98 procent av försökspatient­erna ska ha utvecklat antikroppar mot ebola 21 dagar efter en andra spruta och kroppen ska ha fortsatt producera dessa i minst två år efter vaccinationen. En påfyllningsdos efter denna period visade sig också trigga en respons inom sju dagar från påfyllningen.

Vaccin inte enda insatsen

Även om Johnson & Johnson är optimistiska inför en profylaktisk, det vill säga förebyggande, användning av vaccinet hos sårbara grupper betyder det inte att sjukdomen kommer att kunna utrotas.

– Det är mycket svårt att utrota virus överhuvudtaget och detta är ett som har sin reservoar utanför människan, förmodligen fladdermöss. Krutet bör istället ligga på att svara snabbt när det uppstår ett utbrott någonstans. Vaccin är ett verktyg, men långt ifrån den enda insatsen som måste göras, säger Anna Karin Sjöblom, medicinsk och humanitär rådgivare hos Läkare utan gränser.

Att reservoaren finns i naturen är bara en försvårande faktor. I och med att viruset kommer från djur skulle varenda värd behöva avlägsnas för att utrota sjukdomen. Och eftersom det är omöjligt att förutse var nästa utbrott kommer att ske är det också omöjligt att veta vilka grupper som bör vaccineras. En tredje svårighet är de enorma kostnader en fullskalig vaccinationskampanj skulle innebära.

– Dessutom är det tekniskt komplicerat att genomföra en sådan. Beroende av vilket vaccin som används måste det antingen hållas kraftigt nedkylt eller så är det för lång tid mellan doserna, fram till att vaccinet ger maximalt skydd, vilket inte är optimalt vid plötsliga utbrott.

Fruktad sjukdom

Antalet drabbade är också förhållandevis litet och det finns därför andra sjukdomar som det är effektivare att lägga resurser och finansiering på, särskilt sådana som sprids snabbare, enligt Anna Karin Sjöblom. Vilket inte ska förstås som att hon är emot ebolabekämpning, bara att att det finns problem med förebyggande mass­vaccinationer.

– Ebolautbrott ska naturligtvis alltid tas på största allvar. Ett stort problem med sjuk­domen är att den oftast bryter ut i avlägsna, rurala områden, där de som smittas är de som tar hand om dem som först insjuknar, innan man förstått att det handlar om ebola: mammor, andra anhöriga, vårdpersonal.

Det finns ännu ett problem att ta i beaktande. Skräcken för sjukdomen är så stor att insatser måste sättas in på rätt sätt, rätt kommunicerade till den lokalbefolkning man vill skydda.

– Det finns så mycket rädsla och panik kring ebola att om man gör det på fel sätt så kan man få befolkningen emot sig, säger hon.