Nionde juli - en dag av sorg

I skuggan av rapporteringen från Syrien, Ukraina och Irak fortsätter inbördeskriget i Sydsudan med otroliga umbäranden och stort lidande. På dagen för tre år sedan, den nionde juli 2011, blev Sydsudan fritt från det förtryckande styret under Khartoum. Vägen gick via två långa inbördeskrig med oräkneliga dödsoffer och folkförflyttningar och förstörelse. Det andra inbördeskriget varade i mer än 21 år. Den nionde juli 2011 var man äntligen fria från förtryckarna. Folket i Sydsudan skulle nu styra sig själv och den nya staten skulle bli demokratisk och satsa på utveckling och service för folket. Tre år senare befinner sig Sydsudan i ett nytt inbördeskrig, med en miljon internflyktingar, med 300 000 människor som har flytt till grannländerna och med ett skrämmande stort men obekräftat antal döda. Framtiden är osäker, demokratin, landets generella utveckling och framför allt freden lyser med sin frånvaro.

SPLM, det styrande partiet, som tidigare hade en vision för hur man ville utveckla landet verkar allt mer ha lämnat idéerna bakom sig och gått in i ett sätt att styra staten som man känner igen ifrån hur det tidigare enade Sudan styrdes under regeringen i Khartoum. Kritiker tystas eller hotas, pengarna spenderas i och omkring huvudstaden och satsas på de som har makten eller de som står nära makthavarna. Pengarna går till ”säkerhets”-styrkor för att säkra makthavarnas positioner och pengar går till makthavarna själva. Miljarder dollar har försvunnit i korruption.

Något större hopp om att den väpnade oppositionen som nu strider mot regeringen skulle vara bättre finns inte. De flesta i oppositionen var en del av den styrande eliten från och med 2005, då södra Sudan blev en självstyrande region, fram tills för ca ett år sedan då presidenten sparkade dem på grund av en pågående maktkamp.
Vi ser också hur både regering och opposition totalt hänsynslöst fortsätter att ignorera folkets lidande och istället för att på allvar försöka nå en politiskt förhandlad lösning på den pågående väpnade konflikten fortsätter att använda våld mot motståndarsidan.
Samtidigt pågår försöken att bedriva fredssamtal i Etiopiens huvudstad Addis Abeba, men utan ärliga intentioner att lösa konflikten på politisk väg kommer man inte att kunna nå ett avtal. Båda sidor har dessutom målat in sig, och varandra, i hörn med orimliga krav på motparten.

FN och internationella organisationer försöker hjälpa den civila befolkningen, men under stor osäkerhet och med upprepade trakasserier och övergrepp från de stridande parterna är det ett svårt arbete. Dessutom menar man att det saknas pengar för att överhuvudtaget kunna tillhandahålla mat till alla flyktingar. Enligt FN så är det nästan säkert att det om en månad kommer att vara en sådan situation i landet att det måste betecknas som svält, om inte förutsättningarna för hjälparbetet förändras snarast så att hjälp på något sätt kan nå fram.
För majoriteten av folket i Sydsudan har den långa kampen för frihet, jämlikhet och utveckling ännu inte gett någonting. Den nionde juli är en treårsdag utan några som helst förhållanden att fira, istället är det ännu en dag med nya offer och förlorade möjligheter, en dag att sörja.