I förra veckan besökte även högste ansvarige för flykting­frågor Filippo Grandi lägret i Cox Bazar i Bangladesh, där nu 900 000 rohingyer försöker överleva under mycket svåra förhållanden. De är alla statslösa eftersom Myanmar vägrar erkänna dem som myanmariska medborgare.

Grandi ska också, liksom Myanmar-kommissionen gjort, besöka de läger i Sittwe i Myanmar där cirka 100 000 rohingyer sitter inspärrade bakom taggtråd och övervakade av tungt beväpnade polis.

Ständig brist på livsmedel

När jag besökte lägren i Sittwe strax innan militärens attacker mot rohingyerna inleddes kunde jag se de usla förhållandena i lägren. Det var en ständig brist på livsmedel och den sanitära standarden var mycket låg. Det fanns också en stor brist på sjukvård och tillgång till läkare fanns bara någon dag i veckan.

Detta har inte förändrats. Via Facebook ringde jag upp Brights Islam som jag träffade vid min tidigare reportageresa:

– Situationen är mycket svår för oss, ingenting har blivit bättre. Fortfarande dör många kvinnor i barnsäng därför att det inte finns någon läkare när de ­föder. Maten räcker inte till, berättar Bright Islam. Det finns inte heller någon utbildning värd namnet för alla ungdomar som är inspärrade här.

– Men värst är hopplösheten. Många har suttit här i så många år att de har givit upp – de tror inte att de någonsin kan återvända till sina gamla hem. Många av våra byar är dessutom skövlade och nedbrända.

Efter sin undersökning i september förra året publicerade kommissionen en 444-sidig rapport om de ohyggligheter som förekom mot den rohingyska minoriteten under militärens offensiv för mindre än två år sedan.

Över 700 000 flydde

Många tusen rohingyer mördades av säkerhetsstyrkorna, tusentals kvinnor och flickor våldtogs och ofredades sexuellt. Flera hundra små byar brändes ned och markerna skövlades. Under två månader tvingades över 700 000 rohingyer fly hals över huvud för att rädda sina liv.

Trots en överväldigande bevisning i forma av satellitbilder, videor, intervjuer med överlevande och funna kroppar vägrar både Myanmars civila och militära myndigheter ta något som helst ansvar för händelserna som av FN kallas folkmord.

Men detta är inte slutet på ­historien säger Marzuki Darusman:

– När vårt undersökande förordnande upphör i september i år kommer vi att lämna över allt material till Mänskliga Rättighetskommissionen vid FN som har i uppgift att genomföra rättegångar mot de som gjort sig skyldiga till brott under den här perioden.

– Låt oss hoppas att de som låg bakom grymheterna får ta ansvar för sina brott vid en oberoende domstol, slår Darusman fast.