I Chile stöter man ofta på en överlägsen attityd gentemot Bolivia, den dåliga förloraren som vägrar erkänna sitt nederlag i kriget 1879–1884, och som vill riva upp fredsavtalet. Men sällan möter man aggressivitet av det slag som finns i marinsoldaternas rop.

När det gäller Bolivias krav på att få tillgång till havet, så brukar chilenarna snarare visa lite ansträngt överseende och tålmodigt förklara att Bolivia redan har tillgång till havet. Alltsedan fredsavtalet 1904, där gränserna mellan de två länderna slogs fast, har Bolivia utan kostnad tillgång till hamnen i Arica vari­från över 60 procent av Bolivias export sker.

Men för Bolivia handlar det om något annat.

– Havet är som en amputerad lem på en kropp som förödmjukats av en utländsk våldtäktsman.

Det sa en boliviansk journalistkollega i La Paz som förklaring när jag oroligt frågade honom om han visste något om ryktet att en chilenare hade hängts i en lyktstolpe uppe i El Alto under turbulensen när presidenten Sanchez de Losada tvingades avgå.

Han såg lika rädd ut som jag kände mig, men han tycktes mena att chilenarna – trots allt – får skylla sig själva om de kommer till Bolivia när det pågår omfattande sociala mobiliseringar. Det är ju de som är våldtäktsmannen som förödmjukat den bolivianska kroppen och amputerat havet och därför är ytterst ansvariga för praktiskt taget alla problem.

Fördomar inlärda sedan barnsben

Ryktet om hängningen var, visade det sig så småningom, falskt. Men att det alls uppstått visar hur lätt anti-chilenska stämningar kan piskas upp i Bolivia. Och journalistkollegans metafor om den amputerade lemmen visar vilka potenta känslor som är inblandade.

Redan i småskolan får bolivianska barn lära sig att Chile stal havet från Bolivia och att Chile fortfarande är en fiende. Skolbarnen får också lära sig att de chilenska soldaterna under Stillahavskriget var grymma och lömska, medan de bolivianska var modiga och ädla. Och varje år den 23 mars, Havets dag i Bolivia, tränas de i att ropa slagord mot fienden Chile.

I Chile får barnen tvärtom lära sig att bolivianerna var fega och baksluga och chilenarna var kampvilliga och uthålliga och att det var därför som Chile segrade trots att fienden hade dubbelt så många soldater. Det firas den 21 maj varje år då skolbarnen marscherar med trummor och flöjter som riktiga små militärorkestrar.

I Peru, det tredje landet som deltog i kriget, och som förlorade sina två sydligaste provinser till Chile, får barnen lära sig ungefär samma fördomar, fast i andra konstellationer. Och den dag man där firar kriget, även om man förlorade, är den 7 juni.

Ökade kontakter över gränserna

Historien om Stillahavskriget är i själva verket tre historier som både fött fram och hållit liv i chauvinistiska fördomar. Men även om det fortfarande förekommer xenofobiska utbrott i alla de tre länderna – inte bara mot chilenare i Bolivia och Peru, utan också mot peruanska och bolivianska invandrare i Chile – så har de ökade kontakterna mellan länderna så smått börjat slipa bort de mest inskränkta formerna av chauvinism.

Bolivianska cholitas som åker till Kina och importerar containers med varor att sälja på marknaderna i El Alto och La Paz behärskar till fulländning tullbyråkratin Arica och transportmöjligheterna därifrån till Bolivia. Chilenska studenter söker sig allt oftare till Bolivia för att studera specialiteter inom arkeologi, antropologi och lingvistik, samtidigt som bolivianska studenter åker till Chile för att studera företagsekonomi och agronomi. Peruanska restauranter växer som svampar ur jorden i Chile, medan Lima invaderas av chilenska varuhuskedjor ...

Under senare år har också en ny historieskrivning, befriad från chauvinistisk ideologi, börjat formuleras. En historieskrivning som monterar ner olika nationalistiska myter och visar att soldaterna i de tre arméerna egentligen visste mycket lite om varför de slogs och att krigets drivkraft snarare låg hos ekonomiska intressen i London, som strävade efter kontroll över salpeter och mineraler, än i Santiago, Lima eller Sucre.

En vilja att förstå

Men oavsett hur krigets historia skrivs och skrivs om, kvarstår problemet att Bolivia förlorade sin kust och att strävan efter att återfå direktkontakt med havet har blivit själva kärnan i Bolivias nationella identitet. Och orsak till en permanent konflikt med Chile.

Att Bolivia också förlorat territorier till alla sina övriga grannar, Peru, Paraguay och Brasilien, är sår som tiden läkt. Men att Chile erövrade Antofagasta och därmed det bolivianska havet är ett sår som fortfarande blöder. Och det trots att Bolivia så länge man hade kusten knappt använde den och föredrog hamnen i Arica, som då tillhörde Peru. Men hur det var då spelar ingen roll. Det är hur det känns nu som är det viktiga. Och nu har havet förvandlats till en amputerad lem på en kropp som förödmjukats av en utländsk våldtäktsman – Chile. För att kroppen ska läkas måste den amputerade lemmen ersättas.

Men hur?

På olika chilenska webbsidor har det de senaste åren förekommit diskussioner som utgår från en vilja att förstå Bolivia. Även om historien inte kan göras om, borde det, menar många, med lite pragmatik och generositet gå att hjälpa en granne.

Chile har en 4 200 kilometer lång kust. Bara fem länder i världen har längre kuststräcka. Det borde inte vara något problem att avvara en del av denna långa kust till Bolivia. Framför allt inte om det skulle innebära en återupprättad diplomatiska relationer som varit avbrutna sen 1962 och möjlighet att köpa boliviansk gas, som Chile är i stort behov av.

Många olika förslag har diskuterats. Ett gemensamt kriterium är nödvändigheten att undvika att dela Chiles territorium på mitten. Det vanligaste förslaget är därför olika varianter av en korridor utefter gränsen till Peru i kombinationer med ett område utefter kusten.

Just det förslaget höll på att bli verklighet när de två diktatorerna Augusto Pinochet och Hugo Banzer förhandlade. Det hela föll då på att Peru motsatte sig förslaget och att starka ekonomiska intressen i Bolivia var emot att ge Chile bolivianskt territorium i utbyte. Lite ironiskt är det att den gång man varit som närmast en lösning var när både Chile och Bolivia styrdes av militärdiktaturer.

Men det är alltså långt ifrån första gången Chile och Bolivia har förhandlat om frågan.

Strid om kusten

I själva verket är det just det som är Bolivias argument i den anmälan man gjort till internationella domstolen Haag. Tidigare har både Evo Morales och andra bolivianska presidenter hävdat att fredsavtalet från 1904 är ogiltigt därför att det var ett resultat av militära hot från Chiles sida och förräderier från de dåvarande bolivianska makthavarna. Ett argument som är svårt underbygga och som dessutom inte håller eftersom Haagdomstolen inte kan behandla händelser från före 1948, det år domstolen bildades.

I den anmälan Bolivia nu gjort ifrågasätts inte fredsavtalet, i stället kräver Bolivia att Chile ska uppfylla de löften som gjorts allt från början av 1900-talet fram till nu om att förhandla fram ett avtal som ger Bolivia en egen havskust.

Vad domstolen ska ta ställning till är alltså om Chile under åren avgett sådana löften till Bolivia, som kan anses bindande men som inte uppfyllts.

Chile hävdar att man redan uppfyller de löftena genom att ge fri tillgång till hamnen i Arica, och att Bolivia, oavsett vad som sägs i anmälan, ytterst är ute efter att riva upp fredsavtalet från 1904.

Långt ifrån alla chilenare och heller inte alla bolivianer bryr sig om vad som händer i Haag. Men hur viktig frågan är visas av att alla nu levande bolivianska presidenter – från olika ideologiska tendenser, även sådana som anklagats för förräderi – står bakom Evo Morales. Exakt samma sak gäller i Chile – den politiska eliten står enad bakom Michelle Bachelet och den officiella chilenska positionen.

Några tecken på flexibilitet finns inte, och risken är stor för att nationalistiska brösttoner på nytt ska välla fram, oavsett Haagdomstolens beslut. Att Havets dag i Bolivia åter blir en dag för att träna skolbarn i att hata chilenare. Och att 21 maj i Chile åter blir en dag då marinsoldater taktfast skrålar att ”bolivianer ska jag skjuta”.

Man kunde kanske ha väntat sig något annat av två presidenter som kallar sig socialister.