– Det var ett statligt projekt som började någon gång på 1960-talet, berättar Eduardo Yanjari.

– Planen var att plantera en stor skog som skulle möjliggöra boskapsskötsel i stor skala. Atacama skulle bli motsvarigheten till Argentinas pampas.

Det låter lite galet. Men Eduardo förklarar:

– De träd som planterades har rötter som går djupt och om de väl når de underjordiska vattenkällorna växer de bra. Så själva grundtanken var alls inte dum.

Eduardo, som är född och uppvuxen i öknen, är som en levande uppslagsbok om Atacama.

– Problemet var, förklarar han, att man inte klargjorde för dem som planterade träden att de måste ta av den tjocka plastpåsen om rötterna innan de stack ner trädplantorna i jorden.

Thiare Mora fnissar till i baksätet.

– Så, säger hon, de där torra pinnarna som sticker upp här och där är alltså vad som finns kvar av plantorna. Men varför försökte de inte igen när de upptäckte misstaget? Där de tog av plastpåsarna blev det ju faktiskt en liten skog.

– Det trista, svarar Eduardo, är att här i Chile är vi väldigt dåliga på att lära oss av erfarenheter. Vi gör hellre nya misstag.

Men kanske håller det på att ändras, åtminstone lite. Det är i alla fall det vi tycker oss upptäcka under vår lilla resa för att undersöka hur litiumutvinningen har påverkat ökenbyarnas liv.

Pinochet spökar

När litium började utvinnas i Atacama i mitten av 1980-talet togs ingen hänsyn till effekterna. Förtjusningen över stora vinster och mycket jobb var viktigare än att utvinningen också påverkade både byarnas överlevnadsmöjligheter och hela öknens ekologiska balans. Det var som när gruvbaronerna kom i början av förra seklet och i sin jakt efter koppar, silver, guld och andra mineraler roffade åt sig vatten utan hänsyn, vilket ledde till att många byar helt enkelt dog. Av törst. Att det största chilenska litiumföretaget kontrolleras av en tidigare svärson till Augusto Pinochet, och som gjorde sig oanständigt rik under diktaturen, minskade knappast oron.

Men den här gången har det inte gått som med den misslyckade skogsplanteringen eller som med gruvbaronernas hänsynslösa exploatering. Det här gången har folket i öknen reagerat.

Thiare i baksätet är ett exempel. Hon är 20, studerar agronomi och arbetar i ett kommunalt projekt i San Pedro de Atacama som går ut på att motivera folk att starta egna små köksträdgårdar.

– Det räcker inte med att protestera. Man måste göra något också, säger hon.

– Vi håller kurser och hjälper till att finansiera enkla växthus. Tanken är att visa att man kan bli självförsörjande på grönsaker i rätt stor utsträckning. Till och med här i öknen. Förutsättningen är att vi tar vara på vattnet, fördelar det rättvist och använder det klokt. Och jag märker på våra kurser att folk inte bara vill lära sig, utan också har massor av idéer.

Thiara tillägger, lite blygt:

– Min dröm är att få öknen att blomma.

Öknen blommar ibland

Med tanke på att Atacamaöknen är världens torraste plats, om man bortser från McMurdodalen i Antarktis, är det nog en ganska orealistisk dröm. Men det händer faktiskt att öknen blommar. Vart sjunde år eller så bryter över tusen endemiska arter fram från underjorden och förvandlar sandens och stenarnas undflyende grå-beige-ocra färgskala till en matta av mjukt lysande färger från rött över blått till lila och gult.

– Varför, säger Thiare, varför skulle inte öknen alltid kunna se ut så? Om parkerna med vindsnurror och solceller utvidgas skulle vi ha tillräcklig energi för att kunna avsalta havsvattnet och pumpa upp det hit.

Ja, varför inte? Ingenstans är himlen så nära, luften så klar och solen så potent som här. På 5 000 meters höjd på högslätten Chajnantor, bara några mil från San Pedro, har de 66 parabolantennerna i världens största observatorium Alma till och med lyckats fånga ögonblicket strax efter the big bang. Och kan man se miljoner år bakåt i tiden, varför inte några dussin år framåt?

Organisering utan motstycke

Det viktigaste för Thiares optimism är att byarna organiserat sig på ett sätt som aldrig tidigare, både för att försvara sig mot de negativa effekter som litiumutvinningen kan ha för vattentillgången och för att själva få del av de resurser som den skapar.

Tack vare organiseringen kunde byarna också fatta ett samtidigt och enhetligt beslut om att införa frivillig karantän för att försvara sig mot pandemin. Trots allt vad det skulle kosta i form av förlorade turistinkomster.

– Hälsan är viktigare än pengar, säger Amanda Barrera när vi träffar henne strax utanför bygränsen. Sedan pandemin började släpps inga främlingar in.

Amanda Barrera är ordförande i bysamfälligheten i Peine. Det är den by som ligger närmast el Salar de Atacama, och som påverkats mest av litiumutvinningen. Litium utvinns i flera saltlaguner, men el Salar de Atacama är den största med mest omfattande produktion.

I eftermiddagssolen är Peine som en dallrande hägring i sluttningen upp mot en snöklädd vulkan. Åt andra hållet, bortanför böljande sandkullar, breder el Salar de Atacama ut sig som en oändlig spegel.

– Pandemin, förklarar Amanda, har visat hur viktigt jordbruket är. Även om det är småskaligt och primitivt så är det garantin för vår överlevnad i tider av kris. Och det har fått oss att inse än mer att vi till varje pris måste försvara vårt vatten. De senaste åren har vi knappt haft vatten för att hålla getterna vid liv.

Brist på vatten är i och för sig öknens själva essens. Men det finns underjordiska vattendrag som här och där bryter fram i frodiga raviner. På vintern brukar det regna ett par veckor. På sommaren smälter snön på vulkanernas toppar. Och de underjordiska små bäckarna förvandlas då och då till riktiga floder. I varje by finns organisationer som reglerar hur vattnet ska fördelas via ett system av kanaler och enkla slussar. Men det är ett skört system som lätt rubbas. Och som konstant hotas av litiumutvinningen.

Flamingos försvinner

På senare år har dessutom klimatförändringarna inneburit att värmen har stigit. Istället för snö på vulkanerna på 4 000 meters höjd har det allt oftare kommit hårda regn som när det slår ner i ökensanden skapat lerfloder som forsar fram ner mot havet och sliter med sig allt i dess väg. Hus har krossats, människor har dött.

– Klimatförändringarna är ett större hot än litiumutvinningen, säger Amanda. Men det hänger ju ihop. Och det är inte så att vi vill stoppa utvinningen. Vad vi vill är att förbättra den. Att få bolagen att söka efter metoder som inte hotar vår tillgång till vatten.

Vattnet i lagunerna där litiumet finns är i och för sig så salt att det är oanvändbart för jordbruket. Men det vatten som dunstar i bassängerna där litiumet framställs, måste hela tiden ersättas för att produktionen ska kunna hållas igång och det påverkar byarnas vattentillgång. Men utvinningen av litium påverkar också mikroorganismerna som är av avgörande för djurlivet och den ekologiska balansen i stort. Och när de rosafärgade flamingos, som häckar i några laguner, började försvinna ringde varningsklockorna med en förtvivlans klang.

– Det var en katastrof, säger German Vásquez som är ordförande i Toconaos bysamfällighet.

Toconao ligger närmast den salar, eller saltlagun, där flest flamingos brukar hålla till. Lagunen, som också är nationalpark, administreras av den chilenska naturmyndigheten, som i sin tur har delegerat det dagliga ansvaret till Toconaos bysamfällighet.

– När jag var liten, berättar German, brukade jag följa med min farfar för att leta flamingoägg som var det godaste jag visste. Men nu finns vare sig flamingos eller ägg längre.

Sedan pandemin började är alla naturreservat stängda, men German har nyckeln och efter en halvtimmes färd genom saltfälten kommer vi fram till en låst grind. På andra sidan har bygemenskapen, med stöd av staten, byggt en fin liten anläggning med utsiktsplats över lagunen. Till vår överraskning finns riktigt gott om flamingos.

– Inte alls så många som det brukade vara. Men när jag var här förra gången fanns inga. Att de har kommit tillbaka är ett gott tecken, säger German.

– Det är så typiskt, det är först när man drabbas själv som man tar hoten på allvar. Som med vattnet och klimatförändringarna. Och nu med flamingos.

German menar att det de senaste tio-femton åren har skett en förändring i Atacamabornas syn på sig själva.

– Det är som om vi plötsligt upptäckt att vi är annorlunda än det vi fått lära oss att vi är. I kampen för vårt vatten har vi också upptäckt vår gamla kultur. Till och med vårt gamla språk, säger han och tillägger med ett lite skamset leende:

– Och som en del av den processen har vi också insett att vi inte kan ta några flamingoägg, även om de är goda.

Avgörande blockad

En vändpunkt var när byarna under en period blockerade tillfartsvägarna till litiumfälten.

– För första gången lyckades vi tvinga både bolagen och staten att lyssna på oss. Det var ingen total seger, men det var en vändpunkt. Sedan dess har vi en mycket mer konstruktiv relation.

Ett resultat av det är att litiumbolagen åtagit sig att finansiera projekt som drivs av bysamfälligheterna. I Toconao, till exempel, har ett lokalt turistprojekt för att visa upp den lokala kulturen i alla dess dimensioner, inte bara flamingos, fått stöd av litiumbolaget.

– Vi har fått ta över den förläggning som arbetare som kom utifrån bodde i när de var här, berättar German nöjt.

– Det är en stor anläggning med flera byggnader. Det ska bli ett riktigt bra hotell. Ombyggnaden kommer att ta sin tid, men vi har finansiering och när pandemin tar slut hoppas jag att vi ska kunna börja på allvar. Det skulle vara en stor förändring. Och det skulle dessutom ge många behövliga jobb, fortsätter han.

– Men det vi helst vill är att utvinningen av litium ska organiseras på sådant sätt att också vi, det vill säga bysamfälligheterna, deltar på ett aktivt sätt i alla led tillsammans med det privata kapitalet och staten. Om vi lyckas med det kan vi börja tala om riktiga förändringar.

Det finns de som säger att byledarna har sålt sig till bolagen. Att allt egentligen bara blir värre. Men på väg tillbaka till San Pedro de Atacama säger både Eduardo och Thiare att de är positivt överraskade. Och mer optimistiska än när vi startade på morgonen.

– Problemen finns kvar men ingen kan förneka att det håller på att ske förändringar. Bra förändringar, menar Eduardo.

Inte bara öken

– Men Atacama är inte bara öken, säger Eduardo och svänger av den stora vägen in på en liten grusväg som slingrar nedåt. Han parkerar just där ett stup öppnar sig.

– Härnere, säger Eduardo och pekar, här har min familj en liten tomt som gått i arv i över hundra år.

Djupt ner rinner en underjordisk flod ut från en öppning i berget. I oasen som frodas runtomkring odlas frukter av olika slag, till och med vindruvor som används till vintillverkning.

– Hit åkte vi alltid när jag var liten, berättar Eduardo, det här var min strand. Ån därnere var mitt hav. Det riktiga havet såg jag först när jag fyllt 18 och var tvungen att skriva in mig för att göra militärtjänst.

Men floden och oasen är inte lika idyllisk som då. Sopor, tomflaskor, trasiga cyklar till och med ett bilvrak ligger i floden.

– Det sägs att det var litiumarbetarna som bodde på förläggningen i Toconao, det som nu ska bli hotell, som började skräpa ner, säger Eduardo.

– De kom ju utifrån, var bara här under de perioder de jobbade, så de kände väl inget ansvar för landskapet. De förstod det förmodligen inte ens. Kanske var de till och med lite rädda. Öknen kan ha den effekten.

Thiare står tyst och skakar lätt på huvudet.

Nästa dag visar hon mig runt bland flera av de växthus hon varit med om att sätta upp. De finns på innergårdar, bakom höga murar av soltorkad lera, osynliga utifrån. Mitt i San Pedro de Atacama ligger hennes högkvarter, ett riktigt stort växthus omgivet av odlingar som genomkorsas av bevattningskanaler.

– När folk kommer hit och ser det här, säger hon, så inser de att det inte är tomma ord när jag talar med dem om att odla sina egna grönsaker.

Men det är inte bara grönsaker Thiare vill få folk att odla. Hon vill ha blommor, buskar och till och med träd. Ett stort område i utkanten av San Pedro ockuperades för en tid sedan av bostadslösa, bland dem många migranter fram för allt från Bolivia och Venezuela. Ett torrt, sandigt område med prekära hus, ofta av korrugerad plåt. Men också där kan man, som resultat av Thiares envisa förkunnande, se blyga försök till odlingar, såväl grönsaker och blomsterbuskar som små spretiga trädplantor som strävar uppåt.

För Thiare är alltid noga med att förklara man måste ta bort plastpåsarna om rötterna innan man sätter plantan i jorden.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.