Som en indirekt form av privatisering...
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Veckorna efter USA:s invasion av Irak och Saddam-regimens kollaps, var plundring en vanlig syn i Iraks städer i laglösheten som uppstod. Sjukhus, museer, universitet, myndigheter och vapenförråd rensades på sina tillgångar. Byggnader brändes ned till grunden. Mycket av det som inte förstörts under invasionen förstördes effektivt under denna period. Soldater fanns överallt, men de ingrep inte mot förstörelsen, som kom att uppgå till miljardkostnader. Endast oljeministeriet fick ockupationsmaktens beskydd.
För Peter McPhearson, den amerikan som tillsatts som chef för enheten för ekonomisk utveckling av landet på Provisoriska koalitionsmyndigheten, CPA, innebar plundrandet en välbehövlig minskning av det offentligt ägda. Om en busschaufför anställd av det statliga bussbolaget tog bussen och började stoppa pengarna från biljettförsäljningen i egen ficka, var det att betrakta som en indirekt form av privatisering. Helt i linje med vad ockupationsmakten ville uppnå. Något som också var vanligt förekommande de första veckorna var spontana utbrott av lokal demokrati. Flera städer anordnade val och valde sitt nya styre i det makt-vakuum som uppkom. Men med detta sågs inte mellan fingrarna De lokala valen ställdes in och lokala styren fråntogs sin makt. Och när de första valen väl hölls var demokratin redan kraftigt kringskuren.
USA:s policy granskad
Thomas Sommer-Houdeville har precis lagt fram sin doktorsavhandling, Remaking Iraq: Neoliberalism and a system of violence after the US invasion, 2003–2011, vid Stockholms universitet, där han granskat USA:s policys för Irak, misslyckandet att återuppbygga landet och politiserandet av etniska och religiösa relationer. Han menar att dagens situation i landet måste förstås genom de nyliberala reformer som USA genomdrev, det våld som användes för att genomdriva det, samt det politiska system som USA införde, där makten delas mellan olika etniska och religiösa grupperingar. Ett system som för första gången i Iraks historia baserade den politiska makten på vilken folkgrupp man tillhörde och som passade den nyliberala tanken som hand i handske.
Listar den nyliberala processen
Processen han målar upp kan kortfattat beskrivas så här:
- Totalförstörelse av den gamla irakiska staten.
- Nyliberalisering av landet ledd av ockupationsmakten med målet att göra Irak till ett marknadsdrivet samhälle.
- Konstruerandet av en marknadsstat som resulterade i en havererad stat. Massiv våldsanvändning till följd av den låga legitimitet det nya nationsbygget hade som ledde till ett ”våldssystem” för att lösa konflikter.
- Ett etnosekteristiskt baserat politiskt system som gjorde etniska och religiösa grupper till konkurrenter om politisk makt och knappa ekonomiska resurser.
- Inbördeskrig och etnosekteristiskt våld.
Du skriver att Irak är den mest brutala nyliberala omstruktureringen av ett land någonsin. På vilket sätt?
– Jämfört med andra fall av ockupationer eller implementering av nyliberal omstrukturering och nyliberala policys, till och med om du jämför med övergången i före detta sovjetländerna, så är det här den mest brutala någonsin, säger Thomas Sommer-Houdeville till ETC.
– USA gick i Irak mycket längre och gjorde det mycket snabbare, när det gäller att genomdriva dessa förändringar. De gjorde det på under två år. Planen var ett totalt genomförande av Washington konsensus. På ett enda år.
Paul Bremer, som ledde den Provisoriska koalitionsmyndigheten, CPA, skrev över 100 lagar under ockupationens 14 första månader varav 26 berörde den nyliberala omvandlingen. Tidningen The Economist beskrev hans reformer som utländska investerares önskelista, en kapitalistisk dröm. Bland lagarna fanns den ökända Order 39, som slår fast att utländska företag får äga 100 procent av allt irakiska tillgångar och föra ut 100 procent av vinsterna ur landet. Order 12 öppnade landets gränser för utländska produkter helt, order 37 och 49 innebar platt skatt på 15 procent för företag och individer. Och så vidare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jämför man Paul Bremers reformer med det som kallas för Washington konsensus ser man att allt stämmer överens.
– Alla reformer som ses som essentiella i nyliberalismen finns med. Många tror också att detta var ett experimenterande som pågick under ett år i Irak. Men det har fortsatt. Även långt efter övergången till irakisk suveränitet.
Beroende av IMF
I och med landets stora statsskuld, som enligt många experter är att betrakta som illegitim, då lån tagits av Saddam-regimen bland annat för att köpa vapen att använda mot det egna folket, blev Iraks första självständiga regering efter invasionen beroende av IMF.
– Förhandlingen om skulden följde samma mönster. Den nya irakiska regeringen behövde genomföra exakta samma linje som det USA inlett, för att ges nya lån.
Regeringen var fast mellan ett USA som fortsatte pusha för liberaliseringar av Iraks ekonomi och IMF och Parisklubben, som består av långivarna, som pushade för samma sorts reformer.
Nyliberalt ”sunt förnuft”
Någon debatt om den nyliberala omvandlingen av landet fanns inte i den amerikanska kongressen.
– Jag skriver om det nyliberala ”sunda förnuftet”. Det togs så mycket som sanningar att det, vid den här tiden, inte ens diskuterades. Det var stora debatter i kongressen åren kring invasionen som handlade om hur det irakiska samhället skulle reformeras till ett marknadsdrivet samhälle. Ifall det var ett bra mål diskuterades inte. Det förutsattes bara att det var en bra väg att gå, säger Thomas Sommer-Houdeville.
– Det fanns motstånd mot de nyliberala reformerna de första månaderna. Det var stora demonstrationer mot nedmonteringen av offentliga sektorn, mot arbetslöshet, mot nedmonteringen av hela armén. Och ockupationsmakten använde våld för att undertrycka det motståndet. Och om det inte finns något utrymme att formulera krav och föra fram dem, då återstår bara våld.
På jakt efter etniska motsättningar
Till en början hittade han inte det han letade efter. Thomas Sommer-Houdeville intervjuade exilirakier i Syrien och därefter i Sverige, på jakt efter den process som lett fram till det massiva våldet mellan etnosekteristiska grupper som följt efter invasionen 2003. Han var övertygad om att våldet var ett symptom på en längre process av motsättningar och upptrappning av etniska konflikter som dolts under Saddams hårda styre, men nu släppts lösa. Men informanterna levererade inte sådana svar. De flesta pekade på radikalt förändrade relationer mellan etniska och religiösa grupper efter 2003. Någon stegvis process dessförinnan lyckades han inte hitta.
Inte orsak utan resultat
Han började titta på sitt omfattande intervjumaterial genom en ny lins. Med de etnosekteristiska konflikterna, inte som en orsak till Iraks problem, utan som ett resultat av något annat. I dag, efter åratal av efterforskningar, är han övertygad om att våldet som användes för att genomdriva den nyliberala agendan har en mycket större skuld till det etnosekteristiska våldet, än vad historiska etniska motsättningar skulle ha.
– Jag säger inte att det inte förekommit etnisk och kulturell diskriminering. Kurdfrågan finns i allra högsta grad i Irak och har funnits länge. Men tänker man på 2005–2007 års inbördeskrig handlade det inte så mycket om araber mot kurder, det handlade huvudsakligen om arabiska sunnimuslimer mot arabiska shiamuslimer. Att förklara det kriget med att dessa grupper inte kan samexistera fungerar inte. Hur ska man förklara att de flesta stammar är blandade, med såväl sunni och shia, som kristna? Hur ska man förklara den stora förekomsten av blandäktenskap mellan sunni- och shiamuslimer? Hur ska man förklara att 80 procent av områdena i Bagdad var blandade och heterogena innan 2003? 2009 var förhållandet det omvända, majoriteten av områdena hade blivit homogena. Och varför har vi inte sett etnosekterisktiska krig förr i Iraks historia? Visst har lokala etniska konflikter förekommit, men du hittar inte etnisk rensning tidigare i Iraks historia.
– Den nyliberala omvandlingens våld är en stor förklaring till dagens problem. Det handlar inte bara om de nyliberala reformernas misslyckande, eller det kulturaliserade politiska systemets misslyckande. Våldet som sådant har splittrat grupper. Ockupationens våld skapade de nya etnosekteristiska relationerna i Irak. Det är en kedjereaktion, från införandet av nyliberalismen, ett kulturaliserat politiskt system, allt infört med våld, slutligen får du ett våldssystem som kristalliserade uppdelningen av folkgrupper.
Han jämför med före detta Jugoslavien, om vilket professorn Susan Woodward skriver: ”Att förklara den jugoslaviska krisen som ett resultat av etniskt hat är att vända historien upp och ned och börja i slutet”.
– I Irak anser jag att det är det samma sak.
En avpolitiserad stat
Thomas Sommer-Houdeville menar att det politiska system som byggdes upp, där makten delades upp efter folkgrupper inte hade sin grund i historiska etniska konflikter, utan snarare var ett system som passade väl ihop med den nyliberala rationalitetstanken.
– Bushadministrationen och Provisoriska koalitionsmyndighetens mål var att bygga det här marknadsdrivna samhället av nyliberal modell. Det betyder en sak: du behöver ett system där de sociala och ekonomiska maktrelationerna avpolitiseras. Du kan inte diskutera omfördelning av resurser, det ska drivas av marknaden, det ska inte politiken röra. Statens roll blir att skydda marknaden.
– Vad de gjorde, i samarbete med vissa iraker i exil, omformade det politiska rummet utifrån folkgrupper. De fördelade den politiska makten, viktat efter hur stor gruppen var. Det var en konfessionalisering av staten och något helt nytt i Iraks historia. Det var ett sätt att legitimera en politisk process utan att diskutera politik.
Du skriver att etniska grupper blev ekonomiska konkurrenter.
– Ja, det är det jag kallar för kulturaliseringen av politiken. Politiken omformuleras till att handla om etnisk/religiös/kulturell tillhörighet. När du gör det så omvandlar du politiken till en tävlan mellan dessa grupper om statens resurser.
– Sådana system passar väldigt väl med den nyliberala rationalitetstanken. För att i det systemet diskuteras inte omfördelning av samhället alla resurser. Det som diskuteras är fördelning av de få resurser som inte kontrolleras av marknaden. Det som återstår inom staten. Det fanns inga diskussioner om skatter, utländska företag som översvämmade marknaden med utländska varor. Varje folkgrupp fick en del av staten, vilket ger tillgång till vissa resurser och i Irak var det en drastisk minskning av resurser dessa år.
– Den enda vägen att få del av resurserna blev att gå via den nya maktordningen, via den etniska gruppen och den elit som representerade den. Plötsligt fanns sjukhus dit man inte längre kunde gå om man tillhörde ”fel” folkgrupp. Det resulterade i en etnosekterisering av samhället.
Vad den nyliberala strategin innebar för Iraks ekonomi beskriver Thomas Sommer-Houdeville som en katastrof. Småföretagssektorn som funnits i landet slogs ut, arbetslösheten rusade, elproduktionen, oljeproduktionen, industriproduktionen och jordbruksproduktionen gick alla ner. Medan antalet människor som var beroende av matprogrammet för att få mat ökade.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– De första två åren var en katastrof. Du hade två, tre år av depression. Massiv ökning av arbetslösheten, massiv ökning av människor under fattigdomslinjen
– Om du har ett ickefungerande system som också minskar de tillgängliga resurserna, då blir konkurrensen en konkurrens om att överleva. Vem kommer att få tillgång till sjukhus, elektricitet och så vidare?
– Det sämsta politiska system du kan bygga är ett som baserar sig på etniska grupper. Lägger du till våld och knappa resurser så är det som en motorväg raka vägen till etniska konflikter, säger Thomas Sommer-Houdeville.
Framtiden för landet ser i dagsläget inte ljus ut, menar han.
– Daesh kommer utraderas, men vad händer sedan? Frågan är hur Daesh kunde ta Mosul och delar av norra Irak. Det var möjligt för att en stor del av befolkningen var marginaliserad och du har en havererad stat som inte erbjuder befolkningen något. Den situationen har vi fortfarande.
– Det är fortfarande en havererad stat där bara små eliter som representerar sin folkgrupp har inflytande. Folket är utelämnade ur processen. Miliser och säkerhetsapparaten är de huvudsakliga aktörerna vilket är väldigt problematiskt. Det etnosekteristiskt politiska systemet behöver ändras för att något ska ändras. Personligen är jag övertygad om att om inte Irak ockuperats och förstörts, så hade vi inte sett detta regionala multikrig baserat på konfessionalism, som vi i dag ser i regionen.
– Irak är ett gigantiskt land, med gigantiska oljeresurser. Mycket står på spel. Du kan inte ha en havererad stat i detta hav av olja. Det är väldigt farligt för regionen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
