Nu flyr ryssar sitt land: ”Väntade mig inte att folk skulle tro på propagandan”
Bild: AP
Dagens ETC
Bomberna faller över Ukraina – men även ryssar flyr Vladimir Putins krig. Så många som en kvarts miljon människor kan ha flytt Ryssland sedan invasionen började. Bakom sig lämnar de familjer, vänner och lägenheter.
”Kriget har tagit mitt land”, säger Elena Sjendera, som gått i exil i Finland.
En ryggsäck och två katter – det är allt som Elena Sjendera, 51, medarbetare på nyhetssajten Kavkazkij uzjel, tog med sig från Ryssland. Den lägenhet hon äger i Sankt Petersburg står nu låst och övergiven. Istället bor Elena hos några vänner i Helsingfors och förbereder sin asylansökan i Finland.
– Jag kommer inte åka tillbaka till Ryssland, för det finns inget för mig att återvända till. Kriget har tagit mitt land.
Svårt att fly
Hon tänker tillbaka till krigets första dag, den 24 februari, när hon skrev orden ”nej till krig” på en bit kartong och begav sig ut på stan för att protestera.
– Jag var i chock när kriget bröt ut. Jag trodde att många ryssar skulle dela den känslan, att vi skulle bli åtminstone flera hundratusen som gick ut på gatorna, säger Elena Sjendera.
– Men vi var bara ett par tusen som stod där. De enda som gick ut för att demonstrera var aktivister och unga. Jag såg på vår samling och förstod att det här inte räcker för att uppnå något alls.
Journalisten Alexander Gorochov tillbringade även han krigets första dagar på antikrigsdemonstrationer, men i Moskva, som han bevakade för oberoende medier. Till skillnad från Elena Sjendera och många andra blev han inte särskilt förvånad när kriget kom – i flera månader hade han levt med en häftig känsla av att något hemskt var på väg att hända. Nu såg han sina mardrömmar bli till verklighet.
– Dessutom förstod jag väldigt snabbt att jag behövde dra, där och då, om jag inte ville bli gripen. Den 28 februari tog jag första bästa flyg till Jerevan. Redan dagen efter blev det mycket svårare att lämna landet. Då började polisen stoppa människor vid gränsen och söka igenom deras telefoner. Priserna på flygbiljetter sköt i höjden eller så ställdes avgångar in.
Alexander Gorochov hade rätt i att oroa sig för sin säkerhet: strax efter att han lämnat Ryssland knackade polisen på hans dörr. Men hans flykt är inte över. Armenien är beroende av ryska trupper för att upprätthålla en vapenvila med Azerbajdzjan, vilket gör att många ryssar fruktar att Jerevan kan skicka tillbaka dem till Ryssland om Moskva efterfrågar det.
– Litauen har gett mig ett humanitärt visum, men i det apokalyptiska tillstånd som jag befinner mig i nu tänker jag på hur svårt det skulle vara att fly om Putin bestämmer sig för att gå in i baltstaterna. Jag hoppas att jag bara håller på att bli galen men jag kan inte sluta tänka på det här, säger Alexander Gorochov.
”Förlorat exakt allt”
Men utbudet av fristäder är skralt. Bland annat EU, Kanada, Storbritannien och USA har stängt luftrummet för ryska flyg. I länder som Georgien eller Turkiet har antalet ryssar mångfaldigats på bara några veckor, samtidigt ökar antiryska stämningar. Det gäller särskilt Georgien, där en femtedel av landet år 2008 utropade självständighet – med understöd av ryska trupper.
– Det här kan låta som en smädelse gentemot de ukrainare som nu sitter i källare under beskjutning eller försöker lämna sina städer. Men det är viktigt att omvärlden förstår att Putin tog kriget inte bara till Ukraina men också till Ryssland. Vi lever under hans ockupation i många år redan, säger Alexander Gorochov, och fortsätter:
– De som nu lämnar Ryssland är människor som har tagit ställning emot honom. Vissa har förlorat exakt allt på grund av sitt engagemang – pengar, jobb, sin sociala status. Vissa riskerar långa fängelsestraff, eller att deras släktingar fryser ut dem. Jag skulle väldigt gärna vilja att människor i EU-länder inte sveps med i det här hatet, säger journalisten Alexander Gorochov.
På sociala medier hörs ukrainska röster som kritiserar ryssar som går i exil, istället för att stanna och göra motstånd, de påminner om att bomberna faller över Kiev, Charkov och Mariupol, att det är ukrainarna som är i verklig fara. Men även Vladimir Putin har tagit ton mot de landsmän som nu emigrerar. Under ett möte i Kreml den 16 mars lät han veta att ”det ryska folket kan skilja sanna patrioter från dessa förrädare och kommer att spotta ut dem som om de av misstag hade svalt en fluga”.
– Jag är säker på att denna naturliga och nödvändiga rensning bara kommer att stärka vårt land, vår solidaritet, vår sammanhållning och vår beredskap att möta alla utmaningar, fortsatte han, enligt den statligt kontrollerade ”nyhetsbyrån” Tass.
Bryr sig inte om politik
För Elena Sjendera, som har varit engagerad i anarkiströrelsen sedan 90-talet, är problemet inte de som nu flyr för att undvika att bli politiska fångar, men snarare den delen av befolkningen som mer eller mindre ställer upp på kriget.
– Jag har inte kollat på tv på många år, men jag väntade mig inte att folk skulle tro på den här propagandan i sådan skala. Det är ju tydligt att det är lögner och dumheter!
– Men så visar det sig att många har låtit sig fördummas. Det är väldigt konstigt, de har ju tillgång till internet, de skulle kunna kolla upp vad som händer men de verkar inte vilja. Sedan finns det också de som har låtit sig skrämmas. De senaste åren har förtrycket blivit allt större, det går knappt att delta i en enda manifestation utan att bli gripen.
– Sedan finns det en del människor som är likgiltiga, det är väldigt stötande. Deras land har startat ett krig, människor dör, och de säger att politik inte intresserar dem.
Skrattade och shoppade
Irina Savitj, 50, tidigare butikschef för en klädkedja, vägrade länge att lämna Ryssland, trots att hon har uppehållstillstånd i Sverige, och trots att hennes dotter – som tillsammans med sin mor på olika sätt gjort motstånd – lämnade Ryssland förra året. Droppen som fick bägaren att rinna över var reaktionen på nyheterna om kriget hos de människor i Sankt Petersburg, den stad som hon är född i och har växt upp i.
– Kriget, detta outhärdliga våld, jag får fortfarande inte ihop det i mitt huvud. Men dagen som kriget började såg jag folk gå på stan som om ingenting hade hänt, de skrattade och shoppade. Den 26 februari gick jag och två vänner till en antikrigsprotest på Nevskij prospekt. Här fanns det unga som skrek ”nej till krig”, men vi var så deprimerande få, inte fler än 1 000–1 500 personer, att det var tydligt att kriget inte intresserar ryssar.
Alexander Gorochov hoppas att omvärldens sanktioner kan väcka fler ur sin dvala.
– Putins propaganda vill få det att framstå som att majoriteten av befolkningen ställer sig bakom kriget. Men även i deras egna, förfalskade mätningar är det en tredjedel som tar ställning mot ”specialoperationen”, jag gissar att den egentliga siffran kan ligga dubbelt så högt. Men vi vet inte det här, och det finns inget sätt för att veta eller ta reda på det.
Han fortsätter:
– Så klart finns det människor som stöder det som sker, de tittar på tv och ser ryska framgångar i kampen mot nazister som förintar ryskspråkiga. Vissa tror verkligen på det här, vissa tror på det väldigt seriöst.
– Men jag hoppas att de flesta inte gör det, och de kommer att bli fler när varorna försvinner från butikshyllorna, när de inte kan köpa toapapper så kommer de att förstå att saker inte är riktigt så som de framställs.
Känner av sanktionerna
En som redan börjat störa sig på sanktionerna är Nikita Charitjkin, 26, som leder en grupp it-utvecklare på en stor rysk, delvis statsägd bank. Han gillar stabilitet, lugn och ro, och det som sker just nu fyller honom med oro. Rubeln faller fritt, bilen han velat köpa har blivit dubbelt så dyr, och det har blivit väldigt omständigt att åka utomlands.
– Förut gick det att få visum till Cypern på några minuter på nätet och nu behöver man boka tid och skriva in sig i konsulatet och vänta. Sanktionerna hjälper inte alls till politiskt, men de gör det väldigt svårt att jobba. Utländska företag har enligt sina egna nycker dragit in licenser vi har betalat för, för de inbillar sig att de inte längre vill ha med ryska företag att göra. Vi har förlorat en massa tid och data.
Men samtidigt som han retar sig på omvärlden har han börjat leta efter jobb i tysktalande länder, och även i Sverige. Inget gott väntar Ryssland, tror han, och samhället är väldigt splittrat.
– Redan innan var det jobbigt på grund av pandemin, en stor del av befolkningen vägrar att vaccinera sig. Nu har det blivit ännu värre. För mig och de jag umgås med i min ålder har det blivit svårt att umgås med familjen eller oliktänkande.
Kriget är väldigt sorgligt, säger han.
– Det är hemskt att ingen kunde komma överens innan saker eskalerade. I Ukraina är det en verklig mardröm, här är det ekonomiskt och politiskt illa, men vi lider åtminstone inte fysiskt. Men på det hela är det väldigt dåligt.
Hoppas på kollaps för regimen
Vad tror då de som vill lämna Ryssland om landets framtid?
– Det kommer att bli sämre, frågan är hur mycket då. Kommer vi att återhämta oss som efter krisen 2008? säger Nikita Charitjkin.
– Det är omöjligt att sia om framtiden i det här läget men jag tror att Vladimir Putin blir orsaken till att Ryssland upphör att finnas som land, säger Alexander Gorochov.
– Det här landet har ingen framtid, inte som situationen ser ut idag. Jag har inget hopp om att befolkningen besinnar sig. Ryssar kommer att vara hatade och föraktade i världen i decennier framöver och det kollektiva ansvaret för Putins brott ligger på oss alla, på alla Rysslands medborgare, säger Irina Savitj och fortsätter:
– Jag kan bara hoppas att Putins kriminella regim kommer att kollapsa till följd av kriget. Men är inte det ett lite för högt pris?