I Irak har protester pågått sedan den 1 oktober: arbetsplatser har hållits stängda, hundratals demonstranter har skjutits ihjäl och premiärministern Adel Abdul Mahdi, tvingades avgå.

I Libanon gick folket man ur huse den 17 oktober efter att regeringen meddelat att man skulle införa flera skatter – bland annat en skatt på Whatsappsamtal – som skulle driva upp levnadskostnaden för vanliga invånare. Snart bildades en milslång mänsklig kedja genom landet, för att symbolisera invånarnas enighet och efter två veckors protester fick premiärministern Saad Hariri avgå. Men detta har dock inte fått protesterna att dö ut, för demonstranterna ställer sig kritiska inte bara till Hariri utan till hela det politiska systemet och etablissemanget.

I Iran pågår de mest omfattande protesterna sedan revolutionen 1979, som utmanar både regeringen och de religiösa ledarna i landet.

Där, liksom i Libanon, var den utlösande faktorn till protesterna skattehöjningar som på ett mycket direkt vis påverkade befolkningens levnadsstandard. I båda länderna höjdes bland annat bränsleskatten.

Något som protesterna i Iran, Irak och Libanon har gemensamt är att de lyckats mobilisera breda samhällsskikt. De bakomliggande orsakerna har också flera gemensamma nämnare:

– Regeringarna i såväl Libanon som Irak och Iran verkar till förmån för en liten elit, inte för det stora flertalet, säger Mellanösternspecialisten Charles Tripp till ETC.

Han är professor vid School of Oriental and African Studies i London.

– I alla tre länder finns massiv korruption, en katastrofalt misskött offentlig sektor, dåliga ekonomiska utsikter för unga människor och brist på ansvarstagande regeringar, förklarar han.

I sin senaste bok, ”The Power and the People: Paths of Resistance in the Middle East”, skriver han om folkligt motstånd i Mellanöstern, både det som riktas mot globala supermakter som mot lokala regeringar. Han konstaterar att människor, även i auktoritära samhällen, ofta kan finna en vardag som de känner sig relativt tillfreds med när makthavarna lyckas låsa in folkets fantasi. Men när människor som länge accepterat en underordnad roll får en chans att  ”komma ur sig själva” och tillåta sig att drömma, då skapas en situation som kan leda till dramatiska maktskiften.

Det vi ser i de tre länderna just nu ”handlar om frigörelse och kamp för värdighet och rättigheter” instämmer forskaren Joshka Wessels, universitetslektor i kommunikation för utveckling vid Malmö Universitet och associerad forskare till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Hon har 23 års erfarenhet av fältarbete i Arabvärlden och har forskat om folkliga uppror.

Maffiakapitalism

– De här länderna har länge haft ett system av maffialiknande kapitalism, något som också kan beskrivas som nyliberalism i en auktoritär tvångströja. Det har bedrivits åtstramningspolitik som lett till massarbetslöshet, underfinansierad infrastruktur och obefintliga välfärdssystem. Samtidigt har makten nonchalerat folkets krav och skott sig själva. Människor har nu fått nog av detta, säger hon till ETC.

Maffiakapitalism, eller ”crony capitalism”, som den brukar kallas på engelska, förklarar hon, bygger på att korrupta statstjänstemän och företagsledare utbyter tjänster och lovar varandra förmåner. I såväl Libanon, som Irak och Iran, menar hon, har en liten politisk elit kontrollen över naturtillgångarna och de använder sig av skattesystemet, men även av den svarta smuggelekonomin, för att berika sig själva, i ett system som är organiserat precis som en maffia. Där garanteras lojalitet och säkerhet genom familje- och vänskapsband, med miliser och armén.

– Maffiakapitalister förhandlar och kommer överens om att betala mindre i skatt eller inte alls betala skatter och avgifter. Det innebär att företagen växer, inte genom att ta risker, utan genom att använda sig av staten för att monopolisera marknaden och kontrollera kollektiva nyttigheter, som exploateringen av naturresurser, eller statliga byggkontrakt. Företagsklassen och den politiska eliten är sammanflätad av statlig korruption, förklarar Joshka Wessels.

Hon menar att en viktig faktor för att förstå de folkliga protesterna handlar om fördelningen av landets resurser.

– Folket känner av effekterna av sanktionerna, men eliten inom näringsliv, politik och religion gör inte det. Människor betalar skatt och ser sedan hur en liten grupp i toppen roffar åt sig. Sedan har eliten sina miliser som utför våld mot demonstranterna, det är grupper som är civilt klädda men beväpnade av regeringen, säger hon och poängterar att situationen är liknande i Libanon och Irak.

Fattig, fattigare, fattigast

Protesterna i Libanon bröt ut efter flera månader av försämringar av ekonomin. Det libanesiska pundet hade tappat mycket i värde, något som hade resulterat i en brist på dollar och på bränsle. En majoritet av befolkningen såg hur sin levnadssituation försämrades drastiskt. Det rådde till och med brist på bröd och el- och vattenavbrott uppstod regelbundet och bristen på statlig infrastruktur för att ta hand om offentlig service, såsom sophantering, blev uppenbar, berättar Joshka Wessels.

– Fattiga människor blev allt fattigare och till och med de som hade pengar på banken kunde inte spendera dem, eftersom det inte fanns några dollar i omlopp.

Även i Irak har protesterna visat på ett djupt missnöje med statens hantering av medborgarnas grundläggande behov av service. Sedan Saddam Husein störtades i Irak 2003, förklarar Joshka Wessel, har de irakiska regeringarna misslyckats med att ta dessa tillvara.

– Landet har ett överflöd av naturresurser, men trots det finns extrem fattigdom, som bara blir värre, ett dåligt utbildningsväsende och dålig vård, samtidigt som folkets krav åsidosätts.

Joshka Wessels förklarar hur en liknande typ av maffiakapitalism utvecklats i Iran, som enligt henne räknar med en teokratisk-kleptokratisk stat:

– Där används religionen som en täckmantel för att rättfärdiga plundringen av landets rikedom av naturresurser.

I Iran patrulleras gatorna av Islamiska revolutionsgardet, en av Irans militärorganisationer, som är delaktig i den hårda repressionen mot protersterna i Iran.

Enligt forskaren är Islamiska revolutionsgardet en huvudaktör i det korrupta ekonomiska systemet:

– Det Islamiska revolutionsgardet har byggt upp ett starkt och imponerande militärt, industriellt och finansiellt komplex som inte är begränsat till den officiella ekonomin. Den underjordiska ekonomin är en av medlemmarnas främsta inkomstkälla. Iran är ett av världens främsta olje- och gasproducenter. Varje år beräknas minst 20 miljoner liter bränsle smugglas ut ur landet. Islamiska revolutionsgardet är landets främsta vapenproducent (vapnen säljs till länder som Libabon, Syrien och Irak) och maffiakapitalismens främsta förmånstagare, tillsammans med ayatollan, som tjänar allra mest på systemet.

En cykel av protester

Men protesterna i de tre länderna kom inte som en blixt från klar himmel. Joshka Wessels menar att är en del av en längre cykel av protester som började med Arabvåren:

– De folkliga upproren 2011 i Arabvärlden kom också som ett svar på maffiakapitalismen, som folket förkastade, och riktades mot såväl regeringar som de affärsmän som allierat sig med dem för att monopolisera gynsamma ekonomiska villkor.

I Irak har 2019 års protester inte heller varit de första, förklarar Joshka Wessels, stora protester ägde rum redan 2011. Sedan såväl 2015 som 2018, påminner hon.

– Liksom de libanesiska protesterna i dag, vände sig folket mot den extrema korruptionen i det irakiska politiska systemet, som fungerar baserat på höga oljepriser. När oljepriset sjönk 2015 fanns det plötsligt mycket mindre pengar, i det som redan var ett korrupt system. Staten införde 2016 ett anställningsstopp och det var de unga som fick ta den värsta stöten av besparingarna.

Protesterna i Irak saknar ledare och de som gått i spetsen för dem är de unga generationerna, förklarar Joshka Wessels:

– De är väldigt unga, arbetslösa, vissa är fortfarande studenter, andra arbetar. Men de flesta av dem minns inte hur livet såg ut under Saddam Hussein. De växte upp efter den amerikanska invasionen av Irak 2003. Amerikanarna införde ett politiskt system som korrumperades och togs över av en politisk elit.

Geopolitiskt schackbräde

Det som händer i Libanon, Iran och Irak följs på nära hål av såväl Vita huset som Kreml och Zhongnanhai. För den politiska situationen i de tre länderna beror också på regionala och globala stormakters inflytande.

– Västerländska interventioner har varit en faktor i politiken i hela Mellanösterns moderna historia. Ett exempel är nu hur de amerikanska sanktionerna haft en skadlig effekt på de offentliga finanserna och på ekonomin i allmänhet i Iran, även om den vanskötta förvaltningen och korruptionen har förvärrat situationen, säger Charles Tripp.

Iran lider av en ekonomisk kris som till viss del beror på de amerikanska sanktioner som Donald Trumps regering återinförde, när han bröt kärnenergiavtalet. Irans president Hassan Rouhani var också snabb med att skylla den ekonomiska krisen på sanktionerna, när han aviserade om de skattehöjningar som de nästan fördubblade bensinpriset och blev gnistan till protesterna.

USA:s inblandning i Mellanöstern har också påverkat situationen i Irak.

– Det går att härleda situationen i Irak till den amerikanska invasionen, eftersom den ledde till att landet hamnade på en väldigt låg utvecklingsnivå efter att landets infrastruktur och ekonomi förstördes, menar Joshka Wessels.

Invasionen 2003 har satt sin prägel på många sätt, men i de pågående protesterna i Irak spelar kanske Irans inflytande över politiken i landet en större roll.

– Irakierna känner inte att politikerna är tillsatta av och ansvariga inför det irakiska folket, det är helt klart en representationskris, säger Joshka Wessels.

Irans politiska inflytande över Irak har ökat mycket i kölvattnet av ländernas samarbete mot terrorgruppen Islamiska Staten (IS), där den iranska generalen Qassem Soleimani spelade en nyckelroll fram tills att han dödades av en amerikansk missil den 3 januari i år. Qassem Soleimani har sedan kampen mot IS inleddes kunnat röra sig fritt i Irak och han var delaktig i att styra de iranska paramilitära grupper som skjutit ned demonstranter i Irak.

Joshka Wessels beskriver den islamiska republikens inflytande i de arabiska länderna i Mellanöstern som en typ av ”subregional imperialism” som på samma sätt som Saudiarabien och västerländska länder också försöker utöva strategiskt inflytande i regionen.”

– Om man ser det i ett större perspektiv så handlar det om en maffiakapitalism som är en del av ett globalt militär-industriellt komplex och kampen handlar om vem som kontrollerar marknaden för fossila bränslen och som för krig. I denna kamp är Iran som Saudiarabien stora aktörer, förklarar hon.

Unga ser bortom sekterismen

Både Libanon och Irak har kvotbaserade politiska system där vissa folkvalda mandat tilldelas särskilda etniska eller religiösa grupper. I Irak kallas systemet muhasasa och skapades av amerikanerna efter den senaste invasionen. I Libanon kom mekanismerna till stånd efter Taif-avtalet som avslutade inbördeskriget 1989. Systemen har motiverats med att en proportionell representation av de olika grupper som finns i länderna skulle underlätta för fred och göra det möjligt för minoriteter att komma till tals. Men i praktiken, menar demonstranterna – som i Irak, exempelvis, motsäger sig muhasasa och kräver en total omvandling av det politiska systemet – har kvoterna lett till nepotism och korruption och förstärkt sekterismen, eftersom politikerna prioriterat den egna gruppen framför hela folket. Det har också lett till att protester ofta har varit sekteristiska och att lojaliteten i första hand har legat inom klanen. Protesterna som brutit ut under de senaste månaderna i såväl Libanon som i Irak skiljer sig däremot just i detta avseende. Där enas nu människor bortom religiös och etnisk tillhörighet och uppmanar till enighet.

En plats som särskilt väl illustrerar detta är den omstridda staden Kirkuk, som ligger mitt i norra  Iraks största oljefält på gränsen mellan Irak och det kurdiska självstyret. Såväl kurder som araber, turkmener och kristna assyrier gör anspråk på staden. Men dagens unga i regionen verkar se formuleringen av konflikter i etniska termer som förlegad. I stället har de enats i en revolt mot de ekonomiska och politiska makthavarna. Det berättar Salam Omer, chefredaktör för tidningen Kirkuk Now, som ges ut på fyra språk för att motverka att grupperna hamnar i informationsbubblor.

– Det går det inte att se någon religiös eller etnisk sekterism i protesterna den här gången. Däremot går det att se en generationsklyfta. Det är unga människor som har fått nog, säger han till ETC och fortsätter:

– De unga människor som var fem år när Saddam Hussein störtades är i dag över 20 år. De har sociala medier, där läser de internationella nyheter och de ser bortom gamla konflikter. De vet att Irak egentligen är ett väldigt rikt land och att deras livsvillkor skulle kunna vara så mycket bättre, säger Salam Omer, som själv är med i många av de grupper som unga irakier har bildat i sociala medier.

Att protesterna drivs framåt av unga människor som är närvarande i sociala medier märktes också när Finlands nya premiärminister, 34-åriga Sanna Marin, valdes.

– Att Finland fick en ung kvinna som premiärminister blev en stor grej här. Unga kvinnor har haft en stor och aktiv roll i demonstrationerna och detta gav ytterligare energi åt dem. De fick ännu mer kraft bakom budskapet om att det är deras tur nu, säger Salam Omer.

Motståndets utmaningar

Frågan som många ställer sig nu i Bagdad, Teheran eller Beirut är om demonstranterna ska lyckas kanalisera motståndet i beständiga rörelser. Det har nämligen visat sig vara svårare. I Irak har många arbetsplatser och skolor exempelvis hållits stängda eftersom lärare och oljearbetare har deltagit i protesterna, men fackförbunden är kopplade till regeringen och har inte deltagit i organiseringen av motståndet. Inte heller finns några verkligt starka oppositionspartier i något av länderna, menar Charles Tripp.

– Upplösningen av vänsterns partier i den arabiska världen innebär att det inte finns några befintliga organisationer att ansluta sig till. Det är också därför som många av protesterna har tagit formen av horisontella och ledarlösa rörelser, säger han.

Detta väcker också frågan om riskerna för att protesterna ska komma att kapas eller missbrukas av eliten eller främmande makter. Med Syrien och Jemen i färskt minne finns också en oro för proxykrig – särskilt med tanke på maktkampen mellan Saudiarabien och Iran som utspelar sig i denna oljerika del av världen. Den oron delar Salam Omer för Iraks räkning.

– Vi har iranska miliser och Hizbollah närvarande för tillfället och samtidig intressen från dels andra shiagrupper, dels från Saudiarabien och Qatar. USA har också stark närvaro och stora intressen i landet. Det finns därför risker för proxykrig, särskilt med tanke på att våra politiska institutioner är så svaga, säger han.

Det är inte bara proxy- och inbördeskrig som ligger i riskzonen. Spänningarna i regionen och framförallt mellan Iran och USA har trappats upp avsevärt efter att USA dödat den iranske generalen Qassem Soleimani. Iran svarade på detta genom att natten till den 8 januari attackera två amerikanska baser i Irak. Hur detta kommer att påverka de regimkritiska demonstranternas möjligheter att genomdriva sina krav återstår att se. Just nu så domnierar de regimvänliga protesterna medieflödet, där ilskan riktas mot USA i stället för mot den iranska makteliten. Efter attacken på Soleimani har många filmer lagts ut i sociala medier där demonstranter bränner amerikanska flaggor och skanderar ”Död åt USA”. Denna utveckling är något som den iranska makteliten försöker spä på genom sina uttalanden. ”Vi varnar den store Satan, den blodtörstiga och arroganta regimen i USA att alla nya ondskefulla handlingar eller aggressioner kommer att innebära fler smärtsamma och förödande svar”, säger det Islamiska revolutionsgardet i ett skriftligt uttalande som lästes upp i iransk tv. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.