Nattjobb och humor lösningar på Libanons kris

– I Sverige skulle ni inte hamna i den här situationen. Jag hade inga vapen, utan tog bara tillbaka mina pengar. Ingen blev skadad. Jag sade "var är pengarna?” och tänkte inte på något särskilt, säger han till Dagens ETC.

Sedan den ekonomiska krisen i Libanon eskalerade 2019 har bankrånen i landet ökat. Men de skiljer sig från andra bankrån: i Libanon har de senaste årens rånare helt sonika krävt tillbaka de pengar som rättmätigt är deras. Dagens ETC pratar med flera personer som haft mellan motsvarande tiotusentals till en miljon svenska kronor på sina sparkonton före krisen. Pengar som gick upp i rök när ekonomin kollapsade. Politikerna stjäl från sitt eget folk, anser många. 

– Det finns en mentalitet att människor måste ha någon sjuk anhörig för att få sina pengar, men det är mina pengar och jag har rätt att få dem när jag vill, säger Edgar Awad.

Efter rånet fördes han till en polisstation. Men anklagelserna mot Awad lades snabbt ner, något som också varit fallet för andra libanesiska bankrånare.

Längre dagar, mindre pengar

I stadsdelen Hamra är trafiken intensiv och ljudet från de många biltutorna skär genom luften. Hamra har de senaste åren genomgått stora förändringar: flera stora butikskedjor har stängt igen och utelivet minskat. På en liten kemtvätt möter Dagens ETC Ahmad Hussein och hans bror. Krisen har påverkat verksamheten drastiskt, det är idag få libaneser som har råd att lämna in sina kläder.

Varje månad går en stor del av inkomsterna till att betala för den privata elgeneratorn. I december kunde de betala räkningar i libanesiska pund, men nu måste de betala i dollar.

– Vi betalar 1500 dollar varje månad. Det är alldeles för mycket. Förut låg priset på 300 dollar, nu betalar vi fem gånger så mycket, säger Ahmad Hussein.

Flera anställda har tvingats sluta och arbetsdagarna har blivit längre. 

– Förut kunde vi sluta vid klockan sex, nu måste vi arbeta på natten. Vi anpassar arbetstiderna efter generatorn. 

Elen är ett ständigt huvudbry för alla i Libanon, och särskilt i Beirut. Redan innan den ekonomiska krisen drabbades staden av dagliga elavbrott. Nu är de både fler och längre. I flera decennier har befolkningen varit beroende av privata dieselgeneratorer – som också sprutar ur sig föroreningar – för att kompensera för regeringens oförmåga att förse folket med el. I mars uppgav 65 procent av befolkningen i en rapport från Human rights watch att de under det gångna året inte kunnat betala för el.

I en annan del av Hamra träffar Dagens ETC den 27-åriga ekonomen Wassim Maktabi. Han arbetar för den oberoende tankesmedjan The Policy Initiative, som sedan starten för två och ett halvt år sedan studerat hur politiska beslut påverkat den libanesiska ekonomin.

– Vi analyserar till exempel den ekonomiska krisen i Libanon ur ett politiskt perspektiv. På så sätt kan vi förstå vad och vem som har orsakat problemen, och som förhindrar en lösning, säger Wassim Maktabi. 

De små växlingskontoren i Hamra, där så kallade ”färska dollar” från utlandet växlas mot det kollapsade libanesiska pundet (LBP), har blivit allt fler. I början av 2022 motsvarade en amerikansk dollar ungefär 20 000 libanesiska pund. I dag är en dollar värd nästan tre gånger så mycket, närmare 90 000.

Priserna skenar

På hyllorna i större matbutiker i Beirut visas priserna numera i dollar och jämfört med för ett år sedan är det nu betydligt dyrare att leva i Libanon, nästan som innan krisen, då det räknades som ett medelinkomstland. En kaffe på något av Beiruts många kaféer kan idag kosta tre till fyra dollar. Men så länge det finns människor som är villiga att betala så kommer priserna att ligga kvar.

– Det är så marknaden fungerar. Så länge som det finns ett visst antal människor som fortfarande konsumerar så kommer många företag fortsätta att tänja marginalerna för att maximera vinsten, säger Wassim Maktabi.

Han menar att trots att priserna till synes har stabiliserats, så är det i själva verket en utveckling i fel riktning.

– ”Dollariseringen” är inte positiv. I en hälsosam ekonomi ska det finnas en länk mellan konsumtion och återinvesteringar, men kedjan är bruten i Libanon, säger han.

När ett företag tjänar pengar ska det anställa fler arbetare och investera i företaget, öka lönerna och växa. Men så fungerar det inte längre i Libanon. Allt går på sparlåga, samtidigt som arbetslösheten har stigit sedan 2019. Idag finns det – till arbetsgivarnas fördel – alltid någon som är desperat och villig att arbeta för en skitlön.

– Många söker efter arbetstillfällen, och om en anställd som ber om högre lön så kan chefen bara säga nej. Väljer han att lämna företaget kan ägaren välja och vraka bland andra som vill ha jobbet, säger Wassim Maktabi.

Sarkasm som livlina

För att hantera livets absurditeter i krisens Libanon är det många som lever efter devisen att man måste kunna skratta åt eländet. Nathalie Masri och Nadyn Chalhoub tar emot i en ljus och rymlig villa i Jeita några mil utanför Beirut. Sedan 2015 har de lagt upp satiriska klipp på Instagram: om politik, ekonomi, kultur och personliga erfarenheter. Sedan 2019 har deras konto Coffee Break Channel – vars motto är  ”sarkasm är vårt överlevnadssätt” – vuxit snabbt.  

Vid sidan av Coffee Break Channel arbetar både Nathalie och Nadyn med reklam och marknadsföring. Numera kommer uppdragen nästan uteslutande från utländska arbetsgivare. De båda träffades just på jobbet, och blev genast vänner.

– Hon skulle vara min chef, men vi blev vänner efter fem minuter. Den första videon lade vi upp på skoj. Den tog skruv, och så vi lade upp ännu en, säger Nadyn. 

Efter ett tag började de texta klippen på engelska, så att en större publik skulle kunna ta del av skämten. Från början var det mest social kritik och normkritik, men med tiden har klippen blivit alltmer politiska. 

– Sarkasmen och humorn blev ett sätt att härda ut och tala om svåra saker. 

Komiker inför rätta

Det senaste året har flera komiker censurerats och ställts inför rätta i Libanon. Yttrandefriheten har snörts åt. I augusti fängslades den kända komikern Nour Hajjar efter att han publicerat en video där han skojade om hur militärer i den libanesiska armén tvingas ta extrajobb som matbud för att tjäna tillräckligt med pengar. Coffee Breaks konto har än så länge stängts ett fåtal gånger. Bland annat på grund av ett skämt om den libanesiska nationalsången. 

– När vi gjorde om texten i nationalsången tog folk det personligt, eftersom många libaneser är väldigt patriotiska. Då känner vi att, kom igen nu hörni, vi har ingen elektricitet, vad är det som är så ärofyllt med den här nationen? Sjukvården? Den existerar knappt, skrattar Nadyn.

Men Nathalie och Nadyn har blivit mer vaksamma och tänker efter om hur de skämtar. 

– Jag skulle inte vilja se Nadyn i fängelset och hon passar inte i orange. Vi är båda mammor så vi vill inte hamna i trubbel, men vi är inte rädda, säger Nathalie.

Bjöd in till regnbågsfest

Ett av de senaste klippen blev till efter att en dragqueen-show i Beirut attackerades av den högerextrema ultrakristna gruppen ”Soldiers of God”. Hatet mot hbtqi-personer har ökat den senaste tiden, och regnbågen har blivit en laddad symbol. Den har till och med målats över på skolfasader och bilar tillhörande en målarfirma. 

I en annan film skickar de ett låtsasmejl till den tidigare centralbankschefen Riad Salame för att tacka honom för att de slipper tänka på materialistiska saker. Riad Salame är ökänd för att vara en av de mest korrupta av de korrupta.

Finns det något som det inte går att skämta om? 

– Vi skämtar inte om explosionen. Det går inte att skämta om den… Och trots att vi inte är religiösa skämtar vi inte nedsättande om andra människors religion eller det faktum att någon tror på något. 

Efter explosionen var det många som lämnade Libanon. Både Nadyn och Nathalie har övervägt det. Men det lockar inte.

– Vi har byggt upp så mycket här och det känns svårt att börja på noll i ett annat land. Och om du tittar på världen just nu, så har vartenda land mycket problem, så vi håller fast vid den skit vi känner till, säger Nadyn.

Hon får medhåll av Nathalie.

– Ja, vi kommer att stanna. Även om det är utmattande så är det bättre. Vi vill inte lämna Libanon och säga att vi gav upp.