Jag ville försöka ta reda på varför Etiopien fortfarande drabbas av hungerkatastrofer medan de flesta andra länder som tidigare var i Etiopiens läge utvecklats och inte längre drabbas av samma svältkriser.

Etiopien befann sig fortfarande i ett oerhört känsligt läge – trots stora BNP-ökningar och en positiv utveckling krävdes det bara att något säsongsbetonat regn uteblev för att många miljoner skulle drabbas ohyggligt hårt.

Det finns en rad olika förklaringar, men den viktigaste var att den etiopiska regeringen som i allt högre grad närmat sig en diktatur inte förmådde att genomföra en landreform, att man inte utvecklade det uråldriga jordbruket och inte satsade några av sina ökade resurser på bevattningsprojekt.

Samtidigt försökte myndigheterna dölja krisens omfattning; hjälporganisationer fick inte berätta om behoven och journalister hindrades från att åka till de mest utsatta delarna.

Enorma behov

När jag nu är tillbaka i landet kan jag se att inte mycket har hänt, men att det nu finns ett, om än avlägset, hopp om förbättringar. Den gamla diktatoriska regimen är avsatt, de politiska fångarna är frisläppta och etiopier som flytt från landet kan nu komma tillbaka.

Det har också blivit en helt annan inställning till hjälparbetet, den nya regeringen försöker inte mörka problemen, hjälporganisationerna kan nå fram där de behövs och det finns en vilja att försöka sätta in större åtgärder.

Men behoven är enorma. I dag, till och med innan de senaste uteblivna regnen fått genomslag i matförsörjningen, är enligt FN fler än åtta miljoner människor direkt beroende av att få kontinuerlig nödhjälp i form av matleveranser.

Av dessa åtta miljoner är över tre miljoner även utsatta för brist på rent vatten och sanitet, vilket betyder att många får smittsamma sjukdomar.

Och som FN skriver: ”När smittsamma sjukdomar kombineras med problem som undernäring, inte tillräckligt med föda, konflikter och tvång att lämna sina hem blir effekten på berörda människorna enorm”.

Vatten – en bristvara

Vi ger oss i väg från centrala Addis Abeba tidigt på morgonen för att försöka ta reda på hur det ser ut i de områden som drabbats hårt av torka och undernäring. Nattens kyla hänger fortfarande kvar i luften och ger inte med sig förrän solen kommer upp ordentligt.

Så här års är det bara 9 till 10 grader på nätterna, medan temperaturen går upp till runt 30 på dagen. Från Addis ska vi åka in i delstaten Oromia som är den största både till yta och befolkning.

Den snabbt växande huvudstaden Addis Abeba breder ut sig alltmer in i Oromia och tidigare jordbruksmarker blir istället bostadsområden. De första tio milen på vår färd går fort, då vi åker på den av Kina byggda fyrfiliga motorvägen, det är nästan ingen trafik eftersom vägen är avgiftsbelagd.

Vi passerar enorma byggprojekt som ska bli nya stadsdelar i Addis, men på grund av stopp i investeringarna breder de mest ut sig som betongskelett. Desi, som kör bilen, muttrar något om att det är lika bra eftersom ingen kommer att ha råd att bo där hursomhelst.

När vi sedan kört av motorvägen och passerar de enorma blomodlingarna som ligger vid sjöarna Ziway och Koka rör vi oss på minerad mark. Rent vatten är en bristvara här och trots att det bara blir värre och värre görs ingenting.

Jag var i Jido för första gången för 16 år sedan, sedan återvände jag för tre år sedan och under den tiden har ingenting gjorts för att ge möjligheter till bevattning av området. Detta trots att många byar drabbas av svält varje gång det inte regnar på det sätt som behövs.

Under åren har många tusen människor dött av umbäranden och svält, tusentals barn har dukat under, oftast genom infektioner och sjukdomar som de i sitt svaga tillstånd inte haft någon motståndskraft mot.

Den internationellt erkände forskaren Deasalegn Ramatho arbetar med jordbruk och vattenförsörjning.

– Jag kan inte förstå varför inte någon regering investerat i vattenförsörjning. Detta är den enskilt viktigaste frågan för det etiopiska jordbruket och möjligheten att ge mat till landets invånare, säger han  till Dagens ETC.

– Även om regnen skulle komma som vi önskar klarar inte Etiopien att föda sin 110 miljoner stora befolkning.

– Vi behöver en omläggning av det etiopiska jordbruket, en landreform, och stora bevattningsprojekt. Innan vi har det kommer nya kriser att ständigt uppkomma. Vi får inte heller glömma att klimatförändringarna ställer ytterligare påfrestningar på jordbruket.

Förgiftning av sjöar

Merga som är vår guide från myndigheterna i Ziway är mycket kritisk mot blomprojekten:

– Det är sant att de lyckats väldigt väl i konkurrensen för att ta över blommarknaden i Europa. Men tyvärr är det inget som vi får ta del av. Antalet anställda är lågt, arbetet livsfarligt och alla vinster kommer direkt in i utländska bolag.

– Däremot håller de på att förgifta våra sjöar genom de enorma mängder av bekämpningsmedel som de använder vid odlingarna. Ziway-sjön är hårt drabbad och frågan är hur länge vi kan använda den som vattentäkt innan folk blir allvarligt skadade.

Merga själv utbildade sig i botanik vid den lokala högskolan, men bestämde sig för att inte jobba för odlingsbolagen sedan han sett hur de utnyttjade situationen men också för den farliga arbetsplatsen på grund av alla gifterna som används.

– Blomsterodlingar bildades på ett korrupt sätt. Utländska bolag, många från Nederländerna och etiopier som bor utomlands gjorde upp med de lokala myndigheterna för att få överta de lokala böndernas jordplättar.

– Myndigheterna tvångsinlöste marken och bönderna betalades med en liten summa i kompensation, pengar som var slut redan efter ett år. Mellanskillnaden hamnade i fickorna hos de som förmedlade marken Sedan hade de forna jordbrukarna ingenting att leva av och söker nu jobb på blomsterodlingarna, trots de stora hälsoriskerna det innebär att jobba bland bekämpningsmedlen.

Men på grund av Etiopens geografiska läge kan nu blomstermarknaderna i Europa få färska etiopiska rosor på morgonen varje dag, trots att de är skördade dagen innan. De förs på lastbil till flygplatsen i Bole och flygs sedan till slutmålen sex till sju timmar bort.

Uteblivna regn

Ett par mil från Ziway börjar vi närma oss vårt mål, den lilla byn i Jido som ligger i en uttorkad hungersficka trots att det bara är drygt 50 kilometer till goda vattentillgångar.

Jorden här är snustorr, de regn som kulle kommit för några månader sedan uteblev och den stora krisen närmar sig snabbt. Det finns inga planer på att bygga ut vattenförsörjningen med hjälp av investeringar i olika sätt att leda vattnet till Jido.

Vi åker till hälsostationen. När vi var här för tre år sedan väntade mammorna med sina undernärda barn för att få nödnäring. De måttband som mätte de små barnens överarmar skrek ut röda resultat – var armarna för smala varnade måttbanden genom att visa röd färg på resultatet.

I dag har situationen förbättras, men den förvärras för varje dag. Robe Gelan som är sköterska på stationen berättar:

– Vi får nu dagligen in undernärda barn, våra resurser räcker inte till för att ge mat till alla som behöver.

I upptagningsområdet bor cirka 200 000 hårt prövade människor, för tre år sedan fick 176 000 av dem matbistånd för att överleva. Idag utgår hjälp till 87 120 personer, men Merga menar att många fler behöver det:

– Men det finns inga resurser till det just nu, konstaterar han.

På hälsostationen köar oroliga mammor med sina barn för att de ska bli undersökta och få ett extra kaloritillskott.

En av dem är Genet Dube som gått en lång sträcka för att komma till doktorn med sin åtta månader gamla dotter Feruza. Sköterskan Robe undersöker Feruza och är nöjd med resultatet men uppmanar Genet att se till att hennes dotter får mer näring.

Då brister det för Genet som hon börjar gråta. Hon har helt enkelt inte mer mat till sin dotter och hennes två syskon. Vad ska hon göra? På stationen finns det inte heller mer extramat, men Robe smyger till henne ett par förpackningar av näringstillkost och säger till Genet att gå hem.

Genet går gråtande ut ur undersökningsrummet för att börja den långa vandringen hem och nästa mamma med barn kommer in.

Dåliga skördar

Ett stenskott från hälsostationen ligger den lokala marknaden i Jido. Det är en sorglig tillställning. Marknaden är fylld av människor, många går dit för att träffa vänner och anhöriga, men få för att sälja eller köpa något.

Grundvalen för marknaden är köp och försäljning av majs, som är områdets viktigaste gröda. Isawe har spänt upp ett stort plastskynke, ställt fram en våg och är redo att sälja och köpa majs, men han har knappt några kunder. Det har inte blivit någon skörd så ingen har något mer än ett par skopor att sälja och ingen har pengar till att köpa.

Det enda som finns att köpa är några skrumpna potatisar och träkol, gjorde av de sista träden och buskarna.

Vi åker hem till Meso Sebro, som är jordbrukare i Jido. Han har sju barn och hela hans familj består av 37 personer som ska leva på de 3,5 hektar som de har rätt att bruka. Inte ens om regnen kommer räcker skördarna till att föda alla. Dessutom växer familjen varje år. Meso är förtvivlad:

– Våra odlingar är helt förstörda av torkan, det blir ingen skörd i år. Eftersom det inte kom något regn tidigare i år växer det inte ens tillräckligt med gräs till djuren.

I dag försöker Mesa och hans familj att överleva genom att hugga ner alla träd och buskar de ser för att sedan bränna virket till träkol. För 100 kilo träkol får Mesa och hans familj knappt 60 kr. Samtidigt utarmas jorden ytterligare och det växer ingenting. Kommer regnen sopas stora delar av jordskiktet bort – det är en ond cirkel.

Just nu får Meso och hans familj 50 kilo majs i månaden i bistånd:

– Det räcker två till tre veckor – och bara för att överlevna, säger Meso bistert och hans ögon tåras.

– Det är värst för barnen, jag tror att några av de minsta aldrig varit riktigt mätta.

Katastrofläge

Det finns bara två brunnar i Mesos närhet. De har fortfarande vatten, men fungerar bara under förutsättning att det finns el till pumparna – ibland blir det strömavbrott på flera dagar och då finns inget ”kommunalt” vatten heller. Då tvingas de köpa av privata krafter som när de har pengar till diesel kopplar en generator till pumparna.

Situationen är svår i Jido, men den är ännu värre i södra och östra Oromia och i etiopiska Somali.

På Rädda barnen i Addis är man orolig över dagens situation. Roba Halake Banta är en av samordnarna för hjälpinsatserna:

– Vi är djupt bekymrade över hur det ser ut i vissa lokala områden i framför allt Somali. Hjälpbehovet är mycket stort men trots att vi gjort allt har varken hjälporganisationerna eller regeringen lyckats få in tillräckligt mycket pengar för att göra det som behövs.

– På vissa ställen klassificerar vi läget som katastrofalt, vilket är nivå fem på vår skala där fem är den svåraste nivån. Internationellt prioriteras Etiopien ned och istället går större bistånd till Sydsudan och Somalia.

Nivå Fem betyder att barn lider stor risk att dö till följd av grav undernäring i kombination med även enkla infektioner.

Hoppet för framtiden är att den nya demokratiska administrationen under premiärminister Abiy Ahmed i motsats till de tidigare regimerna lyckas reformera jordbruket så att Etiopien i framtiden kan överleva av egen kraft.