“Ni förlorade livets lotteri” står det skrivet på ett kort fäst vid en blombukett som ligger på golvet i bårhuset Mater Dei. På andra sidan väggen obduceras katastrofens offer i rekordfart. Inte förrän dödsorsaken är fastställd kan begravningen ske.
– Det blir på torsdag, om inget oförutsett inträffar, säger bårhuschef Christopher Barbara.
På måndagen anlände kropparna till Malta, där de ska begravas, fraktade av ett italienskt fartyg. Ombord fanns även de 28 som överlevde katastrofen men de fördes vidare till Lampedusa så fort de omkomna hade lastats av.
Framför en lotterikiosk i Maltas småbåtshamn ringlar en kö med människor. Flera av dem som Dagens ETC talar med är kritiska till invandring och hänvisar till att landet är så litet. På Malta samsas nära en halv miljon invånare om 316 kvadratkilometer på tre öar. Enligt en studie utförd på Maltas universitet ökar rasismen bland unga år för år. Detta trots att allt färre flyktingar anländer.
– En bra invandrare är en död invandrare, säger en man i kön.
Han skrattar och verkar tycka att det var välfunnet. Ingen uppmuntrar honom.
– Lyssna inte på honom, folk vet inte hur de ska handskas med det här. Det är bättre för flyktingarna om de tar sig till Italien i stället för Malta. Därifrån kan de ta sig vidare i Europa, säger läraren Theresa Dirsh.
Kommer med blommor
När en flykting flyter i land vid Maltas sydkust tas kroppen till bårhuset Mater Dei. Aldrig har de behövt ta hand om så här många på en gång.
– Vi är inte vana vid det här, det är ett litet bårhus, men vi försöker arbeta så effektivt som möjligt, säger Christopher Barbara.
Hela tiden anländer människor för att lägga blommor i bårhusets entré. En av dem är självaste presidenten Marie Louise Coleiro Preca. Hon lägger en blombukett bland de andra, står tyst en stund och tar sedan till orda. Hon kallar båtolyckan ”en tragedi för hela mänskligheten”.
– Maltas inre medkänsla vinner över rasismen, säger presidenten.
Hon hävdar att alla blommorna som malteserna kommit med är ett bevis på det.
Malta har nyligen fått kritik från FN när det gäller hur landet handskas med migrationen. Det handlar till exempel om vanan att frihetsberöva asylsökande. Regeringen har svarat på kritiken med reformer men också krävt att resten av EU ska dela på bördan.
– Vi är ett av Europas minsta länder, de större länderna inom unionen måste ta en större del av bördan, sa premiärminister Joseph Muscat vid ett EU-möte i år.
Muscat sa också Europa måste utarbeta en plan för att stoppa de smugglarligor som arrangerar båtfärderna. Han anser att de är direkt ansvariga för dödsfallen men att EU är det indirekt.
Rutinen nyckeln
En efter en obduceras de omkomna flyktingarna under dagen. En av dem var omkring tolv år när han dog. Sjukhusdirektören Ivan Falzon säger att det alltid känns fruktansvärt när det är barn som omkommer. Den rutinmässiga arbetsprocessen är nyckeln för att klara av jobbet, berättar han. För att rutinerna ”blir som en vägg mellan uppgiften och sammanhanget”.
– Vi gör en standardutredning kan man säga. Undersöker till exempel lungorna för att bekräfta drunkning som dödsorsak och skallen för att ta reda på om våld har förekommit. Sedan tar vi vävnadsprover och skickar till analys i laboratoriet, säger Ivan Falzon.
Inga journalister får komma in till själva bårhuset där de döda bevaras.
– Det är av respekt för de anhöriga, förklarar Ivan Falzon.
Oidentifierad
Laboratoriet går dock bra att besöka. Där bjuder laboratoriechefen Noel Ciantar på en rundvandring.
– När man arbetar så här ingående med människokroppen blir det väldigt tydligt är att vi alla är gjorda av samma material. Döden är ju inte rasist, säger han.
Han beskriver hela förloppet i detalj. Hur de tar vävnadsprover som analyseras steg för steg. Det kan vara en bit av en lever eller en lunga, idag ligger fokus på att extrahera DNA från proverna. Detta utifall att någon släkting skulle dyka upp och erbjuda något att jämföra med.
– Men det kommer förmodligen ingen, säger Noel Ciantar och rycker på axlarna.
Utan namn och utan anhöriga ska alltså en 12-årig pojke begravas i dag. I ett land där aldrig satt sin fot och där ingen håller av honom. Ceremonin kommer att vara multireligiös – i ett katolskt kapell men ledd av flera olika religiösa ledare.
– Då kan vi sörja personerna vi aldrig lärde känna, säger Noel Ciantar.
