Norges linje har tidigare varit att ett erkännande bör ske först efter att en fredsuppgörelse nåtts. Men Norges statsminister Jonas Gahr Støre (Ap) menar att en sådan uppgörelse inte är möjlig i dagsläget och att erkännandet kan fungera som ett steg på vägen mot fred.

– Palestina har en grundläggande rätt till en självständig stat. Det kan inte bli fred i Mellanöstern utan en, säger Støre enligt norska VG, rapporterar SvD.

Beskedet har mötts av stark kritik från Israel, som hämtat hem sina diplomater från landet. Samtidigt har den palestinska självstyrelsemyndigheten och Hamas tackat Norge, liksom länder såsom Saudiarabien, Jordanien och Qatar.

Slut med rollen som fredsmäklare

Enligt Lars Unar Larsen Vegstein, nyhetschef för Klassekampen, är beslutet historiskt och pekar ut en ny riktning för Norges Mellanösternpolitik.

– Det markerar i viss mån slutet på en era. Ända sedan 1990-talet har Norge agerat som fredsmäklare i Mellanöstern. Den rollen har varit styrande för nästan allt vi företagit oss gällande Israel och Palestina, förklarar Lars Unar Larsen Vegstein.

För att bibehålla trovärdighet och tillit i diplomatiska förhandlingar menar Lars Unar Larsen Vegstein att man från Norges sida hittills hållit sig borta från utspel som skulle kunna uppfattas som markeringar. 

– Man skulle kunna säga att vi i någon mån undvikit att verka aktivistiska, för att bevara vårt kapital som en ”go-between”. 

Norge har lagt band på sig gentemot Israel och det har ju i sin tur varit något som Israel kunnat utnyttja

Beskedet som kom i veckan ser Lars Unar Larsen Vegstein som ett erkännande från den norska regeringen att denna politik varit felaktig.

– Norge har lagt band på sig gentemot Israel och det har ju i sin tur varit något som Israel kunnat utnyttja. Den norska politiken har byggt på idén att Israel genuint önskar fred och samexistens med en likvärdig palestinsk stat. Nu skrotas den illusionen, säger Lars Unar Larsen Vegstein.

Varför kommer det här beskedet just nu? 

– Det finns nog flera anledningar. Dels har det sannolikt att göra med att det är ett koordinerat beslut med Spanien och Irland. Man har lagt stor vikt vid att kunna gå ut tillsammans för att uppnå större effekt. En annan viktig orsak har att göra med den norska allmänna opinionen. Norrmännen har överlag visat stor sympati med den palestinska saken och upprördhet över ett krig där civila palestinier lider oerhört. 

– Personligen är jag dock inte helt övertygad om att tillfället är rätt valt. Det hade kanske varit värt att spara detta drag till en tidpunkt när seriösa fredsförhandlingar faktiskt pågår. Då hade det kunnat bli ännu mer kraftfullt. Med det menar jag inte att beslutet i sig är dåligt, felet är väl snarare att man skulle ha gjort det här redan för 30 år sedan när Osloavtalet slöts.

Vad tror du att det här beslutet kan få för effekter? 

– Det ska bli intressant att se vad det får för praktiska och juridiska konsekvenser. I mångt och mycket är det ju en solidarisk handling, vars syfte är att vara stöttande. Men det innebär också bland annat att de israeliska bosättningarna på Västbanken, som Norge menar är olovliga, skulle kunna klassas som annektering av en annan stats territorium. Därmed blir det ett mycket allvarligare brott. Det skulle exempelvis kunna få implikationer för den norska oljefonden och vilka företag man kan investera i.

Vad för slags roll kan man tänka sig att Norge fortsättningsvis kan spela i den här konflikten?

– På ett sätt så har ju Norge i och med detta besked avsagt sig en viss roll. Man kan inte längre agera som en go-between mellan Israel och Palestina. Istället har man anslutit sig till en koalition av länder som utövar allt starkare press på Israel. Sen finns det en annan gruppering med länder som USA, som vill dämpa den här pressen och upprätthålla det traditionella stödet till Israel. Även om det i USA syns tendenser på att det här hittills väldigt robusta stödet håller på att krackelera. Det man kan säga är väl att det blir allt tydligare att det finns en splittring i västs hållning gentemot Israel. 

Vad innebär det här för Norges relation till Israel? 

– Det går inte att säga annat än att relationen kraftigt försämras. Israel har valt att kalla hem sin ambassadör, den starkaste diplomatiska markeringen man kan göra. Från Norges sida menar man att den politiska linjen inte ändrats, utan att det snarare handlar om att Israel styrs av en regering som inte respekterar folkrätten. Föga förvånande delar inte Israel den åsikten och det i sin tur är något som Norge accepterar. Den norska regeringen har man varit tydlig med att man gör detta för att man känner att man måste. 

Vad har beslutet fått för reaktioner i Norge? 

– Jag erfar att det finns stor sympati för regeringens beslut bland den norska befolkningen. Just utrikespolitik engagerar annars normalt sett relativt lite i Norge, med undantag för frågan om EU-medlemskap. Att det här beslutet tas är viktigt för Arbeiderpartiet och en stor seger för gräsrotsaktivister. Samtidigt utnyttjar partier lång ut på högerkanten situationen för att locka väljare som sympatiserar med Israel. Exempelvis reste ledaren för populistiska Fremskrittspartiet direkt till Israel för att tacka den israeliska ambassadören för dennes tjänst. Det är symbolpolitik på hög nivå. Borgerliga Høyre, däremot, har ingenting att tjäna på att den här frågan står på dagordningen, det engagerar inte deras väljare.