Lynsey Addario är bildjournalist och har bevakat kvinnors situation och liv i Afghanistan i över 20 år. Första gången hon åkte dit kom hon genom Khyberpasset, en bergskedja som länkar samman Pakistan och Afghanistan.

– Jag minns hur jag tänkte att det var som att komma till en plats som varit frusen i tiden i 200-300 år. Det var väldigt lite infrastruktur, nästan inga asfalterade vägar, få kvinnor utomhus. De kvinnor jag såg bar burka och när jag kom till Kabul så var det nästan ingen skillnad. Staden var förstörd efter 20 år av krig, och de enda kvinnor jag såg var änkor.

Talibanerna hade makten i landet, och det var förbjudet för utländska journalister att besöka människors hem och prata med kvinnor.

– Talibanerna tillät inte det, så jag fick smyga. Det var också förbjudet att fotografera någonting levande, så jag fick gömma min kamera. Men det var få journalister som kunde komma in i Afghanistan då, och även om det fanns artiklar om situationen så fanns det få intervjuer med kvinnorna själva. Jag ville ta mig till dem och ge kvinnorna en röst och låta dem tala för sig själva.

Snart upptäckte Lynsey Addario att hon hade en fördel, hon fick tillgång till separata rum för bara kvinnor. Talibanerna hade stängt ner tv och radio, nyhetstidningar och magasin kom inte in i landet.

– All form av underhållning var förbjuden. De människor jag träffade var tacksamma för att jag kommit dit för att höra deras berättelse, de var väldigt öppna om sin situation och de ville berätta vad de gick igenom.

Hemliga flickskolor

Lynsey Addario reste genom flera olika provinser. I Kabul, Ghazni, Logar och Herat besökte hon hemliga flickskolor hemma hos kvinnor som tidigare arbetat.

– De här skolorna fanns över hela landet och drevs av utbildade afghanska kvinnor som inte ville se en hel generation afghanska flickor gå miste om utbildning.

I ett bostadskomplex i Kabul, som då var strängt kontrollerat av talibanerna, träffade Lynsey Addario en kvinna som drev skola för kvarterets flickor tillsammans med andra kvinnor.

– Hon hade tur. Hennes grannar hjälpte henne hålla det hemligt för de ville också se sina döttrar utbildas. Det var förstås oerhörda risker, talibanernas straff för dem som bröt deras tolkning av sharialagen var döden eller piskning, så det här var obeskrivligt modiga kvinnor.

Förbjuden musik

Under ett uppdrag när Lynsey Addario bevakade en svår torka i landet sa hennes chaufför plötsligt att han måste åka, hans bror skulle gifta sig. Lynsey Addario hade inte sett ett afghanskt bröllop och frågade om hon fick följa med. De åkte till Herat.

– Jag minns hur vi gick längs en gata och allt var helt tyst. Det fanns en obehaglig stämning i luften, man visste aldrig när talibaner skulle hoppa ut ur en bil och börja ställa frågor.

De gick in i ett kvarter omringat av betongmurar, kom fram till en dörr och började gå ner för en trappa.

– Då började musiken från ”Titanic” spelas. Jag hade aldrig hört musik i Afghanistan tidigare, jag hade aldrig mött någon som vågade spela musik.

När de kom ner såg hon kvinnor och män dansade tillsammans till den höga musiken. De drack te och pratade. Kvinnorna var sminkade, deras hår var uppsatt och de hade vackra klänningar.

– Det var otroligt, för mig var det en total chock att se att livet fortsatte trots talibanerna. Det här hade förmodligen straffats med döden. Det lärde mig en viktig läxa. Man måste leta bakom de stängda dörrarna, vi måste våga tro att det ligger i människans natur att vilja fortsätta sina liv och leta efter lyckan även i de mörkaste tiderna.

Livet börjar begränsas

Under de senaste 20 åren har Lynsey Addario sett livet för kvinnorna i Afghanistan förändras.

– De har tagit tillvara på sin frihet, de har använt sina röster, studerat och tagit del av samhällslivet i två decennier. Många kvinnor har börjat arbeta som läkare, sjuksköterskor, advokater, journalister, människorättsaktivister.

Men de senaste veckornas utveckling med evakuering av utländska trupper och ett snabbt övertagande av makten för talibanerna oroar Lynsey Addario. Samtidigt som talibanerna lovar att respektera kvinnors rättigheter kommer allt fler uppgifter om att kvinnors liv redan begränsas i delar av landet. Gatorna i Kabul har näst intill tömts på kvinnor, och de kvinnor som går ut klär sig i fulltäckande burka, och vid universitetets studentboende har kvinnor blivit tillsagda att de inte får gå ut utan en man.

Talibaner stänger universitet

Liknande vittnesmål om att kvinnor blivit tillsagda att inte lämna hemmet utan en manlig släkting kommer från flera provinser och städer i landet. I Herat har kvinnliga studenter och föreläsare stoppats utanför ingången till universitetet av beväpnade talibaner och i Kandahar har kvinnokliniker stängts ner. Från Mazar-e-Sharif som föll några dagar innan Kabul kommer rapporter om att kvinnor som försökt besöka stadens basar blivit tillsagda att de inte får komma in om de inte har en man med sig.

– Så kvinnor stängs ute från universiteten, de släpps inte in i affärer… Jag tycker det är uppenbart att talibanerna pysslar med en PR-kampanj som inte stämmer överens med vad som händer inne i landet. Vi ser ju redan att det de säger utåt och det de gör på marken inte går ihop, säger Lynsey Addario.

Strax efter att de sista utländska trupperna lämnade landet utbröt skottlossning i Kabul. Talibanerna firade. Lynsey Addario säger att hennes största oro nu är att allt det kvinnor kämpat för och byggt upp sedan talibanerna förlorade makten 2001 ska raseras nu.

– Det finns säkert afghaner som är okej med sharialag och som tycker att kvinnor ska leva sina liv bakom stängda dörrar, men det är en minoritet i Afghanistan efter 20 år av frihet från förtrycket. Alla som lever i Afghanistan påverkas. Kvinnor och flickor riskerar förlora mest för att de stängs in i hemmen, men alla drabbas. De har haft krig i 40 år och alla har förlorat någon de älskar. Det finns ingen i Afghanistan som undkommit det.