De nya reglerna gäller till stor del parlamentet och kommissionens gemensamma öppenhetsregister för lobbyister. Att skriva in sig i registret har tidigare varit frivilligt, därför har det kritiserats för att vara tandlöst och ineffektivt. Kommissionen uppskattar att så många som 30 000 lobbyister finns på plats i den belgiska huvudstaden men endast 6 500 personer är inskrivna i registret. Parlamentet kräver nu obligatorisk registrering samt att alla lobbyister ska tvingas deklarera vilka företag, organisationer eller andra intressen de företräder. Miljöpartisten Carl Schlyter anser att förändringarna är otillräckliga.
– Som helhet var det inte tillräckligt långtgående, även om det var bra att de godkände mitt ändringsförslag där man erkänner att lobbyismen faktiskt är ett problem, säger han.
Schlyter förespråkade även att alla de dokument som lobbyister skickar till ledamöter ska göras offentliga, men det förslaget föll i kammaren.
Ett problem för demokratin
Enligt Schlyter är lobbyisterna ett reellt problem för den europeiska demokratin, eftersom det i stort sett bara är resursstarka aktörer som har råd att lobba i Bryssel.
– Man får bara höra ena sidans argument. Över 80 procent av lobbyingen här är företagslobbying, så lyssnar man enbart på dem utan att söka kunskap på eget initiativ kommer man bara att förstå ett lagförslags effekter på företagen, inte på folkhälsan eller miljön.
Moderaten Cristopher Fjellner har däremot har en helt annan inställningen till lobbyister och ser dem som en viktig informationskälla.
– Jag vill fatta så välinformerade beslut som möjligt, och det finns mer kunskap därute än jag rimligtvis ensam kan ha.
Förutom att träffa många av de lobbyister som kontaktar honom så ägnar sig Fjellner också åt vad han kallar ”omvänd lobbyism” – han söker själv upp företag och organisationer vars åsikter han är intresserad av.
– Eftersom olika grupper är olika röststarka och har olika stora resurser så ankommer det på mig att söka upp vissa av dem. Man kan säga att jag ber om att bli lobbad.
Stora ekonomiska muskler
Dagens ETC:s granskning av öppenhetsregistret visar att Bryssels lobbykår är en ganska brokig skara; där finns lobbyister som ägnar sig åt såväl folkhälsa och transport som handel och ungdomsfrågor. Men ingen av dem kommer i närheten av finanslobbyns storlek. Enligt en ny rapport skriven av Corporate Europe Observatory, en forsknings- och kampanjgrupp inriktad mot företagslobbying i EU, så har den globala finansindustrin omkring 1 700 lobbyister på plats i Bryssel. De representerar drygt 700 olika aktörer – företag, konsultfirmor och organisationer, och spenderar tillsammans ca 1 miljard euro om året på lobbyverksamhet.
Daniel Naurin är docent i statsvetenskap på Göteborgs universitet, och har i sin forskning ägnat sig åt bland annat lobbying och intressegruppers arbete i EU. Han säger att den ekonomiska krisen kan ha bidragit till att öka antalet finanslobbyister i Bryssel.
– Det är som amerikanerna säger: ”the lobbyists shoot where the ducks are”, vilket betyder att lobbyisterna följer makten. De studier som finns av lobbying i EU över tid visar att när EU fått mer makt på ett specifikt område – då dyker det också upp fler lobbyister i Bryssel som jobbar mot de områdena.
EU som upplagt för lobbying
Faktum är att EU:s själva organisation ökar lobbyisternas möjligheter att skaffa sig inflytande. Enligt Daniel Naurin beror det bland annat på att kommissionen – den institution som har monopol på att föreslå ny lagstiftning – är relativt liten med omkring 23 000 anställda.
– En anledning till att tjänstemännen lyssnar på lobbyister är att de behöver information om den lagstiftning de föreslår och vilka konsekvenser den får i samhället. Kommissionen har inte samma detaljkunskap som man har i medlemsstaterna, säger Daniel Naurin.
Corporate Europe Observatory tar upp samma problematik, och pekar på att finanslobbyn har fått oproportionerligt stort utrymme i kommissionens expertgrupper – ett slags remissförfarande innan nya lagförslag läggs fram. Av de 906 organisationer som deltagit i expertgrupper kring finansfrågor kom hela 55 procent från finanssektorn. Enligt rapporten har finanslobbyn dessutom varit mycket framgångsrik i att påverka den politik som förts efter den ekonomiska krisen, och effektiv lyckats stoppa förslag som inte gynnade dem.
Carl Schlyter tar upp exemplet Grekland där han anser att bankerna tog en medveten risk när man lånade ut pengar till landet, men sedan ändå gynnades av krispolitiken då de kunde låna ut mer pengar till de gigantiska nödpaketen.
– Man lyckades få ut ett budskap om att bankerna är systemviktiga, om de går omkull kraschar hela ekonomin, alla blir arbetslösa och får bo i grottor. Hade alla parlamentariker gått en kurs i ekologisk, alternativ ekonomi så hade besluten nog sett annorlunda ut.
