Vad handlar det hela om? Det är två artiklar i direktivet som blivit de mest omdebatterade. Det är artikel 15 om den så kallade ”länkskatten” och 17 om ett så kallat ”internetfilter”.
Artikel 15 ger en rätt för medier, såsom den här tidningen, att få betalt av alla kommersiella sajter, såsom Google, som länkar till mediet med ”rubrik och utdrag ur ingress”. Den huvudsakliga motiveringen till detta är att plattformarna ska dela med sig av sina annonsintäkter till de som faktiskt skapar innehållet. Det är också anledningen till att de svenska mediehusen har lobbat för att få igenom regeländringen. En av dessa är Karin Pettersson, tidigare politisk chefredaktör på Aftonbladet och nu ansvarig för samhällsfrågor på mediekoncernen Schibsted, som skriver i en kolumn att ”Journalistik når tack vare digital distribution fler läsare än tidigare. Men annonspengarna går någon annanstans.” Hon syftar på att nästan 90 procent av alla nya digitala annonspengar går till Google och Facebook.
Det kan tyckas märkligt att detta sker samtidigt som många medier kämpar för att nå ut på just dessa plattformar. Mediehus hyr in dyra konsulter som ska hjälpa tidningar att hamna högt upp i Googles sökresultat och för att kunna få ut maximalt av Facebooks algoritmer. Kent Walker, vice vd på Google, menar att direktivet både kommer att ”göra det svårare för konsumenter att upptäcka nyhetsinnehåll och att minska trafiken till utgivarna.”
Den andra, än mer kontroversiella, artikeln är nummer 17 i direktivet. Den handlar i korthet om att den som driver en sajt ska göras ansvarig för att upphovsrättsskyddat material, såsom bilder och texter, inte publiceras utan skaparens tillåtelse. I dag ligger ansvaret i första hand på den person som gör uppladdningen, även om plattformsföretagen har ett visst ansvar efter att ett intrång har anmälts. En av de uttalade avsikterna med den nya regleringen är att skapa en mer rättvis konkurrens – det ska inte vara möjligt att skyddad musik sprids på Youtube utan tillåtelse, eftersom den som skriver licensavtal, exempelvis Spotify, då får en konkurrensnackdel.
Men internet är inte bara en musikmarknad utan även en arena för yttrandefrihet. Kontroversen kring artikel 13 gäller de svårigheter det för med sig att hålla isär otillåtet och tillåtet material. Eftersom det är sådana stora mängder text, musik och film som publiceras krävs det i praktiken att plattformarna har tekniska lösningar, så kallade ”uppladdningsfilter”, som identifierar och stoppar det som publiceras utan tillstånd. Risken är dock att dessa filter är för oprecisa och därmed närmast får en censurerande effekt. Frågan är nämligen hur ett filter ska hålla reda på vad som är ett intrång i upphovsrätten och vad som är tillåtna parodier, citeringar, journalistiska granskningar och politisk satir. Internetbolagen stoppar hellre för mycket än för lite, eftersom de annars riskerar böter.
Frågan är också vad som kommer härnäst. Om vi öppnar dörren för att hindra upphovsrättsintrång genom att stoppa innehåll innan det har publicerats, vad blir nästa steg? EU-kommissionen har redan pratat om att förhindra terrorpropaganda på samma sätt. Till vilken gräns är vi beredda att begränsa vår yttrandefrihet för att stävja brott? Och ska Google, Facebook och Youtube ansvara för gränsdragningen?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
