Våldet riktat mot civilbefolkningen i Kongo är väldokumenterat. Mellan tre och fem miljoner människor har dött, 2,5 miljoner är på flykt och 250 000 människor har blivit våldtagna, enligt FN.
Sammanlagt tillbringade socialantropologen Anna Hedlund 15 månader i det sargade landet, varav tre månader hos hutumilisen FDLR, som efter folkmordet i Rwanda 1994 flydde till östra Kongo. Forskningen ligger till grund för hennes nyligen avslutade doktorsavhandling vid Lunds universitet.
Djupt religiösa
Militärlägret som Anna Hedlund besökte ligger djupt in i regnskogen, strategiskt beläget i ett svårtillgängligt bergsområde cirka 2 500 meter över havet. Det krävs fem dagars vandring genom svår terräng för att ta sig dit.
Förutom 150 soldater bor här lika många kvinnor och barn i lägret. Det finns också en generation bestående av äldre män och kvinnor. Majoriteten av invånarna har ingen direkt koppling till folkmordet i Rwanda utan blev rekryterade – eller tvångsrekryterade – i flyktingläger och byar efter kriget. Flera soldathustrur berättade för Anna Hedlund att de hade blivit kidnappade och tvingats till att gifta sig med män i lägret.
– Vardagslivet är ensidigt och har många likheter med ett flyktingläger, säger Anna Hedlund.
Hon beskriver hur ledarna och soldaterna möts för att diskutera politik och militära fråformedan de andra byborna ägnar större delen av dagen åt att leta efter mat i skogen och på fälten. Religion spelar en central roll i bygemenskapen och det finns två kyrkor byggda av bambu dit invånarna går för att be flera gånger om dagen.
Anna Hedlund har arbetat i flera konflikthärjade områden som till exempel Palestina, Sudan och Papua Nya Guinea. Men medan hon i tidigare forskning har fokuserat på offrets syn på våld och förtryck, har hon i doktorsavhandlingen Exile warriors: violence and community among hutu rebels in the eastern Congo vänt på perspektivet och försökt få svar på frågan: Vad är det som gör att människor utsätter andra för våld?
Rädsla och hunger
– På grund av svårigheter att genomföra kvalitativ forskning bland väpnade grupper saknas det perspektivet både i antropologin och i konfliktforskning. Jag ville förstå hur våld skapas och reproduceras i en långvarig konflikt och gå bakom den mediala bilden av Kongo som ”mörkrets hjärta” där människor begår till synes irrationella och fruktansvärda våldshandlingar, säger hon.
I sin avhandling har Anna Hedlund velat undvika den stereotypa bilden av rebeller som unga alkoholpåverkade män med vapen som våldtar och dödar och istället berätta rebellernas historia.
– De pratar om rädsla, att försvara sig gentemot fiender, om trötthet, utmattning och hunger istället för att visa upp en slags machoattityd. Många säger att de vill lägga ner sina vapen och återvända till Rwanda eller få en officiell flyktingstatus, men på grund av politisk och internationell lag och rätt är detta omöjligt. Våld förekommer, det är hemskt och fruktansvärt, men ju mer man pratar med folk desto mer förstår man komplexiteten och de svårigheter som människor möter varje dag.
Ser sig som offer
Rebellerna som Anna Hedlund träffade ser sig själva som offer under förtryck och menar att det först och främst är en politisk konflikt där de, ett hutufolk i exil, är frihetskämpar som slåss för demokrati i sitt hemland. Det kollektiva minnet sträcker sig tillbaka till kolonialtiden i Rwanda när kolonisatörerna favoriserade tutsibefolkningen framför hutubefolkningen och gav dem ekonomiska och politiska fördelar i samhället.
– Man pratar ofta om konfliktrelaterat våld som att det skulle vara en konflikt mellan gott och ont. En konflikt är aldrig neutral eller objektiv, våld och historia är en subjektiv upplevelse, speciellt i ett land som Kongo där människors enda erfarenhet är krig, de har aldrig upplevt fred. Konflikt i 20 årRebellerna har varit inblandande i konflikten i Kongo i över 20 år, men trots det pratar de nästan uteslutande om tiden före folkmordet i Rwanda. Milisen menar att omvärlden har en orättvis och felaktig historiebeskrivning där hutuer är förövare medan tutsier är offer för folkmord. De menar att den nuvarande rwandiska presidenten, Paul Kagame, bär en lika stor skuld till folkmordet eftersom det var tutsigerillan från Uganda som först invaderade Rwanda på 1990-talet.
För många av soldaterna är det väldigt viktigt att inte kallas för just folkmördare, och flera av sångerna som de sjunger i kyrkan handlar om att vara en god människa.
– Många anser att de har rätten att slå tillbaka för att skydda sin familj och sina bröder. Förnekelse av folkmord är vanligt, vi ser samma sak i Sri Lanka och i Armenien och nu i Rwanda. Förnekelse är inte unikt för den här gruppen.
Vad överraskade dig mest under din vistelse i Kongo?
– I den forskning som finns om både FDLR och andra väpnade grupper i Kongo talar man nästan uteslutande om män. Jag skulle vidare vilja uppmärksamma att i alla dessa läger finns barn och kvinnor som lever under mycket svåra livsvillkor. Lika mycket som lägret är en militär bas pågår det också en humanitär katastrof där kvinnor dör under sin graviditet, där barn dör av utmattning och undernäring. Och lika mycket som det finns en militär agenda och politiska strategier så finns det en stark familjegemenskap.
