Mohammad Khan Panjay är en av de mellan två och tre tusen personer som nu står med sin väska redo. Han har flytt från Afghanistan, som majoriteten av de som bor i lägret. På vägen separerades han från sin familj. 2015 kom han till Sverige som ensamkommande. Han var då 15 år, men Migrationsverket skulle senare skriva upp hans ålder med två år. Han fick sitt första avslag två veckor för tidigt för att senare omfattas av gymnasie­lagen, och i slutet av sommaren i år bestämde han sig för att fly vidare till Frankrike.

– Migrationsverket sa att jag inte skulle få ny prövning, och de sa till mig att skriva på ett papper där det stod att jag skulle återvända till Afghanistan frivilligt. Jag ville inte, men de sa att jag måste, säger han.

Fulla bussar

Han tog tåget till Köln och taxi över gränsen. I Paris träffade han fler från Sverige. De berättade hur det fungerade, och han köpte ett tält och lämnade in sin ansökan om asyl.

– Man måste fixa allt själv, det gick bra. Jag hade lite pengar kvar till ett tält.

När bussarna kommer bildas långa köer. Familjer med barn får gå på först. Snart är bussarna fulla, och det kommer inga nya. Därefter kom poliserna, berättar Mohammad Khan Panjay.

– Det var massor med poliser och de började riva alla tält. Vi fick veta att det inte skulle komma fler bussar. Jag hörde sen att några fick åka med nya bussar dagen efter, men andra blev bara kvar.

Stämningen blir hetsig, och polisen våldsam.

– Polisen sparkade folk och var väldigt arga. Jag gick därifrån.

Mohammad Khan Panjay skriver till vänner i Sverige och ber om hjälp, men när kvällen kommer har han ännu inte hittat någonstans att bo. I en park hittar han en avskild plats där han lägger sig.

– Det är kallt ute, men jag har en jacka som värmer så jag klarar mig. Jag har sovit ute i flera månader.

I Sverige samlade vännerna ihop tillräckligt med pengar för att hyra ett rum. Mohammad Khan Panjay kan stanna där några dagar till, men sen vet han inte vart han ska ta vägen. Från myndigheterna får han svaret att det är många som behöver hjälp just nu, och att de letar lösningar. Han hoppas få ett positivt besked på sin asylansökan, men stressen börjar tära på honom.

– Jag mår inte bra. Jag är stressad, har svårt att tänka. Ibland minns jag inte saker eller ens vad jag gjort. Jag har varit på flykt i fem år, ibland funkar inte huvudet längre. Att ha den här stressen hela tiden, vad händer imorgon, kommer jag ha någonstans att sova… Vad ska hända mig. Den stressen påverkar hela min kropp.