Libanon jordfäster Hizbollahledaren: ”Motståndet är starkare än någonsin”

I en annan del av Dahieh pågår den här lördagen de sista förberedelserna inför begravningen. Både Nasrallah och hans tilltänkta efterträdare Hashem Safieddine ska begravas nästa dag.

Jordbävning eller bomb?

Några kilometer längre bort, i området Chiyah, skakade sängen till en, två, tre gånger den 27 september. Klockan hade hunnit bli sex och Mona låg och vilade. ”Är det en jordbävning?”, hann hon tänka. Sedan exploderade det, högt.

– Jag var hemma när de dödade Sayyed.

Sayyed är en respekterad titel, reserverad för de som anses vara ättlingar till profeten Mohammed. Många som stöttar Nasrallah refererar till honom så. Nu har gårdagens regn ersatts av sol, men luften är ännu kylig. Det är söndag den 23 februari och Hassan Nasrallah ska begravas. Mona står bredvid en stor solpanel på ett tak. På marken nedanför huset rör sig en svart massa med gula detaljer. Hundratusentals sorgklädda människor med Hizbollahs flaggor.

Först visste vi inte vad som hände och vi sprang från huset.

Efter att Israel dödade Nasrallah eskalerade kriget, som lågintensivt pågått sedan den 8 oktober 2023 – när Hizbollah i sympati med Hamas i Gaza attackerade Israel. 

Natten mot den 28 september sov inte Mona en blund. 

– Min dotter hade fött barn med kejsarsnitt fyra dagar tidigare. Först visste vi inte vad som hände och vi sprang från huset. Sedan hämtade vi bilen och åkte till en park. Vi hade inga pengar och fyra barn med oss. 

Dagen efter åkte de tillbaka till sitt hus och packade några väskor. Under de kommande två månaderna, fram till att vapenvilan trädde i kraft på morgonen den 27 november, la Israel bombmattor över södra Beirut. Spåren syns överallt. De översta våningarna på huset intill är förvandlat till en rasmassa.

Det senaste kriget var annorlunda än det 2006, minns Mona. Längre och högljuddare.

– Vi bodde i ett hus i bergen tillsammans med fyra andra familjer. Det var trångt. Varje fredag åkte vi till vår lägenhet för att tvätta. När de skickade ut varningar om att vi måste evakuera lämnade vi på en gång. Vi väntade medan de bombade och sen åkte vi tillbaka. 

Att gå på begravningen var självklart. Hela Monas familj har varit på plats sedan tidig morgon.

– Ingen stannade hemma idag. Alla är här.

Hizbollahs HQ

Runt plåttunnan utanför höghuset står fyra rangliga plaststolar av olika modell. Alla är upptagna. En grannpojke har tagit på sig ansvaret för att mata elden och bryter av bitar från en övergiven planka. Ahmad berättar att han har dåligt samvete. Överlevnadsskuld. 

– Jag kunde också ha dött. 

Ahmad tar fram sin telefon och visar en bild på en gråhårig man som kallades Hajj Ali. Hajj Ali bodde i samma byggnad som honom. 

– Vi åt frukost, lunch och middag med varandra. Hajj Ali hade precis varit och lämnat mat till sin fru i en annan del av Beirut. Han hade just kommit tillbaka hem när de bombade. 

Totalt dog minst 33 personer medan 195 skadades i attacken som dödade Nasrallah. Ahmad kände många av de som dog, flera var barn.

– De har inte hittat deras kroppar. Inte Hajj Alis heller. 

På plaststolen intill sitter Kazim, som egentligen heter någonting annat. Han är klädd i olika nyanser av blått, har grått hår och en något krum kroppshållning. Kazim håller fram stora händer mot elden. Han har inte bara bott i huset med det trasiga fönstret i 30 år, det är han som har byggt det. Området där vi befinner oss har dåligt rykte – här har Hizbollah haft ett huvudkvarter. 

Men det dåliga ryktet är oförtjänt, enligt Kazim. 

– Det är väldigt säkert här, det är den säkraste platsen i hela Libanon. Känner du dig orolig?

Svaret är nekande. Kazim fortsätter: 

– Före kriget var det ett paradis här. Området är vackert, det ligger nära flygplatsen. Livet var normalt, människor var glada. Allt du behöver finns här – restauranger, caféer, grönsaksbutiker, köttbutiker. 

Den gamla mannen tittar bistert in i elden. 

– Men sedan förstör de våra kroppar och våra hem. 

Kazim har aldrig tänkt tanken att flytta, och gör det inte nu heller.

– Allt var bra här. Och det kommer det att bli igen.

Kratern där Nasrallah dödades ligger precis vid husets ena gavel. Kazim ringer en granne på sjätte våningen när Dagens ETC frågar om det går att titta på utsikten. Kazim insisterar på att ta hissen – den fungerar utmärkt, trots att lägenheterna ut mot dödsplatsen är utrymda på grund av rasrisken. Och även om Dahieh är ett paradis, försäkrar sig Kazim noga om att Dagens ETC har fått tillstånd från Hizbollah för att rapportera innan vi får följa med upp på taket.

Ovanifrån brer kratern ut sig som ett infekterat sår mellan höghusen. Uppe på taket står en medelålders kvinna i blåjeans och röker. Hon kan tänka sig att prata, men inte här och inte nu. Det måste ske utanför Dahieh. Hon bor tillsammans med sin gamla mamma och håller på att städa ut en lägenhet på tredje våningen, trots den eventuella rasrisken.

– Om de visste vad min mamma tycker och tänker… då skulle vårt hus aldrig bli renoverat.

Hon skrattar hest och försvinner nerför trapporna. 

Behov av förnyelse

För Libanons shiamuslimska befolkning har alternativen till Hizbollah länge varit få, säger David Wood, Libanonexpert på organisationen Crisis Group i Beirut. Men kriget var en förlustaffär mätt i både blod, infrastruktur och pengar. 

Han kallar det ett stort bakslag. 

– Det kunde definitivt ha gått bättre för Hizbollah. Som organisation har de förlorat stora delar av sin ledning, många soldater dödades och skadades, och hela samhällen där deras anhängare bor har förstörts. 

Hizbollah är inte bara ett politiskt parti och en terrorklassad milisgrupp, de har även vårdcentraler och billiga matbutiker. I Dahieh är det många som förlitar sig på dem, och de har gjort mycket för området. Många är dem trogna. 

– Hizbollah har fortfarande signifikant kontroll. Det är inte klart hur mycket partiet hindrar människor från att uttrycka sin frustration, men många är ändå oroliga över att uttala sig alltför högt om de har problem med någonting, säger David Wood. 

Det mest sannolika scenariot är att Hizbollah måste återuppfinna sig själva. De behöver bli någonting nytt för att överleva.

Om Hizbollah kommer kunna återhämta sig efter kriget återstår att se. Begravningen är ett sätt att framställa sig som en politisk kraft att räkna med, även om det är svårare denna gång än efter kriget 2006.

– Det mest sannolika scenariot är att Hizbollah måste återuppfinna sig själva. De behöver bli någonting nytt för att överleva. Kanske att de börjar fungera mer som ett traditionellt politiskt parti. Men det är värt att påpeka att det här inte bara är ett beslut som kommer fattas av dem. Stödet från Iran och hur USA kommer agera i förhållande till Teheran spelar en stor roll.

Att Assad fallit i Syrien är också ett hårt slag, fortsätter David Wood. Assadregimen var en viktig allierad för att få in tunga vapen och utrustning från Iran.

– Det är enormt.

Nasrallah-merch till salu

Men inget av det här märks det något av dagen före begravningen. I ett stånd i närheten säljer en leende kvinna merchandise: kaffekoppar med Nasrallahs porträtt, vykort, pins, nyckelringar, kylskåpsmagneter. En grupp unga män på scooters kör förbi ståndet med stora gula flaggor vispandes efter sig i vindraget. 

– Länge leve Nasrallah! skanderar de högt i kör och svänger ut på motorvägen.

Vägarna runt om i Dahieh är fulla av bilar med gula vimplar och på fönsterrutorna sitter bilder på Nasrallah. Framför kratern står en grupp unga vänner från Nabatieh i södra Libanon. 

De turas om att ta bilder medan de poserar med ett inramat porträtt av Nasrallah. 

– Utan Sayyed skulle vi aldrig vara här. Hans kamp varade i över 30 år. Vi måste vara här idag, han har förtjänat det, säger Abbas Kobeisi.

– Vi kommer att fortsätta på hans väg, fyller Maya Doughman i. 

Alla kompisarna har på sig någon slags Nasrallah-merch. Abbas Kobeisi och Maya Doughman har nöjt sig med varsin Nasrallah-pin på bröstet. 

Ikväll ska de sova över hos släktingar.

– Imorgon är en viktig dag för att sörja honom. Vi kommer gå dit tillsammans med våra vänner, säger Maya Doughman. 

– Det är ett fantastiskt och viktigt ögonblick, säger Abbas Kobeisi.

Bakom dem fylls kratern på med nya människor. En sliten vinröd bil med sprakande högtalare på taket står parkerad intill. En man i gul väst sitter med dörren öppen i förarsätet och scrollar på sin telefon, samtidigt som han kastar ett vakande öga på folksamlingen. 

Från högtalarna dånar ett inspelat tal av Hassan Nasrallah. Nere i gropen har några unga män inlett en vacker bön. Ljuden skär sig. 

Religion och politik

De flesta som besöker dödsplatsen idag är långväga gäster. Många vill gärna prata och vara med på bild. Fawsi el Alawiye och hans fru står invirade i Tunisiens röda flagga. De kommer direkt från flygplatsen. Hans fru – vars namn regnar bort i anteckningsblocket – gråter tyst och värdigt. Håret hänger fritt över axlarna. 

De dödar inte motståndet när de dödar Sayyed

Många som kommer hit är djupt troende. Men det handlar också om storpolitik.

– Om ledaren försvinner kommer en annan ledare. Och projektet fortsätter. De dödar inte motståndet när de dödar Sayyed, säger Fawsi el Alawiye.

Han menar att sättet Israel dödade Nasrallah på skänkte styrka. 

– Sionismen kommer försvinna. Vi har inte problem med väst eller människor i väst. Det är väldigt viktigt. Vårt problem är imperialismen och sionismen. Inte med judar, utan med sionism. Sionismen är inte bara mot muslimer, den är emot mänskligheten. Vi uppskattar de fria människorna i Europa – vår kamp är densamma. 

Fawsi el Alawiyes fru torkar tårarna från kinderna. 

– USA:s politik är problemet. Problemet är stormakterna i väst, och Israel, och hur de tvingar sin politik på oss. Orättvisorna är problemet, säger hon. 

En stadig man i varm täckjacka kommer fram. Han kommer från Baalbek i Bekaadalen och vill bli kallad för Hajj Shuman. Trots vädret bär han mörka solglasögon, på ena sidan står det ”stylish”. Baalbek drabbades hårt av kriget och bombades av Israel flera gånger redan innan Nasrallahs död och upptrappningen hösten 2024. Men det påverkar inte Hajj Shumans stöd till motståndet, som Hizbollah ofta kallas.

Kritiker anklagar å sin sida Hizbollah för att ha dragit in Libanon i ett krig som inte var deras, genom att attackera Israel i solidaritet med Hamas i Gaza. 

– Den där brottslingen Netanyahu och alla som har vänt bort blicken… historien kommer att minnas. Det finns de som får möta Gud och de som kommer att möta helvetets eldar, säger Hajj Shuman.

Nasrallahs död har fört dem närmare målet.  

– Nasrallahs blod är nyckeln till att befria Palestina, säger Hajj Shuman.

Boktips och terrorister

Läser man mellan raderna är det många som berättar att de känner sig missförstådda. Dania Al Raeed står sida vid sida med sin bror Hassan Al Raeed. Hon är rakt på sak och västlig media står inte högt i kurs. 

– Varför är en svensk tidning intresserad av Hassan Nasrallahs begravning?

Stämningen lättar snabbt. Hassan och Dania Al Raeed ger ett flertal boktips. De religiösa böckerna är flera hundra år gamla, men mer relevanta än någonsin, enligt syskonen Al Raeed. Helst ska de läsas före morgondagens begravning. 

– Vår idol kommer från 1400 år sedan (då islam grundades av profeten Mohammed, reds. anm.). De som dödade Hassan Nasrallah kommer se att de dödade en Hassan Nasrallah men imorgon kommer de ha en miljon nya Hassan Nasrallah, säger Hassan Al Raeed

– Allahu Akbar! ropar systern plötsligt.

Hon skämtar och får alla att skratta lite högre än vad som är lämpligt bredvid Nasrallahs dödsplats, dagen före begravningen. Alla håller sig för munnen.

– Sis! säger Hassan Al Raeed på engelska och gör en stereotypisk gest mot sin syster, som hämtad ur en billig amerikansk film.

Hassan Al Raeed blir allvarlig igen, gör en gest mot sig själv och sin syster.

– Ser du oss som terrorister?

Nej.

– Vi är inte terrorister. Vi är beredda att försvara våra länder med våra liv, men vi kommer inte att tvinga ett krig på någon annan.

Kakor och sömnbrist

På söndagsmorgonen strålar solen. Folkmassan breder ut sig åt alla håll från arenan Camille Chamoun, med plats för 50 000 personer, där ceremonin kommer hållas klockan ett lokal tid. En morgontrött pojke i en blank gul halsduk får en kaka av sin pappa uppe på en gångbro. Ur högtalarna strömmar böneutrop. Det märks att det är en begravning, inte en protest. 

På andra sidan bron, nere i folkhavet, står Farah och Fatima tillsammans med sina familjer. De reste från södra Libanon tidigt samma morgon. 

– Jag sov kanske fem timmar, säger Fatima. 

Farah hade gärna velat vara på plats inne i stadion. Men det var först till kvarn för att få plats. 

– De som fick plats sov där. Jag har mitt barn med mig, så det gick inte.

De gula flaggorna är i majoritet. Men de får sällskap av den palestinska flaggan och en och annan grön. Hassan Shanaa står under flera stora gröna flaggor tillsammans med några yngre vänner. Han är rejält hjulbent, ler och har snälla ögon.

– Jag bor i Ain el-Hilweh och är med i Hamas, förklarar han medan en av de yngre männen i gruppen nickar instämmande bakom honom. 

Hassan Shanaa berättar att de är tacksamma för att Hizbollah gick med i kriget, i solidaritet med den palestinska kampen och Gaza. Liksom flera andra påpekar han att Nasrallah betalade med sitt blod. Ända sedan Hizbollah grundades i södra Libanon på 1980-talet har man haft en gemensam fiende i Israel, som invaderat och ockuperat södra Libanon.

– Därför är jag här idag, säger Hassan Shanaa.

”Död åt Israel!”

Klockan har slagit ett och ceremonin inne på den stora arenan har börjat. Känslorna går snart höga i folkhavet utanför. Stora högtalare och skärmar visar vad som händer inne på stadion. Två kvinnor med hijab och förstorade läppar bokstavligen vrålar ut sin sorg medan tårarna sprutar från välsminkade ögon. De är inte ensamma om att gråta.

Snart går ett sus genom den svartklädda massan. Fyra stridsplan dyker ner från himlen. Ljudet är intensivt.

– Död åt Israel! Död åt Israel! Död åt Israel! ropar hundratusentals människor unisont.

– Fan ta dem, säger en ung man i folkhavet, efter att ropen avtagit. 

Uppvisningen upprepar sig två gånger. Båda gångerna önskar folksamlingen högljutt livet ur Israel. Efter ceremonin ska Irans utrikesminister fördöma Israels agerande som en ”kränkning av Libanons självständighet”. 

De vill skrämma oss, på grund av kriget och allt som har hänt. Men det fungerar inte. Vi är inte rädda för dem

En ung kvinna med håret på ända tränger sig målmedvetet fram mellan människorna. Hon blev inte rädd för stridsplanen.

– De vill skrämma oss, på grund av kriget och allt som har hänt. Men det fungerar inte. Vi är inte rädda för dem, säger Leah. 

Uppe på taket stämmer Mona in.

– Idag är vi som en person. Motståndet är starkare än någonsin.

Nere på marken rör sig den svarta massan som en och samma organism. Sakta börjar människor tåga mot begravningsplatsen längs den avstängda motorvägen in mot Beirut. Solen har gått i moln. Kistorna är invirade i gult.