Vilket skulle betyda att partier som tidigare hållit avstånd till den yttersta högern alltmer sluter upp bakom kulturkrig, polarisering, attacker mot ­samhällets institutioner och hets mot invandrare. Inte bara av strategiska skäl, för att vinna makten, för att utplåna socialdemokratin, utan för att de faktiskt överger sina tidigare värderingar och blir något annat.

– Vi har extrema högern, vi vet vilket hot den utgör mot demokratin och vilka metoder den använder. Sedan kopieras extrema av de konservativa, som gör samma saker – men med ett annat resultat. För de har mer resurser, mer kraft. Hotet mot demokratin blir därför avsevärt mer påtagligt. Och det går snabbt, sa Natascha Strobl.

”Strategi som inte håller”

Vad tycker hon nu, sommaren 2024? Hon har följt svensk politik. Hon har sett Tidöavtalet forma en regering vars mandat villkoras av Sverigedemokraterna. Hon har sett retorik och konkret politik förändras utifrån dessa förutsättningar.

– Jag är inte förvånad, säger Natascha Strobl.

Partier som sagt att de aldrig skulle närma sig Sverigedemokraterna, har nu ett djupgående samarbete. Det förklaras bland annat med att det ska fungera normaliserande att ge dem ansvar, att släppa in dem från kylan. Det ska fila bort de vassaste kanterna. Det ska dämpa möjligheterna att spela offerkortet. 

Ser du några sådana tendenser i Sverige?

– Om vi utgår från resultatet i EU-valet så verkar det fungera, alltså att Sverigedemokraterna inte växer. Men frågan man måste ställa sig är: Till vilket pris? Om du talar som en högerradikal, om du agerar som en högerradikal, om du driver samma linje som en högerradikal, då utför du precis vad en högerradikal önskar sig. Det är en strategi som inte håller. Ja, det kan göra att ett parti som Sverigedemokraterna bromsar in vad gäller väljarstöd, men vi ser i andra länder är att den effekten är tillfällig. Sedan kommer de att öka igen. Den som var först med budskapet vinner på att andra sprider det.

Här spricker högerpopulismen

Natascha Strobl konstaterar att Sverigedemokraterna följer ett europeiskt mönster, genom att i EU-valrörelsen och efter avslöjandena om sin trollfabrik anklaga medierna för att vara en folkets fiende. Det är helt enkelt en naturlig väg att gå när det blivit för trångt med utspel om restriktiv migrationspolitik och kravställan på invandrare.

Det mest positiva är, skulle jag säga, det som hänt i Polen.

– De måste hitta något nytt. Givetvis blir det medierna som kallas partiska och vinklade och opålitliga. Man försöker styra till så kallade alternativa medier som man äger själva eller som är lojala.

Nu är det två år sedan Dagens ETC intervjuade dig senast. Skulle du säga att den övergripande bilden är ljusare eller mörkare idag?

– Läget är allvarligare nu. Vi förlorar land efter land, situationen är mycket oroväckande i Tyskland och naturligtvis i USA. För att inte tala om Österrike. Jag vill inte låta fatalistisk, vi kan notera sprickor, inte minst när högerextrema ska försöka samsas med varandra. Det har visat sig vara oerhört svårt för dem. Men ja, tendensen är att konservativa fortsätter högerut, och då blir det inte ett auktoritärt och antidemokratiskt parti att hålla ögonen på, utan flera, speciellt om liberaler gör dem sällskap. Vi rör oss mot ett slags multipolärt högerlandskap.

Du nämnde ändå sprickor. Var sipprar det in ljus? Jag tänker på Frankrike och mobiliseringen mot Nationell samling.

– Ja, definitivt Frankrike, även om vi inte ska glömma att Nationell samling blev väldigt stora. Sedan har vi Storbritannien där Labour nu har chansen att visa att det genom reformer går att stoppa ett högerskifte. Men det mest positiva är det som hänt i Polen, där civilsamhället och inte minst kvinnor lyckades få bort regeringen och på ett fundamentalt sätt åstadkomma en förändring i det polska, traditionellt väldigt religiösa samhället.

Vad var det som hände i Storbritannien? Beror det på att konservativa Tories mer eller mindre kollapsat, att ledande företrädare dragit så hårt mot extrema idéer? Eller beror det på Labour själva gjort rätt?

– Den avgörande faktorn är Tories. Men sedan har Labour mycket tydligt gått till val på något som kontrasterat mot radikaliserad konservatism. Det är inte direkt vänster, det är en centristisk socialdemokrati, men i sin antirasism är Labour mer radikala än många andra socialdemokrater på kontinenten. Det fungerade. Jag skulle säga att det är enorm seger. Och det kan vara så att Labour drar vänsterut efter att ha säkrat regeringsmakten. 

”Det är så bisarrt”

När intervjun görs pågår det republikanska partiets kongress i USA. Donald Trump hyllas där som en hjälte, efter att ha utsatts för ett mordförsök. Han har sitt öra bandagerat. Det har delar av publiken också. Natascha Strobl följer sändningarna.

– Var ska jag ens börja? Det är så bisarrt.

USA kommer att ännu mer lämna traditionell politik för ett totalt kulturkrig.

Hon tror att attentatet i Pennsylvania kommer att härda den trumpistiska rörelsens inre kärna, men att det är mer osäkert om bredare lager kommer att påverkas och om han kan använda händelsen så långt fram som i november. JD Vance, som blir Trumps tilltänkte vicepresident, kategoriserar hon som ett försök att reparera relationen till militären – JD Vance har tjänstgjort i marinkåren – och att knyta an till den fascistiska strömningen bland Silicon Valleys techmiljardärer. 

– USA kommer att ännu mer lämna traditionell politik för ett totalt kulturkrig.

Hur kan det amerikanska valet påverka Europa, den högerextremism vi har här, dess allianser och hur den ympas ihop med borgerliga partier?

– Om det är så att Trump vinner, kommer vi att få mycket stora summor som slussas till detta kulturkrig. Det är en transnationell pipeline. Jag tycker att det är värt att nämna plattformen X i det sammanhanget.

Du har själv slutat använda det som förut hette Twitter men som tagits över och stöpts om av Elon Musk, som kommer att bidra med hundratals miljoner kronor till Trumps kampanj. Varför?

– Jag brukade älska Twitter, men sedan kom det så många hot mot mig och min familj. Nu är trollen och extrema högerinfluencers fler än demokratiskt sinnade. Allt sådant förstärkts av algoritmer.

Borde fler göra som du? Göra slut med Musk, sluta lägga energi på diskussion som tenderar att mest leda in i återvändsgränder.

– Nej, jag förstår den som stannar, det är en stor plattform. Alla som är villiga att ta striden där, med allt vad det innebär, om du är villig att stå ut med följderna – då är det bara att köra. Men det är inte för mig.

Gör lista med förrädare

I valet till Europaparlamentet gjorde Frihetspartiet i Österrike ett historiskt rekordval. För första gången blev man störst (drygt 25 procent). Det handlar om ett utpräglat högerradikalt parti som bildades av en före detta SS-Brigadeführer, har suspekta kontakter med Ryssland, men som senaste decenniet lyckats skjuta kristdemokratiska regeringspartiet ÖVP framför sig mot tilltagande auktoritär agenda.

De kallar det ett skämt, men de signalerar våld på ett väldigt kallt och kalkylerat sätt.

– Det är som i Sverige, att folk inte röstar för deras politik utan av missnöje. Men det som är viktigt att förstå är att Frihetspartiet är mer extremt och radikaliserat än någonsin. Deras retorik är mycket, mycket våldsam. De säger att de har en lista med 2 000 namn som de betraktar som fiender och förrädare.

Vilka står på listan?

– Det säger de inte, men du kan nog föreställa dig, det är representanter från civilsamhället, journalister, konstnärer och så vidare. Frihetspartiet säger: Vänta bara, ni får se vad som händer när vi tar makten. De kommer med dessa hot direkt från ledningen, inte från obetydliga medlemmar som hinkat för många öl. De kallar det ett skämt, men de signalerar våld på ett väldigt kallt och kalkylerat sätt. Som när de säger att om man slänger ner alla politiker från andra partier i en säck, knyter ihop och piskar den så kommer man inte att träffa någon oskyldig. Det här är alltså Österrikes starkaste parti just nu. Och de är störst även i mätningarna för de nationella valen i september.

Vad händer om de faktiskt vinner?

– Vi vet vet inte, det är okänd mark. I så fall måste de kunna bilda en koalition. Samtidigt har nuvarande ledaren för ÖVP, förbundskansler Karl Nehammer, rört sig mer mot mitten jämfört med sin föregångare (Sebastian Kurz). Han säger att det inte är aktuellt med en sådan koalition, men om hans parti hamnar efter Frihetspartiet kommer han sannolikt försvinna, och om en ny partiledare anser att det är nödvändigt att sätta sig ned med Frihetspartiet för att förhindra att socialdemokraterna tar makten … Ja, då blir det så. Det är inte läge att lita på givna löften.

Vi hörde sådana löften i Sverige. De eroderade gradvis fram till valet. Idag vill ingen kännas vid dem längre. Men om nu konservativa – och här i Sverige också liberaler – kan tänka sig att öppna dörren för högerradikala för att bli kvitt socialdemokrater, hur har då Österrikes socialdemokrater reagerat?

– De har under senare år rört sig mer åt vänster. Valet blir ett skarpt test, de har också en chans att vinna.

Förespråkar den tredje vägen

Natascha Strobl är själv socialdemokrat, tillhörande partiets vänsterinriktade gren, en kontinental Daniel Suhonen som är frustrerad men inte riktigt beredd att ge upp om att även mer högerlutande och centrister ska inse att framtiden ligger i progressiv reformism. 

Hon är nu aktuell med en ny bok, ”Solidarität”, hennes lösning på de problemformuleringar som sattes med ”Radikaliserad konservatism”. Österrike behöver inte uppslukas av högerpopulism, säger hon. Det gäller även för Sverige.

– Som jag ser det finns det tre vägar framåt. En är att transformera kapitalism till en lite mer ansvarsfull version, som är grön och feminist. En annan är den auktoritära, ett fascistiskt projekt. En tredje är solidaritet, att solidartitet på allvar blir själva kärnan och att den ska omfatta alla, att grupper inte ställs mot varandra, att vi genomgripande förändrar hur vi förbrukar och fördelar resurser. Om vi vill förändra våra samhällen så är den viktigaste variabeln det ekonomiska systemet. Idag skapar det så mycket ojämlikhet.

Natascha Strobl säger att det finns politiker som närmar sig detta. Bernie Sanders i USA. Elly Schlein, de italienska socialdemokraternas nya partiledare. Det finns fler exempel. Politiker som formulerar något hoppfullt, något annat än motsättningar – något mer konstruktivt än det som Natascha Strobl kallar ”permanent ilska” och som betyder att högerpopulismen är så provocerande att det är lätt att tappa fokus och egen initiativförmåga.

– Det är fullt naturligt att bli chockerad och arg, för detta är inte normalt. Men du kan inte vara arg för alltid. Du måste agera själv, det gäller att avslöja dem, att visa på mekanismerna bakom deras nya politik och kulturkriget som de bedriver. Som vänster kan du inte bara existera i relation till det här spelet de spelar. Du måste kunna driva dina egna frågor, gå framåt, inte bara försvara dig.

Vi vet att den mest avgörande anledningen till att någon röstar högerextremt är att den saknar positiva framtidsutsikter. 

Det var hennes svar 2022. Idag:

– Vi vet att den mest avgörande anledningen till att någon röstar högerextremt är att den saknar positiva framtidsutsikter. Det handlar om ens ekonomiska situation. Men också mer generellt om hur man tycker att samhället fungerar. Och om vi inte lyckas bryta det hår, om vi inte kan lyfta människor ur den negativa gropen, bort från rädslan, så kommer de att fortsätta rösta på samma sätt. Vad framgångsrika vänsterlutande partier har insett är att du måste ge en mer positiv bild. Du kan inte säga att allt kommer att gå åt helvete. Du måste trovärdigt kunna säga att det finns en realistisk möjlighet att det kan bli bättre. Det är det absolut viktigaste.