Staden ljög, taxichaufförer dog. Ett 40-tal personer skanderar taktfast sitt budskap på en trottoar utanför Manhattans stadshus. Richard Chow, 63, håller i megafonen och leder talkören. Drygt tre år har passerat sedan hans yngre bror Yu Mein “Kenny” Chow hittades död i East River.
– Min bror tog sitt liv 2018 nära Gracie Mansion, borgmästarens hem. Han kunde inte betala sitt lån. Han hade förlorat allt, han var frustrerad och förtvivlad. Trycket var för hårt på honom. Staden lät Uber och Lyft komma in utan något regelverk. Gatorna svämmade över av bilar och taxichaufförerna tjänade inga pengar. Nio av våra bröder har tagit sina liv.
Kenny Chow var 56 år när han dog, hans skuld till banken låg på 580 000 dollar. Nu är storebror Richard en av organisatörerna av en hungerstrejk utanför stadshuset, tillsammans med fackförbundet New York Taxi Workers Alliance (NYTWA). Staden måste hjälpa andra skuldsatta förare innan de blir lika desperata som Kenny och de andra åtta förare som tagit sina liv de senaste åren, anser demonstranterna. Och det är inte mer än rätt, påminner de – grunden till den skuldfälla som många chaufförer av New Yorks ikoniska gula taxibilar sitter fast i, lades av New Yorks politiska ledning långt innan Ubers intåg.
Taxijobb kräver medalj
Richard och Kenny Chow växte upp i Myanmar och kom till New York i slutet av 1980-talet. När Richard gav sig in i taxibranschen 2006 följde Kenny snart efter. För att få köra taxi i New York krävs en licens, en så kallad “medalj”. Systemet med medaljerna har funnits ända sedan 1937 som ett sätt att begränsa antalet bilar och reglera industrin. Medaljerna är att betrakta som en personlig tillgång. De kan köpas, säljas, hyras ut och användas som säkerhet på lån.
I början av 2000-talet började staden New York auktionera ut medaljer för att få nya intäkter. Högstbjudande tog hem licensen, men det sattes även ett lägsta-belopp. Värdet på medaljerna steg snabbt, från 200 000 dollar 2002 till över en miljon dollar 2014. Runt 4 000 personer köpte licenser under perioden och många tog stora lån för att kunna betala, ibland med sitt hem som säkerhet. Särskilda mäklare dök också upp, som också ville ha en del av vinsten. En taximedalj var en säker investering, påstod New Yorks styre i annonser på en mängd olika språk. Totalt tjänade staden 855 miljoner dollar på försäljningen av medaljer.
En tiondel av värdet
Richard Chow köpte sin medalj 2006 för 410 000 dollar. När Kenny köpte sin några år senare fick han ge 700 000 dollar. Bubblan sprack till slut när företag som Uber och Lyft plötsligt vände upp och ner på taximarknaden medan staden såg på. Intäkterna för de traditionella förarna störtdök, och mellan 2014 och 2018 sjönk värdet på medaljerna till 200 000. Nu är det 75 000.
Richard Chows skuld ligger i dag på 389 000 dollar och hans månadskostnad för lånet är 2 700 dollar. Han och de andra som strejkar vill att staden skapar en lånegaranti för en del av lånet samtidigt som att kreditgivare avskriver en del. Chow hoppas komma ner i en kostnad på 800 dollar per månad.
– Då skulle jag ha en inkomst som går att leva på. Jag har en familj också med två barn som läser på college.
Runt 94 procent av stadens taxichaufförer är invandrare. 40 procent har sina rötter i Sydasien. De flesta av de skuldsatta förarna är nu mellan 50 och 60 år. I årtionden har de jobbat långa pass för att samla ihop till familjens utgifter, men även spara för framtiden. För Dorina Nitescu och hennes make Dan var investeringen i taximedaljen deras pensionsförsäkring. De trodde på stadens utfästelser om licensen som en ”säker” investering.
– Medaljen var aldrig värd en miljon. Men banken hörde av sig var tredje år och undrade om vi inte skulle återfinansiera lånet och det gjorde vi.
Skulden ökade, sedan störtdök värdet på medaljen.
Ingen traditionell strejk
Dorina Nitescu visar upp en bild på maken Dan stående bredvid sin bästa vän. Ingen av dem lever i dag. Dan Nitescu dog av en hjärtinfarkt och hans vän är en av de nio taxichaufförerna som tagit sitt liv. Nitescu tror att oron över att vara skuldsatt bidrog till hennes makes död. Nu är hon fast i samma sits men utan honom.
– Jag förlorade min make, min pensionsförsäkring och jag kan fortfarande inte betala lånet på över 200 000 dollar.
New Yorks ansvariga politiker har skapat ett program för att hjälpa förarna men det är otillräckligt, anser NYTWA. Hungerstrejken har föregåtts av en dryg månads protester utanför stadshuset och nu tänker man inte ge sig.
– Vi har inte lämnat den här gatan en enda minut under de senaste 744 timmarna. Men borgmästaren har inte en stund till övers för att komma hit och prata med oss, säger NYTWA:s ordförande Bhairavi Desai från talarstolen strax innan strejken inleds.
Det här är ingen traditionell strejk där arbetarna lägger ner arbetet, fortsätter Desai.
– Arbetet har redan tagits ifrån arbetarna. Det finns inget arbete att lägga ner när hälften av stadens taxibilar står avställda i förvaring. Även om de skulle jobba så är kostnaderna så höga att varje dollar de tjänar går till att täcka utgifterna. Det är rätt och slätt livegenskap.
”De värsta av tider”
Flera lokala politiker talar, likaså ”Sex and the city”-skådespelaren Cynthia Nixon som för några år sedan ställde upp i guvernörsvalet i New York och ofta syns i politiska sammanhang. Den New York-baserade succéserien hade givetvis en gul taxi i introt, påminner Nixon åhörarna.
– Att köra taxi är ett tufft jobb i de bästa av tider. Och det här är de värsta av tider. Staden har orsakat det här problemet och det är deras ansvar lösa det.
Både Nixon och ett par andra anföranden avbryts av att en siffra ropas upp följt av en uppmaning.
– 1833? 1833, flytta bilen! De lappar bilarna nu, du kommer att bli bortbogserad.
De två filer av gatan som organisatörerna har fått tillstånd att parkera på har svällt till tre – nu är parkeringsvakterna här. Fackledaren Bhairavi Desai ger en syrlig kommentar från talarstolen:
– Det är så här de behandlar chaufförer. De vill att du försvinner så de ser till att din bil försvinner. Du kan inte bogsera bort vår rörelse, herr borgmästare. Vi stannar här på gatan.
