Den 17 juli meddelade en domare i Florida att Barrientos fråntas sitt amerikanska medborgarskap eftersom han 13 år tidigare fått det på falska grunder – genom att ljuga om sin inblandning i mordet. Därmed kan han utlämnas till Chile. 

De sju officerare som redan dömts i chilenska domstolar för morden som begicks under den terrorregim som rådde på Chilestadion dagarna efter militärkuppen 11 september 1973 har alla överklagat sina domar. Överklagandena behandlas just nu av Chiles högsta domstol. Men ingen av de åtalade lär komma undan med mindre än 20 år.

Skulle uppträda med Allende 

Victor Jaras leriga och sönderslagna kropp, genomborrad av 44 kulor, hittades av två kvinnor utanför allmänna kyrkogården nära Santiagos centrum på eftermiddagen den 16 september 1973. En anställd på bårhuset kände igen honom, trots den deformerade kroppen, och lyckades meddela Victors hustru Joan Jara. Med hjälp av en kyrkogårdsarbetare kunde de begrava kroppen i en anonym nisch och därmed förhindra att Victor Jara blev ännu en i den långa listan av ”försvunna”.

Chilestadion, en sluten fönsterlös anläggning byggd för volleyboll och boxning i närheten av centralstationen, ligger bara ett stenkast från det universitet där Victor Jara och hundratals andra lärare och studenter greps efter kuppen. Victor hade med sig sin gitarr eftersom det var planerat att han skulle uppträda i samband med att president Salvador Allende just den 11 september skulle hålla ett tal på universitetet. I talet skulle Allende lansera ett förslag om folkomröstning i syfte att öppna den låsta parlamentariska situationen och förhindra den militärkupp som alla såg komma. Det hade redan genomförts ett kuppförsök, den 29 juli - ”el tanquetazo” - då den svensk-argentinske kameramannen Leonardo Henrichsen som arbetade för SVT filmade sin egen död.  

Men Allende hann inte hålla sitt tal. Istället för att bli början till den nya fas i hans regering som Allende hoppades, blev den 11 september hans dödsdag och början på en kriminell terrorregim och en lång natt för Chile som inte riktigt är över ännu.

Släpptes samma morgon

Chilestadion, som också användes för konserter och där Victor Jara bara några år tidigare fått sitt stora genombrott när han segrade i den första festivalen för ”la nueva canción chilena”, förvandlades till ett skräckens läger.

Omkring 5000 fångar passerade genom Chilestadion. Alla utrymmen utnyttjades; den stora spelplanen, läktarna, kaféet, korridorerna, duschutrymmena. Omklädningsrummen längst ner användes för tortyr. Beväpnade officerare, men också ditkommenderade värnpliktiga gjorde vad de ville med fångarna. Fångar som protesterade sköts. En annan som fick ett nervsammanbrott likaså. Andra togs ut ur stadion för att avrättas på annat håll. Men oftast handlade det om misshandel, sadistiska övergrepp, tortyr. 

Många av officerarna på Chilestadion hade dömts till fängelse efter att ha deltagit i ”el tanquetazo”. När de på kuppdagens morgon släpptes fria, kördes till ett hemligt möte med Pinochet och sedan skickades till Chilestadion var de fyllda av hämndbegär. 

Men deras hat och brutalitet band dem också samman i en edsvuren tystnad. Den gällde också de värnpliktiga som, förutom ångest och skuld över att ha deltagit, hade officerarnas hot hängande över sig. Många nekade att ens varit i närheten av Chilestadion. Pedro Barrientos hävdar fortfarande att han inte vet var stadion ligger, trots att det nu finns gott om vittnen som sett honom där.

Värnpliktig trädde fram

Det var först efter fängslandet av Pinochet i London 1999 som utredningen av mordet och vad som hänt på Chilestadion långsamt började komma igång i Chile. Då tog Joan Jara kontakt med advokaten Nelson Caucoto som arbetade på den katolska kyrkans hjälporganisation La Vicaria de Solidaridad och hade lång och smärtsam erfarenhet av hur det är arbeta med människorättsfrågor i en diktatur. Men även efter demokratins återkomst var motståndet kompakt. Nelson Caucoto kunde inte ens få fram uppgifter om hur kommandokedjan sett ut på Chilestadion. Inte ens när en ny generation militära befälhavare som lovade ”nunca más/aldrig mer” tagit över, bröts tystnaden. Från fånglägret på den större och öppna Nationalstadion fanns bilder och internationell uppmärksamhet från början. Vad som hänt där kunde inte förnekas. Men Chilestadion behandlades som om där aldrig förekommit något annat än volleyboll, boxning och lite konserter då och då.

Men 2004 när José Paredes, som varit värnpliktig soldat på Chilestadion, trädde fram började saker hända. Han berättade att han inte sovit en lugn stund sen kuppen på grund av ångest. Men, sa han, nu krävde samvetet att få tala. Han pekade ut Barrientos och andra officerare. Berättade hur de spelat rysk roulett med Victor Jara, hur de närmast lustfyllt slagit och misshandlat honom tills någon gav honom ett nackskott. Därefter hade alla närvarande officerare gått fram och tömt sina vapen i Victor Jaras redan döda kropp. 44 kulhål.

”Victor Jara lever!” 

Allt det José Paredes berättade förnekades av de utpekade. Senare drog också Paredes, som var gravt alkoholiserad, tillbaka sitt vittnesmål. Men då var det för sent. Hans vittnesmål hade förmått andra värnpliktiga att bryta sig ur rädslan och söka upp Caucoto. Förutom att bekräfta det Paredes sagt la de också till nya uppgifter. Också ett antal officerare slet sig ur den edsvurna tystnaden. Och när Högsta domstolen nu behandlar fallet har den samlat över 200 vittnesmål som i detalj beskriver den terror som rådde på Chilestadion och vilket behandling Victor Jara utsattes för. 

Men även om militären, innan rättsprocesserna kom igång, gjorde allt för att bygga en mur av tystnad kring Victor Jara, så levde hans ande. Ett av många exempel var den konsert med David Byrne och den brasilianska sångerskan Margareth Menezes som hölls på Chilestadion strax efter demokratins återkomst 1990. Mitt under konserten, när stämningen var nästan rusig, ropade någon ”Victor Jara lever!”. Och sen igen ”Victor Jara lever”. Musiken stannade upp, tystnaden spred sig. ”Här försökte de döda Victor Jara. Här under våra fötter sköt de honom. Men Victor Jara lever! Leve Victor!” Ropen fortplantade sig och fyllde varje hörn. David Byrne och Margareth Menezes ropade mest av alla. Den avslutande delen av konserten var som ett kärleksrus.  

Idag heter Chilestadion Victor Jaras stadion. Hans mördare sitter bakom lås och bom. Det har tagit 50 år. Men från att ha varit det fall som till inget pris skulle få klaras upp på grund av dess symboliska sprängkraft, är Victor Jara idag ett exempel på att rättvisan kan segra. Det gäller bara att, som Joan Jara, aldrig ge upp.