Så nonchalant skapades gränserna för det nya landet Irak, för snart 100 år sedan. På samma sätt har även andra lättvindiga beslut gällande Irak tagits senare i historien. De har ofta baserats på kortsiktigt tänkande, men ändå fått stora konsekvenser.
Idag har den uppmärksammade offensiven för att befria Mosul från Islamiska statens (IS) ockupation i princip gått in i sitt slutskede. Offensiven påbörjades i oktober av den irakiska armén, shiamiliserna PMU och kurdiska peshmergastyrkor, med flygunderstöd av västkoalitionen.
Efter fem och en halv månader har irakiska regeringsstyrkor idag återtagit hela östra och snart halva västra Mosul stad. När Dagens ETC talar med Ahmed, en ung man som tidigare var internflykting i den kurdiska huvudstaden Erbil, berättar han att livet återvänt till östra Mosul.
– Jag är tillbaka hemma igen och för några veckor sedan fick jag tillbaka mitt gamla jobb, som röntgensjuksköterska. Ett av sjukhusen här har förstörts i striderna men mitt har bara brännskadats, och nu repareras det av regeringen.
Alla i Ahmeds familj har överlevt både IS styre och kriget. Många andra civila som flytt har också framgångsrikt återvänt hem. Men livet är fortsatt tufft, både på grund av förstörelsen och ekonomiska svårigheter. Den irakiska regeringen har tidigare beordrat Mosuls offentliganställda att återgå till arbetet, fast de som hörsammat måste oftast jobba gratis.
– Vi får inte några löner ännu, de har sagt att vi måste vänta, säger Ahmed.
Viktigt att skapa stabilitet
Efter att striderna mot IS avslutats är en av de viktigaste uppgifterna att skapa stabilitet och tillit till staten, bland invånarna i det krigshärjade Irak. Men samma sommar 2014 som IS expanderade stort, började det internationella oljepriset falla dramatiskt. Kriget kostar pengar, de irakiska finanserna som varit starkt knutna till oljeexporten har sinat och ett jättelikt budgetunderskott uppstått. Den ekonomiska krisen innebär att Irak inte bara har svårt att betala offentliganställda, utan även saknar medel för att reparera alla byggnader och infrastruktur som förstörts.
Irak behöver därför massiv, internationell ekonomisk assistans för att hjälpa sin befolkning och motverka åratal av fortsatt instabilitet, inklusive hjälp till internflyktingarna som är cirka 270 000 fler sedan Mosuloffensiven började. Sådan assistans kommer att anlända via FN, men FN är redan kroniskt underfinansierat i Irak. Och flera utländska bedömare och inhemska politiska ledare räknar redan med ett minskat engagemang från västvärlden, efter att IS nedkämpats. Längre än så uppfattas västs Irakpolitik inte sträcka sig.
En annan, mycket viktig uppgift för regeringen blir att försöka integrera de många sunniter som känt sig exkluderade från landets maktskikt, som idag domineras av shiiterna. Sunniternas misstro mot Bagdad har varit en grogrund för IS och skulle kunna fortsätta vara det, om inga förändringar sker. Offensiven mot det huvudsakligen sunnitiska Mosul har därför varit en mycket känslig historia, eftersom agerandet där kan leda till långvariga konsekvenser.
Men under den senaste månaden uppskattas paradoxalt nog fler civila ha dött i Mosul, än någonsin tidigare under västkoalitionens luftkrig mot IS. Den 17 mars dödades omkring 150 civila människor i ett uppmärksammat flyganfall mot en byggnad i västra Mosul. Västkoalitionen har medgett att de opererade i samma område och har inlett en undersökning av dådet, som skulle kunna vara den dödligaste bombningen sedan USA:s invasion av Irak 2003.
– Mosuloffensiven har varit ett blodbad, där de civila dödsfallen blivit skyhöga. Enligt en irakisk regeringskälla har 4 000 civila dött under fyra veckors strider i västra Mosul. Vi har aldrig förr sett lika stora förluster, säger den syrisk-holländska journalisten Kinda Haddad vid Airwars, en oberoende organisation som granskat luftkriget mot IS sedan starten 2014.
Amnesty International skrev i en rapport den 28 mars att hundratals andra civila i Mosul omkommit på liknande sätt i koalitionens flygbombningar, sedan den irakiska armén i radiosändningar upprepade gånger bett lokalbefolkningen stanna i sina hem, istället för att fly striderna. Koalitionen bör därmed ha känt till risken för omfattande civila dödsoffer och kan inte ha vidtagit tillräckliga säkerhetsåtgärder, vilket strider mot internationell humanitär lag, menar Amnesty.
Vissa spekulerar i om den kraftiga ökningen av civila döda kan bero på en ny, aggressiv krigspolicy från Trump för att helt enkelt besegra IS snabbare. Andra – inklusive USA:s armé – hänvisar till svårigheterna med urbana strider. Ansvarsutkrävningen är dessutom svår eftersom dödsoffer uppstår av både flyganfall och irakisk artilleribeskjutning.
Kinda Haddad pekar på en stor cynism hos både politiker och många medier i väst, kring hur man talat om koalitionens respektive Rysslands flygbombningar i Irak och Syrien. Airwars uppskattar att västkoalitionen för första gången nu dödar fler civila än Ryssland gör, sedan i januari i år.
– Bombningarna idag går enkelt att jämföra med Rysslands bombningar i Aleppo förra året. När fienden Ryssland gjorde det talades det om massakrer, mänskliga rättigheter, att de medvetet siktade på civila. Nu gör vi precis samma sak själva och bombar moskéer, skolor och bagerier, men politiker är tysta och medier har bara nyligen börjat uppmärksamma det.
Riskerar göra det svårare
Eskaleringen riskerar att göra det ännu svårare att återföra den sunnitiska lokalbefolkningen under regeringens styre. Tystnaden om Bagdads och koalitionens krigföring kan även leda till en okunskap i omvärlden, kring varför man inte lyckas vinna alla sunniters hjärtan, trots att de befrias från IS.
Problemet ligger i att man snabbt vill knäcka jihadisterna men i övrigt saknar framtidsplaner, menar Kinda Haddad.
– De lär sig inte. Jag antar att alla presidenter vill gå till historien som den som besegrade IS. Men Irak var redan från början 2003 ett krig baserat på kortsiktigt tänkande, som orsakade de långsiktiga problem vi har nu. Ingen tänker på hur folk där ska kunna leva tillsammans igen.
Fast även i den brokiga skara av shiiter, sunniter, kurder, assyrier, turkmener, yezidier och mindre minoriteter som utgör Iraks befolkning, går åsikterna kraftigt isär kring hur landet bör utformas efter IS. Varje läger är splittrat i mindre läger, som bildat allianser eller infekterade konflikter med andra grupper. En av de stora spänningarna står på den mångkulturella Ninvehslätten som omger Mosul. Det är ett traditionellt hem för Iraks mosaik av kristna och små etnisk-religiösa minoriteter, som redan innan IS expansion 2014 ville skapa en helt egen provins.
Idag har några av Ninvehs orter befriats från IS av Iraks armé, andra av kurdisk peshmerga, samt ytterligare andra av shiamiliser. Ingen av dessa tre aktörer vill hittills släppa kontrollen över områdena till minoriteterna, utan istället har nya spänningar uppstått. Kurderna vill inlemma alla territorier de idag erövrat från IS, norr och öster om Mosul samt på andra håll, i sin region. Bagdad vill inte gå med på sådana landavträdelser, utan vill återupprätta centralregeringens styre över Ninveh som det såg ut innan IS.
– Maktkampen mellan Erbil och Bagdad över Ninveh riskerar att bli en stor konflikt i framtiden. Situationen förvärras genom att lokalbefolkningarna har polariserats och anslutit sig till både shiamiliser, kristna miliser och peshmerga. Inga av sidorna har visat någon kompromissvilja, säger Dave van Zoonen, forskare vid den Erbilbaserade irakiska tankesmedjan Meri.
Inför att Mosul snart återtagits så försöker de olika aktörerna också stärka sina politiska positioner. Den kurdiska regionens premiärminister Nechirvan Barzani meddelade i slutet av mars att hans regering ska arrangera en folkomröstning innan årets slut, kring ifall kurderna ska stanna kvar i Irak eller bilda en helt egen stat.
– Vi kan inte återvända till de gamla dagarna. Irak efter Mosul är inte samma som Irak före Mosul, sa Nechirvan Barzani i en intervju till en amerikansk tidning, och tillade att ett enat Irak inte längre existerar.
Sådana självständighetsyttringar ledde redan innan årsskiftet till flera hot från shiamiliserna PMU, om att kurderna är nästa fiende att bekämpa, efter IS. Miliserna kontrollerar idag omfattande territorier norr om Bagdad och har tagit upp positioner väster om Mosul, för att skära av IS vägar till Syrien. De USA-stödda miliserna har både spelat en mycket viktig roll i det irakiska markkriget mot IS och begått övergrepp mot sunnitisk lokalbefolkning.
Men Dave van Zoonen och Meri menar att miliserna också representerar olika undernationalismer i Irak, framför allt en shiitisk nationalism. PMU kommer därför också bidra till att slita sönder Iraks enighet ifall de stannar kvar efter att striderna mot IS avslutats.
– Det är viktigt att man senare bryter upp miliserna och inlemmar dess individer i armén, polisen, gränsvakten och så vidare. Det måste bli en långsiktig process som inkluderar nationell försoning, annars kan det inte lyckas, säger Dave van Zoonen.
Pekar åt motsatt håll
Hittills pekar utvecklingen åt det rakt motsatta hållet, eftersom shiamiliserna i höstas trots protester från sunniblocket i parlamentet, erkändes som officiella irakiska styrkor jämte regeringsarmén. Därmed ser miliserna ut att stanna kvar.
När Mosuloffensiven inleddes varnade analytiker för att det saknades en långsiktig plan för vad som skulle ske efteråt, främst kring de olika sidokonflikter. Både USA och Iraks regering anklagades för att ha påbörjat striderna för tidigt. Enligt Dave van Zoonen har man än idag inte presenterat någon långsiktig plan. Västkoalitionen gör ännu sitt yttersta för att samla alla aktörer till kampen mot den gemensamma fienden IS, men efter det riskerar den formella alliansen mellan Bagdad-Erbil-PMU att ersättas av öppen fientlighet.
– Inga betydande framsteg har gjorts gällande de latenta konflikter som fanns innan Mosuloffensiven. Faktiskt så har spänningarna tvärtom ökat kring frågan om maktdelningen.
