Längs en dammig gatstump i Centralafrikanska republikens huvudstad Bangui bor tusentals muslimer omringade av beväpnade män. Vågar de sig utanför kvarteret kring moskén riskerar de att attackeras och dödas av milisen Anti-balaka.
Från moskén i ena änden av gatan till vägspärren i andra änden där de franska soldaterna vaktar är det inte mer än några hundra meter. Sedan början av januari i år när Alima Yaya kom till PK12, “point kilometre 12”, tolv kilometer från Banguis centrum har hon gått sträckan flera gånger.
På andra sidan avspärrningen ligger den myllrande marknaden, men dit kan hon inte gå.
– På marknaden finns Anti-balaka, den kristna milisen. De är beväpnade och hotar att döda alla muslimer. Lämnar jag kvarteret vet jag inte vad som kan hända, säger hon.
Någon gång i början av december dubblades plötsligt PK12:s befolkning när muslimer från Bangui och de kringliggande byarna sökte skydd här, undan sina kristna grannar.
– De kristna plundrade och brände ner våra hus. Jag hade inget annat val än att fly, säger Alima Yaya.
Hela tiden under attack
Låga plåtskjul kantar den smala gatan. I de korsande gränderna står de vittrande husen tätt ihop. Kvarteret är hela tiden under attack. Trots att afrikanska fredsstyrkor patrullerar kvarteret dag och natt och franska soldater vaktar infarten till området lever invånarna i ständig skräck.
– Anti-balaka kastar granater mot husen nästan varje dag. För några dagar sedan dödades tre män på väg till moskén när Anti-balaka tog sig förbi fransmännen, säger Mariam Adamou som säljer grönsaker från ett litet träbord vid sidan av vägen.
I hela landet lever minst 15 000 människor, majoriteten av dem muslimer, i provisoriska läger eller ihopträngda i områden i städerna där deras liv hotas. I PK12 bor 3 000 människor på en alldeles för liten yta.
– Från mitt hus till moskén tar det exakt sex minuter. Sedan måste jag vända och gå tillbaka. Livet här är som ett fängelse, säger Alima Yaya.
Flyr till Tchad
Över 60 000 muslimer har redan lämnat landet, majoriteten av dem till grannländerna Tchad, Kamerun och Sudan. På flygplatsen i Bangui väntar 3 500 människor på planen som ska ta dem härifrån. Många har väntat i månader. Under en flygplansvinge inne i en rostande hangar har Nafisa Haira brett ut tunna plastmattor åt sig och barnen. Sedan januari i år är den övergivna flyghangaren deras hem.
– Om det inte hade varit för de tchadiska soldaterna som skyddar oss hade vi inte levt nu, säger hon.
Nafissa Hairas man dödades när milisen attackerade familjens hemby och lämnade 30-åringen att ensam ta hand om de fem barnen.
– Vi har inga pengar till mat och hjälporganisationernas matransoner räcker inte långt. Jag vågar inte lämna lägret. På andra sidan landningsbanan finns Anti-balaka.
Brutala lynchningar
Centralafrikanska republiken har plågats av våld mellan olika religiösa och etniska grupper sedan Seleka, en koalition av rebeller, de flesta av dem muslimer från landets norra delar tog makten i landet för ganska precis ett år sedan. I december vände situationen när Anti-balaka attackerade Bangui och släppte lös en våg av brutala lynchningar, plundring och våldtäkter.
– Anti-balaka anklagar oss för att hjälpa Seleka, men det stämmer inte. Vi led lika mycket som de kristna under rebellernas styre, säger Nafissa Haira.
Attackerade konvoj
I början av februari angrep Anti-balaka en konvoj med muslimska flyktingar som eskorterades av chadiska soldater på väg norrut från Bangui. 20 personer dödades och flera sårades, bland dem kvinnor och barn. Någon vecka senare attackerade Anti-balaka en transport på väg till flygplatsen i Bangui. Tchads regering beslutade omedelbart att inte skicka några fler konvojer. Alla flyg ställdes in. De muslimer som inte redan har lämnat landet är fångar i sina hem. Att hjälpa dem ta sig ut ur Bangui är extremt svårt, konstaterar Muriel Tschopp på International Resuce Committe.
– Våldet drabbar alla, men muslimerna som lever under hot från Anti-balaka är i majoritet. Bland de områden som är extra utsatta finns just PK12, byn Boali tio mil från Bangui och flygplatslägret.
Flera försök har gjorts att flytta muslimerna till en säkrare plats.
– De har ofta slutat med att de attackeras och till med dödas, säger Muriel Tschopp.
Att den nuvarande situationen är ohållbar är både regeringen och hjälporganisationerna på plats i landet överens om. Men att bara flytta dem till en annan plats utan att kunna garantera deras säkerhet är inte löst.
– De riskerar att attackeras på nytt och vi att medverka till folkmord, säger Muriel Tschopp.
Hon jämför med Rwanda för 20 år sedan där de franska trupperna försökte skapa skyddzoner för de förföljda tutsierna men inte kunde kontrollera de inhägnade zonerna och dödandet fortsatte när hutu-milisen tog sig in till flyktingarna.
Allt mer desperat
Bland de boende i kvarteret runt moskén i PK12 blir situationen allt mer desperat. Maten är på väg att ta slut och mediciner saknas nästan helt. Människorna här är extremt sårbara, konstaterar Martine Flokstra på holländska Läkare utan gränser.
– Flera av dem kommer från byar utanför Bangui och saknar ett socialt nätverk. De har ofta tvingats fly flera gånger. Många har förlorat familjemedlemmar. De är helt omringade av Anti-balaka och kan inte lämna området ens för att köpa mat. En femtedel av barnen lider av extrem undernäring.
Levde sida vid sida
Hittills har FN:s matprogram kunnat distribuera mat till de boende, men hjälporganisationerna som arbetar i området måste vara extremt försiktiga.
– Ser grannarna i de kringliggande kvarteren att muslimerna får hjälp löper de större risk att attackeras.
Före krisen levde kristna och muslimer sida vid sida.
– Visst hände att kristna trakasserade muslimer, och tvärtom, men det hörde till ovanligheterna, säger Kadidja Atahïe.
Hon är kristen. Hennes man, Tahir Ali, är muslim.
– De kristna som vill ha ut muslimerna ur landet är få, men högljudda, säger Kadidja Atahïe.
Hon avbryts av en rad högljudda smällar när flera stenar landar på plåttaket. I huset intill sträcker Ibrahim Ousmane sig efter pilarna och bågen innan han spurtar mot tegelstensmuren bakom huset. Från andra sidan hörs springande steg.
– Så här är det hela tiden, konstaterar han.
– Anti-balaka attackerar och vi får själva försvara oss.
På vägen utanför dundrar tre franska militärfordon förbi, ovetandes om att invånarna i PK12 än en gång attackerats av sina kristna grannar. Allt de vill nu är att lämna Bangui.
