– Jag var på tåget när bomben släpptes. Klockan 07.30 befann jag mig precis vid nedslagsplatsen, men hade hunnit ytterligare 2,5 kilometer när klockan slog 08.15. Många av mina skolkamrater väntade fortfarande på stationen för att byta tåg, de dog allihop, säger Hiroshi Masouka.
Han var 15 år gammal och på väg till arbetet i den Mitsubishi-verkstad utanför centrala Hiroshima han blivit omplacerad till. 1945 hade de flesta japanska skolungdomar flyttats från skolan till industrin för att hjälpa nationen i dess krig mot USA.
Att slaget redan var så gott som förlorat visste inte många i den – med japanska mått mätt – lilla staden. Kejsaren Hirohito ville ge upp, men den japanska militären vägrade. Japan hade ditintills aldrig förlorat ett krig och att ”The big six”, japans högsta råd lett av premiärminister Kantaro Suzuki, skulle ge upp fanns inte på kartan. Japan hade inte luftförsvar nog att skjuta ned de B-29:or som transporterade bomberna. Alla stora städer bombades regelbundet med tusentals dödsoffer som följd.
– Men Hiroshima bombades aldrig. Vi tänkte att Hiroshima inte var så viktigt. Det fick vi lära oss sedan, att vi hade fel, berättar Syosou Kawamoto, som var 11 år 1945.
Total ödeläggelse
Hiroshima var militärt viktigt. Det fanns en marinbas på ön Ninoshima ett par kilometer därifrån och inne i staden hade man en militärbas där dussintals amerikanska krigsfångar befann sig. Det sätter atombomben i ett nytt ljus. Det var inte bara japaner som bombades. 20 000 koreanska slavarbetare dog, liksom ett antal amerikaner.
– En atombomb har ingen precision, det ödelägger allt i sin väg. Min mamma överlevde och berättade för mig hur hela staden brann. Hur allt försvann och människor skrek i timmar efter hjälp. Jag var bara två år, berättar Mari Tanaka.
Atombomben ”Little boy” släpptes mitt över stadskärnan i Hiroshima och detonerade klockan 08.15 på morgonen den 6 augusti. USA valde att spränga den i luften för att få maximal effekt. I praktiken skapade man under en sekund en sol 580 meter ovanför staden och temperaturen på marken blev plötsligt 3 000 grader. 350 000 människor befann sig i Hiroshima och de som var utomhus förintades omedelbart.
En slags omvänd skugga på trappan till Sumitomo Bank vittnar om vilken kraft det fanns i bomben. Stenen blektes av strålningen, förutom på platsen där en man satt och väntade på att banken skulle öppna.
–Jag var vänd med ryggen mot staden och kände plötsligt en extrem hetta i bakhuvudet, sedan kom en enorm explosion och alla rutor i tåget krossades. Människor skrek, skadade av glassplitter och brända av värmen. Flera som stod vända åt andra hållet hade stora brännskador i ansiktet, minns Hiroshi Masouka.
”Människor skrek efter vatten”
Tillsammans med en vän och en lärare tog han skydd och inväntade mörkret. Det sista han såg innan han flydde in i ett litet hus var det enorma svampformade moln som steg över staden.
Syosou Kawamoto befann sig närmare nedslagsplatsen. Han var i skolan, runt 800 meter från bombens epicentrum. I dag är han 81 år gammal. Hans ansikte hänger till följd av en ansiktsförlamning. Han brännskadades svårt till följd av bomben och gjorde som många andra – försökte ta sig ner till en av de många floderna som flyter genom staden.
–Människor skrek efter vatten. De var törstiga och brännskadade. Jag såg en kvinna slänga sig i floden. Hon skrek ”låt mig dö snabbt”. Jag såg människor som hade smält, ansikten som var som masker, berättar han.
Syosou Kawamoto överlevde mirakulöst det första dygnet. Därefter fick han hjälp av den japanska maffian. Det kan låta konstigt, med Japans organiserade brottslighet har alltid haft en stor och betydande del i den humanitära hjälpen vid katastrofer i landet. Vid kärnreaktorkatastrofen i Fukushima, jordbävningen i Kobe och bomberna i Hiroshima och Nagasaki har Yakuzan alltid varit närvarande. De har en effektiv organisation och finns på plats över hela landet.
–De gav mig tio yen som jag kunde köpa mat för och det räddade mitt liv. Jag är inte stolt över det, men alltid när någon hade mat eller vatten höll jag mig framme så de delade med sig. Det gjorde att jag kunde överleva, fortsätter Syosou Kawamoto.
Människor i rasmassorna
Runt klockan 19 samma dag började Hiroshi Masouka ta sig hemåt. Han bodde på andra sidan Hiroshima och var därför tvungen att gå igenom det bombade området. Tillsammans med en vän började de den långa vandringen.
–Det var mörkt så vi såg ingenting, men vi hörde människor skrika. I utkanterna av staden fanns det fortfarande människor som levde och vi försökte hjälpa dem. Det låg gråtande barn nere vid floderna och vi gick ned för att bära dem i säkerhet, men det gick inte. Deras hud satt inte fast på kroppen, det gick inte att hålla i dem. Jag hörde en äldre kvinna skrika efter vatten men jag kunde inte hitta henne i rasmassorna, berättar han.
Det fanns en annan anledning till varför Hiroshi ville gå genom staden. Hans yngsta syster, Nauko Masouka, hade varit i skolan vid tiden för bomben.
–Jag letade, men det var så mörkt. Senare fick jag veta att hon befunnit sig 200 meter från bomben. Två kilometer runt bombens centrum var helt borta. Det var mörkt, men jag såg ändå att det inte fanns några hus kvar. Allt var borta, och när vi kom till mitten av staden var det helt tyst. Hela Hiroshima hade blivit en grav, fortsätter han.
Lång väntan på hjälp
Arbetet med att hjälpa och hitta överlevande pågick i dagar efter bomben. Alla försökte hjälpa till. Syosou Kawamoto fick under den här tiden vård, men sjukhusen var också jämnade med marken och läkarna var antingen döda eller skadade de med.
–Vi låg på golvet. Sängarna hade brunnit upp, det fanns bara stenskal kvar av vissa byggnader. Hjälpsändningar kom, men det tog dagar innan de nådde oss. En flicka bredvid mig dog precis innan hennes mamma hittade henne. Jag minns hur mamman grät och sa ”Jag skulle ha kommit tidigare. Jag var för sen”, säger han.
Hiroshi Masouka fortsatte tillsammans med sin pappa leta efter sin syster. Vad han fick se förföljer honom än i dag.
–Eftersom Hiroshima ligger vid havet styrs floderna av tidvattnet. Varje gång som tidvattnet kom spolades nya kroppar in genom staden, och varje gång det sjönk kunde vi se kroppsdelar på botten. Vi hittade döda i floderna flera veckor efter bomben, säger han.
Dottern överlevde
Efter två dagars letande hände något som egentligen inte skulle vara möjligt. Hiroshis pappa hittar sin dotter på marinbasen Ninoshima. Vid liv.
–Nauko var en av de som befann sig närmast bomben men fortfarande överlevde. Alla i hennes klass dog. Efter bomben lyckades hon gå 1 500 meter till en flod där en militärbåt sedan hittade henne, säger Hiroshi Masouka.
Nauko Masouka var så nära döden man kan komma, men tack vare hennes mammas intensiva vård i hemmet överlevde hon. När hon växte upp utbildade hon sig till lärare och levde tills hon blev 69 år gammal. Hon dog i cancer, ett öde som väntade merparten av överlevarna från bomben.
Mari Tanaka var förstås för ung för att hjälpa de andra skadade. Hennes mamma tog henne ut från staden för att komma i säkerhet. Det hade börjat pratas om att den här bomben kunde vara farlig även i efterhand.
–Ingen visste något om bomben eller vad en atombomb var. Det svarta regnet som kom gjorde att många blev extra oroliga och min mamma valde att fly, säger hon.
Det svarta regnet var det radioaktiva regn som föll dagen efter bomben. Askan gjorde regnet svart och de människor som drack av vattnet blev svårt sjuka. Det var på grund av detta regn som bland annat flickan med papperstranorna, Sadako Sasaki, dog tio år efter bomben.
–Människor började få lila märken. Deras tandkött började blöda och de fick diarré och hög feber. I vissa fall kunde man se hur deras tungor svullnade upp. De dog inom några dagar efter att de fått atombombssjukan, säger Mari Tanaka.
Oklar dödssiffra
Inga medier fanns kvar i Hiroshima, så att Nagasaki atombombades tre dagar därpå visste ingen. Den 15 augusti gav Japan upp. Än i dag vet man inte hur många som dog i Hiroshima, men siffror mellan 150 000 och 240 000 förekommer.
Hiroshi Masouka är i dag 85 år gammal. Han är troende buddhist och har haft en lång karriär på finansdepartementet i Tokyo. Två gånger har han fått operera halsen på grund av cancer och han har haft magcancer, något han är säker på är en konsekvens av den strålning han utsattes för i samband med bomben. När han gick i pension valde han att flytta tillbaka till Hiroshima, till det föräldrahem där Nauko fick vård och där han tillsammans med sin pappa byggde upp det förstörda huset igen. Det är hans hem, förklarar han.
–När jag går runt i staden minns jag allt jag såg för 70 år sedan, men jag försöker inte förtränga mina minnen. Det ligger människor under marken jag går på, människor som inte hade samma tur som jag. Att avskärma mig från minnena vore att inte respektera alla människor som dog. Men visst är det plågsamt. Jag minns hur jag inte kunde hjälpa människor som behövde hjälp, säger han.
”Jag känner ingen ilska”
Under en vandring runt i staden är det lätt att slås av att inga äldre människor syns på gatorna. Att hitta någon över 70 år är svårt.
–Det är inte många av oss kvar. Det är därför det är så viktigt att berätta vad som hände. Jag kommer hit till minnesparken så ofta jag kan. Den senaste månaden har jag varit här varje dag för de har en utställning om Nauko nu inför 70-årsdagen. Jag ser hennes ansikte och är stolt över hur hon arbetade med barn under hela hennes liv, säger Hiroshi Masouka.
Både Syosou Kawamoto och Mari Tanaka arbetar i dag på Fredsmuseet i Hiroshima, som ligger mitt i parken som skapades till minne av atombombens offer. De berättar för skolklasser varje dag vad de har varit med om och hur viktigt det är att det aldrig ska hända igen.
–Jag känner ingen ilska mot USA för det de gjorde. Den tiden är förbi och det var på grund av kriget. Om kriget aldrig hade inträffat hade atombomberna aldrig släppts över Hiroshima och Nagasaki, säger Mari Tanaka.
–När jag ser Hiroshima i dag blir jag stolt. Hela staden förintades och så många människor dog. Många har aldrig hittats, men vi har rest oss. I dag är Hiroshima en symbol för fred och jag hoppas att ingen stad någonsin får uppleva det vi har varit med om, säger Syosou Kawamoto.
