På hösten för ett år sedan uppstod det parallellt i ett flertal länder en serie folkliga protester, där människors ilska riktades mot liknande problem. I Libanon, Colombia, Iran, Irak och andra platser samlades folk för att ropa ut sitt missnöje mot en sviktande offentlig infrastruktur, andra gånger mot de ökade levnadsomkostnaderna eller den djupa ojämlikheten. Folk krävde systemförändringar.
Sådana folksamlingar hade också uppstått på en rad andra håll i världen tidigare under året. Många omvärldsanalytiker uppmärksammade 2019 som massprotesternas år.
Sedan kom coronapandemin. Den satte stopp för folksamlingar – inte sällan med makthavares goda minne – och tog också över medierapporteringen. Men i somliga länder har fjolårets protester lett till utvecklingar som kan förändra systemen i grunden.
I Chile inleddes protester den 18 oktober 2019, när gymnasiestudenter i huvudstaden Santiago arrangerade missnöjesaktioner mot de höjda priserna i kollektivtrafiken. Fler anslöt sig och inom mycket kort hade protesterna kommit att handla om många fler samhällsproblem och orättvisor.
Landets president Sebastián Piñera försökte snabbt slå ner protesterna med hårdhänta metoder. Han skickade ut den chilenska armén på gatorna, utropade ett undantagstillstånd och inrättade även ett utegångsförbud i Santiagoområdet.
En fraktion av demonstranterna konfronterade polisen i våldsamma sammandrabbningar. Den absoluta majoriteten var alltid fredlig. Men ett flertal människorättsorganisationer har rapporterat hur de chilenska väpnade styrkorna gjort sig skyldiga till urskillningslösa och omfattande övergrepp, som tortyr och sexuella utnyttjanden. Ett stort antal demonstranter blev skjutna i ögonen. Över 30 människor dog i protesterna och många tusen skadades.
På söndag den 25 oktober, ett år och en vecka efter att protesterna inleddes, går chilenarna till folkomröstning för att säga ja eller nej till att arbeta fram en ny konstitution. Ett sådant krav växte fram under protesterna, för att en gång för alla hantera arvet från landets auktoritära förflutna, som kritiker menar fortfarande är synliga i statsapparaten och hos de väpnade styrkorna. Liksom andra inneboende systembrister.
Chiles nuvarande konstitution ärvdes från Augusto Pinochets fascistdiktatur (1973–1990), som kom till makten efter en militärkupp mot landets demokratiskt valda president Salvador Allende. Kuppen har skapat ett långvarigt trauma hos alla de i Chile som förtrycktes under diktaturen, liksom i den chilenska flyktingdiasporan.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
