– Jag är inte religiös men nog kändes valresultatet som ett mirakel, säger 73-årige Rafael Caballero.
Han var nummer 11 av 13 syskon som under uppväxten flyttade runt i Spanien i jakt på mat för dagen.
– Vi var fattiga och röda, inte värda ett skit i fascismens Spanien. Titta på mig. Du ser en byfåne och inte en makthavare, eller hur? Du har fel. Vi har visat att makten inte bär slips – makten är vi.
Sedan greppar han megafonen och talar för de runt 100 personer som samlats i Barcelonas Ciutadellapark för ett månatligt Podemos-möte. Det första efter valsuccén den 25 maj.
– De sa att 15M-rörelsen hade dött ut men vi har återuppstått i maktens korridorer! ropar han.
Så höjer han handen mot himlen och skanderar gång på gång: ”Vi är återuppståndna!”
Folksamlingen jublar.
– Jag ska vara ärlig, jag trodde inte att jag skulle få uppleva det här under min livstid, säger han när han kliver ned från estraden.
Två partier har styrt
Sedan demokratin infördes 1978 har två partier totaldominerat den spanska politiken: Högerpartiet Partido Popular (PP), bildat av föredetta Francoministrar och socialistpartiet Partido Socialista Obrero Español (PSOE). Förra EU-parlamentsvalet fick de tillsammans över 80 procent av rösterna. I år såg det väldigt annorlunda ut. Podemos kom, till synes ifrån ingenstans, och kammade hem 8 procent av rösterna. Dessutom fick Izquierda Unida (IU) med rötter i spanska kommunistpartiet 10 procent.
– Det spanska tvåpartisystemet är brutet, ropar en kvinna som greppat megafonen.
Hon heter Elena Arias och “erkänner” att hon röstat på socialistpartiet PSOE hela sitt liv men nu bytt till Podemos.
Valnederlaget för PSOE var så stort (-9 mandat) att ledaren Alfredo Pérez Rubalcaba meddelade sin avgång direkt efter valet. Även PP tappade stort (-8 mandat) men utan att meddela några avgångar. Pablo Iglesias sa till pressen dagen efter valet att han inte kunde fira att Podemos ”vunnit” valet:
– De försvagades visserligen men det var PP som fick flest röster och det är ett nederlag, menade han.
Vuxit till 15 procent
Enligt en färsk opinionsundersökning (el Perdiódico den 9 juni) skulle Podemos få drygt 15 procent av rösterna om det vore riksdagsval idag. Det gör Podemos till Spaniens tredje största parti.
– Det konstiga är att det här händer först nu. Krisen har härjat i flera år och politikerföraktet är cementerat. Fältet har varit vidöppet för olika populistiska strömningar, säger Vicenç Capdevila, pensionerad riksdagsledamot och politisk analytiker.
Många har frågat sig hur det kommer sig att så tungt krisdrabbade länder som Portugal och Spanien klarat sig ifrån populismen som drabbat resten av Europa så hårt.
– Högerpopulismen kunde stävjas eftersom PP lockat ett stort spektrum av högerväljare. De förde en typisk högerpopulistiskt kampanj inför riksdagsvalet 2011, menar Capdevila.
Nu menar kritikerna att Podemos är ett vänsterpopulistiskt parti och själva säger de inte emot utan hänvisar till ordet populisms ursprungliga mening – populus – som betyder folket på latin.
– Men vi är högerpopulismens motsats, där de vill centralisera makten vill vi ge den tillbaka till folket. På allvar, sa partiledaren Pablo Iglesias i ett uttalande förra veckan.
Kastade in handduken
2008 drabbades Spanien hårt av den ekonomiska krisen. PSOE som satt vid makten reagerade först med förnekelse och sedan – när krisen var ett faktum – kastade skamset in handduken och gav upp. Man kallade till folkomröstning ett år i förväg och spanjorerna gav högerpartiet PP egen majoritet i riksdagen 2011. Många vänsterväljare upplevde att de inte längre hade någon att rösta på. Missnöjet med regeringens tuffa åtstramningspolitik – påhejad av EU – räddandet av banker, den massiva arbetslösheten och reformer som gjorde det lätt att avskeda människor ledde till stora proteströrelser som 15M (15 maj 2011), Los indignados (De upprörda) och Democrácia real – ya! (Riktig demokrati – nu!). Man ockuperade torg i Spaniens städer under långa perioder och rörelsen spred sig även utomlands. Man talade om den spanska ”våren” och ”revolutionen”. Protesterna fortsatte i olika former de följande åren – flera sammandrabbningar med polisen till trots. Det senaste året tycktes dock proteststyrkan ha ebbat ut. Torgmötena var inte lika frekventa och allt färre dök upp.
Publicerade ett manifest
Men lugnet var förrädiskt. I januari 2014 publicerades ett manifest i digitaltidningen Público, undertecknat ett trettiotal vänsterintellektuella. Man skrev att det var dags att ”förvandla upprördheten till politisk förändring”. Det manades till att skapa ett vänsteralternativ till EU-parlamentsvalet för att kunna påverka EU:s högervridna krispolitik inifrån. Bara dagar senare meddelades att statsvetaren Pablo Iglesias skulle vara det nya partiets frontman. En 35-årig statsvetare och universitetsprofessor som blivit tv-kändis. Den före detta ungkommunisten menar att hans personliga vänsteråsikter är oväsentliga, att Podemos är något politiskt nytt: En folkstyrd rörelse och inte ett sekteristiskt politiskt parti. Man försökte få till koalitioner med andra vänstergrupperingar. Några enstaka hoppade på tåget men man lyckades inte få med sig de stora alternativen, som Izquierda Unida (IU). Samarbetet föll på Podemos ”öppna demokratimetoder” – man behöver exempelvis inte vara medlem i partiet för att få vara med och välja partirepresentanter. Dörrarna är dock inte stängda för framtida samarbete vänsterpartierna emellan.
Podemos registrerades som ett politiskt parti – ”av systemet tvunget” – den 11 mars i år för att kunna ställa upp i EU-valet. De är organiserade i cirklar runt om i landet och varje kandidat fick ett godkännande från sin lokala cirkel. Pablo Iglesias blev partiets förstanamn med klar majoritet.
Stöttar grekiska Syriza
Han deklarerade genast sitt stöd för Europeiska vänsterpartiets (EV) kanditat Alexis Tsipras till EU-kommissionen. Podemos kallar grekiska Syriza sin ”politiska inspiration”. Tspiras och Iglesias har nu mötts i EU-parlamentet. Podemos valkampanj drevs på nätet och finansierades med crowdfunding. Aktivister skrev ut pamfletter från hemsidan som de delade ut i sina närområden och medan de traditionella partierna fortfarande inte tycks ha insett Twitter eller Facebooks styrka har Podemos satsat stenhårt och är idag det spanska parti med flest följare på nätet. Nu är det emellertid dags att gå från snack till verkstad. Det är tydligt att Podemos växt ur sina kläder. Hemsidan uppdateras inte – dagens möte finns exempelvis inte med på den officiella agendan, de enda pressuppgifter som finns är en mejladress som ingen svarar på. Trycket blev så stort att Pablo Iglesias och de andra kandidaterna dragit sig undan för att kunna lägga upp en strategi.
Flera intervjuer – däribland med Dagens ETC – sköts upp och det kallades till presskonferens.
– Det tar verkligen emot att mota pressen vid dörren när allt vi vill är att kommunicera, säger presstalesman Jesús Gil.
– Nu måste vi förbereda arbetet i Spanien och Europa, det är ett stort ansvar ni gett oss och större kommer det att bli. Den 25 maj är en vändpunkt i Spaniens historia, sa Iglesias vid presskonferensen
