Under de senaste 30 åren har miljoner människor – ingen vet exakt hur många men sannolikt handlar det om minst sju miljoner – dött av umbäranden efter krig, folkmord och rovdrift. Kongokrigen mellan 1995 och 2002 har skördat fler offer än något annat krig sedan andra världskriget.

Och fortfarande håller kolonialismen hela området i ett järngrepp. Detta förvånade mig, jag hade fått känslan att kolonialismen mest var något som korrupta och cyniska afrikanska politiker skyllde på för att förklara varför dödandet och lidandet aldrig tog slut. Men på plats insåg jag att kolonialismens konsekvenser är långt ifrån utplånade. Europas skuld till Afrikas lidande är monumental och kommer alltid att finnas där.

Jag beslöt mig för att åka till Kivu för att bilda mig en uppfattning om vad som händer och vad som kan göras.

Här är min rapport.

Flyktinglägret Mahanga i Rwanda, maj 2015.

Noela Irakozi, 16 år gammal, gråter stillsamt. Det regnar och det nyuppförda flyktinglägret Mahangas mark förvandlas till en röd lervälling. Noela har varit här en knapp vecka och nu har det gått upp för henne att hon troligen kommer att få tillbringa resten av sitt liv i ett flyktingläger.

Hennes liv som flykting började på landsbygden i Burundi. Noelas pappa dog och hennes familj förföljdes. Mamman, Noela och hennes systrar tog sin tillflykt till huvudstaden Bjumbura. Det började bra för dem där, Noela fick äntligen gå i skola och lära sig läsa och skriva. Hennes dröm att få arbeta med kommunikation, kanske på ett telebolag väcktes.

Men när läget i Burundi blev värre och kampen mellan presidentens ungdomsmilis och oppositionen hårdnade drabbades familjen Irakozi. De hotades av milisen som misstänkte att de var mot presidenten: Ni ska dö, sa ungdomarna i milisen och deras hus märktes med ett kors, något som hade varit vanligt under inbördeskriget för att märka ut var de som skulle slås ihjäl bodde. Noela:

– Allt jag vill är att få gå kvar i skolan tillsammans med mina klasskamrater och vänner. Jag kan inte förstå varför de vill döda mig och min mamma, jag vet ingenting om presidenten eller några politiska partier i Burundi.

Bredvid henne i flyktinglägret sitter Agnes Nitzimama, 51 år. De senaste 22 åren har flyktingläger varit hennes hem. Först som flykting i sitt eget land och sedan i grannländer:

– Det var 1993 mitt helvete började. Då mördades min man, min bror och många släktingar för att vi är tutsier. Jag var tvungen att fly från deras mördare tillsammans med mina tre barn – annars hade de slagit ihjäl oss också. Det var en fruktansvärd tid, alla mördades. Blodet flöt och det fanns inget skydd. Och nu tvingas vi fly igen. Ingenting har förändrats.

Berlin, Tyskland den 15 november 1884

Den 15 november 1884 klev en rad svartklädda och uniformerade gentlemän in i ett konferensslott i Berlin. 

Männen var brittiska lorder, italienska prinsar, ottomanska paschor, tyska grevar, franska aristokrater och belgiska kungligheter. En och annan svensk, holländare och amerikan fanns också på inbjudningslistan.

Tysklands starke man, järnkanslern Otto von Bismarck, höll ett inledningstal och sedan började huggsexan. Nu skulle Afrika delas upp av de europeiska herrarna.

Det hade blivit bråttom med styckningen av Afrika eftersom Internationella Kongosällskapet hade skickat ut expeditioner till området och krävde överhöghet där. Det internationella Kongosällskapet beskrev sig som en filantropisk organisation för humanitära och handelsbefrämjande åtgärder i Kongo. I själva verket var den en täckmantel för den belgiske kungen Leopold II och ingick i Belgiens koloniala planer för området.

Resultatet blev katastrofalt för Kongo och hela centrala Afrika. Kung Leopold fick personligen rätten till Kongo och på 22 år, 1885–1908, lyckades han ta död på halva befolkningen genom en sällan skådad grymhet och utsugning. Det blev för mycket till och med för de koloniala herrarna och 1908 togs Kongo från kungen och övertogs av det belgiska parlamentet efter en internationell kampanj som leddes av bland annat Sherlock Holmes skapare sir Arthur Conan Doyle och den amerikanske författaren Mark Twain.

Men rovdriften på Kongos naturtillgångar fortsatte även under de nya herrarna. Efter första världskriget övertog Belgien också styret över Rwanda och Burundi, vilket innebar en ny katastrof för människorna i dessa länder, som ledde till att miljoner afrikaner mördades och som än i dag skördar tusentals människoliv. 

Hur kan beslut som togs i Tyskland på 1800-talet skapa folkmord idag? Eller är det bara ett bekvämt sätt att skylla allt på kolonialisterna?

När Europas herrar tog över Afrika var det en kontinent utan nationalstater, utan kalifat, utan imperier – till och med utan militärdiktaturer. Det var istället en kontinent som bestod av klaner, vissa sammanhållna folkgrupper och några få heliga monarkier. Närsamhället var det som gällde, staten/regeringen hade mycket liten betydelse i det vardagliga livet.

Det fanns gränser, men inte på det europeiska sättet – Afrikas gränser bestod av språkområden, kulturer och handelsområden. De hade dessutom en tendens att överlappa varandra, långt ifrån de noga uppdragna europeiska gränserna. När kolonialstaterna drog järnhårda gränslinjer mellan olika områden utan hänsyn till de tidigare informella, föll hela systemet samman.

Istället för porösa gränslinjer, som möjliggjorde handel och olika samarbeten mellan regionerna, blev det omöjligt att passera en gräns. Kolonialmakterna försökte bygga upp ett nytt rationellt samhälle inom ramen för de nya gränserna, problemet var bara att den nya elitens organisationer aldrig fick fäste hos vanliga människor.

I omorganiseringen av samhället delade kolonialmakterna dessutom upp olika grupper av människor för att täcka olika arbetsuppgifter och lojaliteter. I Kivu hade sedan århundraden folkgruppen tutsier, som antagligen kom från nordost, inlemmats i samhället tillsammans med hutuer, som var ett bantufolkslag. De två grupperna hade integrerats med varandra i familjebildningar och som grannar.

Från början betydde begreppet tutsier de som har boskap, medan hutuer var jordbrukare. En hutu som skaffade boskap blev en tutsi – oavsett ursprunglig etnicitet.

Men belgarna förändrade detta. De upphöjde tutsier till att bli den lokala styrande klassen. Man införde id-kort som definierade medborgare som tutsi respektive hutu och byggde upp andra grundläggande motsättningar mellan de olika grupperna.

Denna sociala ingenjörskonst från kolonialmakten gjorde att den tidigare logiken och kulturen sopades bort, utan att ersättas med något nytt hållbart system – den koloniala makten hade bara ett syfte med sina kolonier: Att kunna göra så stor vinst på dem som möjligt. 

För länderna i Kivu – östra Kongo, Burundi, Rwanda och sydvästra Uganda – betydde det att områden som tidigare hört samman styckades upp och nya gränser etablerades. Plötsligt var många människor främlingar i sitt eget land.

Gränserna och makteliterna bäddade ofrånkomligen för framtida konflikter. Krig och folkmord blev under följande sekel regel snarare än undantag. 

Historiens dom faller hårt på Belgien och de andra kolonialherrarna och det värsta är att mycket av den skada de åstadkom är mycket svår att reparera.

Kigali, Rwanda i maj 2015

Professor Malanga Pacifique är lingvist och arbetar åt Afrikanska unionen och deras organ Acalan, African Academy of Languages. Hans livsprojekt är att införa att gemensamt språk för länderna i Afrika:

– Kolonialländerna tog inte bara våra rikedomar och splittrade oss – de tog också våra språk och såg till att vi inte kunde tala med varandra på ett eget språk. 

– Därför är det min och Afrikanska unionens uppgift att se till att vi alla ska tala ett språk – och det språket ska bli swahili. Det finns ett bindande beslut att swahili ska vara infört som officiellt språk i alla afrikanska länder den 20 oktober 2017.

När Kivu togs över av kolonialmakterna fanns inga gemensamma språk för området. I byarna talade man olika dialekter, som var svåra att förstå till och med för grannbyarna.

När Belgien tog över Kongo, Rwanda och Burundi infördes franska som officiellt språk och de lokala språken begränsades till kinyarwanda, kirundi och lingali, som alla är bantuspråk med samma språkstam som swahili:

– Uganda och Tanzania fick engelska istället för franska som officiellt språk. Man måste komma håg att språket är ett av de viktigaste hjälpmedlen för att skapa gemensamma identiteter, ett eget språk är ett nödvändigt steg för att skapa enighet och fred i ett av världens mest utsatta områden, säger Malanga.

– De språk som infördes under kolonialtiden innebär artificiella avgränsningar och gör att man skapar helt onödiga politiska och ekonomiska gränser i ett område som skriker efter att föras samman.

Själv är Malanga från Rwanda, men han menar att han lika gärna kunde varit burundier, kongoles eller från Uganda:

– Om jag skulle fly till östra Kongo skulle ingen märka att jag inte var kongoles. Jag skulle kunna tala samma språk, jag har samma historia och ser likadan ut. Samma sak gäller för Rwanda, Burundi och sydvästra Uganda.

Bunagana, Uganda – på gränsen till Kongo

Det är ett fantastiskt vackert område som domineras av bördiga fält, höga berg och ett rikt djurliv. I är här, i vulkanområdet mellan Kongo, Uganda och Rwanda, som den mytiska och utrotningshotade bergsgorillan lever i det som kallas de dimhöljda bergen. Tjuvjakt, krig och att människan ständigt intar nya områden har decimerat antalet kraftigt och idag finns bara 880 bergsgorillor kvar.

Bunagana är en av de viktigaste gränsstäderna mellan Uganda och Kongo. Bara några mil därifrån ligger gränsen mellan Uganda och Rwanda. Detta är en gränspassage som sett hundratusentals förtvivlade flyktingar från Kongo ta sig in till en åtminstone tillfällig säkerhet i Uganda.

På andra sidan gränsen är det laglöst område. När jag pratar med ugandier varnar de mig för att åka över till Kongo. Mubarak Ndangize, som bor ett stenkast från gränsen, är bekymrad:

– I dag är det omöjligt att åka över till Kongo-sidan. Trots att det bara är en kort sträcka till provinshuvudstaden Goma är riskerna alldeles för stora för att jag skulle våga åka dit. Beväpnade miliser och gangsterband behärskar området och de kidnappar, våldtar och mördar resanden. Varken du eller jag skulle överleva länge där. 

– Det innebär också att en affärsman inte kan åka in i Kongo utan att riskera sitt liv och du kan själv räkna ut vad det betyder för samarbete och utveckling.

Men värst är det för vanliga, utfattiga flyktingar. De har inget värde för miliserna, ingen kommer att betala för deras frigivande efter en kidnapping. Det betyder att deras liv inte har någon betydelse. Därför blir kvinnorna lovliga villebråd för våldtäkt och männen kan skjutas eller slås ihjäl. 

Alan Patient är anställd av kommunen Bunagana för att arbeta med mänskliga rättigheter. I dag tycker han att situationen är ganska bra:

– För ett par år sedan var det svårare. Då strömmade flyktingar in från Kongo och på nätterna tog sig medlemmar ur milisen M23 in i Uganda. Under striderna råkade stridshelikoptrar från FN då och då skjuta in på fel sida gränsen.

Knappt 30 mil norr om Bunagana ligger den kongolesiska provinshuvudstaden Beni. Där pågår sedan ett halvår ett massmord på landsbygdens fattiga bybefolkning. Det är den så kallade ADF-gerillan, Allied Democratic Forces, som begår fruktansvärda terrorangrepp mot en försvarslös bondebefolkning. Hittills har man mördat minst 400 fattiga bybor det senaste halvåret.

Mördarna visar också en ohygglig grymhet; foster skärs ut ur kvinnors livmödrar, armar och ben huggs av med machetes och de som överlever en attack kommer aldrig att kunna bruka jorden igen.

Mördandet har lett till en ny flyktingkatastrof, cirka 100 000 människor är på flykt från sina byar och söker sig till Beni och andra större städer i hopp om att känna någon trygghet. 

Från början var gerillan ADF en ugandisk milis som gjorde uppror mot Ugandas president Museveni. De slog till framförallt på den ugandiska sidan av gränsen, men tog skydd i Kongo när det behövdes. 

Men efter en stark insats av den ugandiska armén pressades ADF slutligen tillbaka över gränsen in i Kongo, där de sedan stannade. Därmed tappade de också sitt politiska existensberättigande. 

Redan tidigare hade verksamheten finansierats med hjälp av smuggling av guld och ädelträ från de kongolesiska fyndigheterna, nu blev det ADF:s huvudsyssla för att överleva

2014 fick den kongolesiska armén order om att ingripa mot ADF:s härjningar och en offensiv lanserades. Men efter ett kort tag mördades befälhavaren för armén i ett bakhåll och hans efterträdare dog under mystiska omständigheter i fält.

En utredning inleddes och 33 personer från Kongos armé greps. I november förra året dömdes överstelöjtnanten och förre chefen för Kongos militära underrättelsetjänst i området för att ha medverkat till bakhållet då den förste befälhavaren dödades.

Domen gjorde fullständigt klart att ADF betalar stora pengar till en rad befattningshavare inom armén och till kongolesiska politiker för att kunna fortsätta med sin verksamhet. Därför väntar sig ingen att det ska bli någon egentlig förbättring för de stackars byborna i området.

Även FN:s styrka på 20 000 soldater i Goma skulle ha satts in mot ADF, men eftersom insatsen planerades tillsammans med den kongolesiska armé, avbröts operationen när armén drog sig tillbaka.

Allt detta är väl känt inom FN och bekräftas av en källa inom FN:s underrättelsetjänst, JMAC.

Kigali, Rwanda i maj 2015

Vi är på caféet på Kwetu Film Institute i Kigali. Didier är tutsi, rwandier och påläggskalv hos regimen. Han frågar mycket upprört:

– Vilken mänsklig rättighet är den mest grundläggande? Vilken är viktigast?

Det blir tyst. Olivier från Kongo, Paul från Burundi och jag själv väntar på att han ska besvara sin retoriska fråga.

– Den mest grundläggande mänskliga rättigheten är naturligtvis överlevnad, säger Didier med emfas. Utbildning, näring, hälsovård och att krossa spädbarnsdödligheten är näst viktigast. Det är bara i Europa och USA som de kan tro att pressfrihet är viktigare.

Med drypande förakt lägger han till:

– Vad är pressfrihet värd i länder där majoriteten av befolkningen inte kan läsa utan kämpar varje dag för sin överlevnad? Vad betyder parlamentarism i landsdelar som styrs feodalt av en korrumperad klick? Människan måste uppnå en viss nivå för att kunna få sina rättigheter. Afrika är inte Europa.

Olivier och Paul nickar instämmande. Paul är kritisk till sitt eget land, Burundi, som är ungefär lika stort som Rwanda och på många sätt jämförbart: samma kultur, liknande språk, likadan befolkningssammansättning – men de två staterna har gått skilda vägar:

– I Burundi behöll den styrande klicken makten, formellt noga reglerad av internationella avtal. Regimen införde flera fria radiostationer och tidningar, yttrandefriheten stärktes. Samtidigt grasserade korruptionen som vanligt och Burundi föll i hungerindex, spädbarnsdödlighet och i alla tänkbara tabeller.

– I dag räknas Burundi som världens näst fattigaste stat och 52 procent av vår bruttonationalprodukt består av bistånd. Och när vår korrumperade president Pierre Nkurunziza bestämmer sig för att i strid med konstitutionen ställa upp för en tredje presidentperiod blir det uppror och demonstrationer.

– Och vad händer då med pressfriheten och yttrandefriheten? Jo, radiostationerna bränns ner och tidningarna förbjuds. Så mycket var dessa friheter värda. Folk är lika fattiga som tidigare.

Olivier är välutbildad och har arbetat för olika företag i Kongo och Burundi. Han tror inte på västerländsk demokrati i Afrika, inte idag i alla fall:

– Titta bara hur det ser ut. Vi måste först ha ett starkt och trovärdigt ledarskap som arbetar för att alla ska få det bättre. Vi kan inte få någon verklig demokrati innan folk kan läsa och skriva och har hälsovård och mat för dagen. Då kan vi börja tala om att införa verklig demokrati. Titta bara på mitt land, Kongo. Alla får rösta, men det betyder ingenting. Rösterna köps och allting blir som det var förut. Kongo är inget land, ingen nation, det är ett antal företag som ibland kämpar mot varandra och ibland samarbetar så att de kan bestämma allt.

Didier känner att han fått stöd och brister ut i en lovsång till Rwandas president Paul Kagame:

– Kagame försöker införa en meritokrati, så att alla ska kunna lyckas ta sig fram för att de är kompetenta – inte för att de är tutsier, hutuer, kristna, rika eller något annat. För att kunna göra det behåller han Rwanda som en i praktiken enpartistat, det vore katastrof om partier bildades på etnisk grund och tog sig fram i parlamentet. Glöm inte att för 20 år sedan försökte 85 procent av vår befolkning utrota de andra 15 procenten.

– Ska vi få en bestående fred och utrota fattigdomen i det här landet måste vi göra som Kagame, lägga all energi på att alla ska känna att de får det bättre. 

När jag försöker fråga hur man ska se till att den gode despoten inte blir en fullvärdig diktator, hur ska vi kunna lita på att han och hans parti inte gör sin tillvaro vid makten till huvuduppgift – makt korrumperar som bekant – visar de andra sitt förakt.

Praktiskt taget unisont säger de till mig att jag borde prata om Europa och inte försöka tvinga på Afrika mina europeiska lösningar.

Goma, DR Kongo i maj 2015

Det är en underlig känsla att korsa gränsen mellan Rwanda och Kongo. Rwanda är ju faktiskt ett tredje världen-land, men vad är då Kongo: ett tolfte världen-land? 

Man kommer in i en miljonstad, Goma har cirka 1,2 miljoner invånare, som knappt har några asfalterade eller stenlagda gator. Det finns nästan ingen gatubelysning och fortfarande syns resterna av vulkanutbrottet 2002 då stora delar av staden förstördes av glödande lava.

Jag passerar gränsen tillsammans med min vän Eric Kabera, som grundat Kwetu Filminstitut i Kigali. Eric tillbringade sina första 25 år som flykting i Goma och kom till Rwanda efter folkmordet 1994.

Han känner igen sig, men är orolig och lite rädd. Här finns hela tiden ett hot mot tutsier från Rwanda. Direkt efter folkmordet flydde 1–2 miljoner rwandier till Kongo, många av dem hutuer, som på olika sätt varit inblandade i folkmordet. Fortfarande finns här en stark anti-rwandisk milis, FLDR, som har som mål att återta Rwanda och göra landet till en ren huturepublik.

För säkerhets skull tar vi in på ett hotell på gångavstånd från gränsen. 

Goma är fattigt, mycket av bebyggelsen är rena slummen som byggdes upp i panik. Vid tiden för folkmordet hade Goma 110 000 invånare och på mindre än ett år växte staden till en miljonstad.

Samtidigt finns det fläckvis rikedom i staden. Här bor ett antal miljardärer med en rikedom skapad av olja, metaller, diamanter, guld och ädelträ, som finns i stora mängder nära staden.

Dessutom finns här cirka 25 000 FN-anställda, vilket skapar en osannolik stämning. FN-personalen bor bakom taggtråd i speciella förläggningar. Cirka 20 000 av dem är soldater, majoriteten från Indien, Bangladesh, Pakistan och Nepal. 

Vackert belägna vid Kivusjön har också ett antal lyxrestauranger byggts upp – på kvällarna är parkeringsplatserna överfyllda med FN-märkta vita suv:ar – helst ska de vara Toyota Landcruisers V8, som har högst status. De är en oerhörd kontrast till fattigdomen.

Fidel Btfilemb arbetar med en egen välgörenhetsorganisation i Goma. Han arbetar med att stödja visselblåsare och för att stärka de mänskliga rättigheterna:

– Den internationella satsningen på Goma och östra Kongo är en hel industri. Varje år lägger FN cirka 1,4 miljarder dollar på sin verksamhet här. Goma är också centrum för cirka 250 NGO:s (icke statliga organisationer), som arbetar med allt från barnsoldater till hälsovård – detta omsätter säkert ytterligare en miljard dollar.

– Tänk om vi kunde använda de pengarna där de verkligen behövdes. Vi har tillräckligt mycket land för att alla som vill skulle kunna få plats att bo här. Trots det har vi enorma flyktingläger där 450 000 människor lever som djur. Inga skolor, knappt med mat, ingen sjukvård och inget hopp. Dessa människor kommer att vara flyktingar i resten av sina liv, de får inte bli kongoleser och de kan inte av olika skäl återvända till sina hemländer i Rwanda, Burundi och Uganda.

Fidel ser situationen i Goma som en historisk konsekvens:

– Det finns plats för oss alla här. Vi kan bygga upp något eget tillsammans med våra grannar. Men världen och de gamla korrupta härskarna måste sluta att blanda sig i. Det var ni som åstadkom detta – och ni är inte en del av lösningen.

Goma var centrum för Kongos två afrikanska världskrig. 1995 skickade Rwanda och Uganda in militär i området, delvis i självförsvar. Rwanda angreps ständigt av de väpnade milisbanden med anknytningar till folkmördarna, som gick över gränsen för att åstadkomma så mycket skada som möjligt och på sikt störta regeringen. Miliserna hade stöd av Kongos dåvarande härskare Mobutu.

De stridsvana och disciplinerade styrkorna från Rwanda och Uganda hade därför som främsta uppgift att neutralisera hotet från hutustyrkorna i Kongo samt att avsätta Mobutu. För att lyckas med detta stödde de den kongolesiska rörelsen AFDL, under ledning av Laurent-Desire Kabila, som hade förklarat sig vara marxist och en beundrare av Mao. Che Guevara, som tillbringade en tid tillsammans med Kabila, var dock inte imponerad. Han slog fast att Kabila var oinspirerad och inte trogen någon ideologi utan bara var ute efter personlig makt. Men med hjälp av Rwanda och Uganda marscherade han till huvudstaden Kinshasa och lyckades avsätta Mobutu år 1997.

Efter ett år utvisade dock Kabila all rwandisk och ugandisk militär och införde hårda regler mot tutsiminoriteten i landet, något som ledde fram till det andra Kongokriget 1998–2003. En massaker på tutsier hotade och styrkor från Rwanda, Burundi och Uganda gick åter in i Kongo.

Kabila vädjade till grannländerna om stöd och lovade dem långtgående koncessioner till Kongos rikedomar. Han fick stöd av Namibia, Zimbabwe, Angola, som lovade att skicka trupp. Även Tchad, Sudan och Libyen stödde Kabila.

Det andra Kongokriget blev fruktansvärt blodigt och nio afrikanska länder och ett 20-tal miliser var inblandade i direkta strider. Man räknar med att mellan fyra och fem och en halv miljoner människor dog under kriget, vilket gör det till det krig som skördat flest dödsoffer efter andra världskriget.

Laurent-Desiré Kabila mördades av sin livvakt, men ersattes av sin son Joseph Kabila.

Kriget avslutades med nya fredsfördrag men utan att de grundläggande frågorna löstes.

Gatuna, gränsövergången mellan Uganda och Rwanda

Jean-Pierre Sagahutu berättar om sitt liv i Kongo och Rwanda samtidigt som han kör mig till gränsövergången mot Uganda. Han berättar om hur han studerade i Kongo och tillbringade 17 år där innan han flyttade tillbaka till Rwanda i början av 90-talet. 

Det är en historia som ständigt är kantad av besinningslöst våld och förföljelse:

– Mina föräldrar bestämde att vi skulle flytta till Kigali i Rwanda igen. Jag jobbade på Handelskammaren när jag plötsligt fick en varning av en vän från skolan i Kongo. Han var hutu och visste att jag var tutsi och hade fått höra att alla tutsier skulle mördas.

– Min pappa var läkare och han mördades direkt när folkmordet inleddes – liksom min mamma och mina systrar och bröder. Tack vare att jag varnades på jobbet lyckades jag gömma mig och överleva.

Det var inte enkelt för Jean-Pierre att klara livet. Flykt var omöjligt, det fanns vägspärrar bemannade av folkmördare överallt och blodbadet var i full gång. Han fick hjälp att gömma sig i en slamtank, där han tillbringade två månader och 15 dygn. Vänner kom med mat och vatten till honom två till tre gånger i veckan. När folkmördarna besegrades kunde han lämna sitt gömställe.

Men Jean-Pierre är fortfarande bitter och han har inte förlåtit:

– Jag gav mig ut på jakt efter min pappas mördare och lyckades hitta honom. Han satt inspärrad och från början ville jag bara slå ihjäl honom. Men jag kom fram till att jag inte ville bli en mördare, då skulle jag bli som dem. Men jag ville att han skulle berätta sanningen. Hur han hade mördat pappa och varför?

– Han bad om förlåtelse, men jag ville inte förlåta honom. Varför skulle jag förlåta min pappas mördare? Mina hutuvänner vill också be om förlåtelse och säger att de inte begriper vad som hände inom dem. Jag kan förstå att vi alla var traumatiserade, men jag kan inte låta bli att tänka på att det kan hända igen. Vad gör de då? Vem kan hjälpa oss då?

För ett par år sedan spelade den amerikanske dokumentärfilmregissören Deborah Scranton in en film, ”Earth Made of Glass”, som beskriver Jean-Pierres jakt på sin pappas mördare. Den har blivit prisbelönad och hade premiär på Tribeca Filmfestival i New York 2010. En av producenterna var den kände skådespelaren Channing Tatum.

Jean-Pierre har dock bestämt att försöka komma över vad som hänt för sina barns skull:

– De ska inte växa upp med ett hat mot sin farfars och farmors mördare. Hatet måste stoppas, det får inte fortsätta i generation efter generation. Och det är vår uppgift att gå vidare, vi måste bygga nya länder för oss alla och lämna den gamla historien bakom oss.

Men att lämna kolonialismens historia är lättare sagt än gjort. Den kände historikern Gérard Prunier menar att de senaste decenniernas blodiga etniska krig, som kulminerade med folkmordet i Rwanda, aldrig hade kunnat ske om den belgiska kolonialmakten inte hade slagit sönder det traditionella samhället.

Han menar att kolonialherrarna försökte utveckla den rwandiska kulturen så att den gick att använda för deras syften genom att splittra de olika grupperna i samhället. De skapade motsättningarna mellan hutuer och tutsier på ett helt medvetet sätt. Samtidigt fortsätter de gamla gränsdragningarna att orsaka konflikter mellan människor, som egentligen tillhör samma nation.

Goma i maj 2015

Joseph Nboka är framgångsrik fotbollsspelare, en av de bästa i Goma. Fotboll är mycket stort i Kongo. Den mest populäre spelaren är just nu Christian Benteke, belgisk medborgare som just värvats som målskytt till Liverpool i engelska Premier League. Men för kongoleserna är Benteke kongoles – det var här han föddes.

Joseph Nboka har inte haft samma karriär, fotbollsspelet är en parantes i hans liv men det har hjälpt honom att få uppmärksamhet och stöd.

Joseph är tutsi och nyvald president för den förening som organiserar tutsier i Kivu:

– Vi har alltid tvingats försvara oss och nu är vi bara ungefär 40 000 tutsier här. Nära 90 000 av oss har flytt till Rwanda. 

Tutsis har förföljts även i Kongo. Efter folkmordet i Rwanda blev det betydligt värre då nära två miljoner rwandier flydde över gränsen till Kongo.

Efter folkmordet tillät FN att flyktinglägren i Kongo organiserades av den gamla rwandiska armén och den blodbesudlade hutumilisen Interhawne, som låg bakom det mesta mördandet. 

Lägren blev bas för det nybildade partiet och milisen FDLR, som i skydd bakom FN och de oskyldiga flyktingarna kunde organisera sin nya armé för attacker mot Rwanda. Och FN betalade. 

Går man igenom det stöd som utbetalades till Rwanda efter folkmordet kan man se att för åren 1994, 1995 och 1996 betalade FN drygt 16 miljarder kronor till flyktingarna i Kongo. Stödet till det fullständigt förödda Rwanda efter folkmordet uppgick för samma år till 7,5 miljarder kronor. Detta skapade en oerhörd bitterhet hos den nya regeringen i Rwanda.

Oppositionen mot Kongos stöd till folkmördarna samt FN:s dubbelspel har i sin tur skapat starka tutsidominerade miliser med stöd från Rwandas regering. Den senaste var M23, som dominerade Kivu i flera år. För drygt två år sedan intog de Goma. Den kongolesiska armén hade inget att sätta emot och en internationell kris utlöstes.

Omvärlden svarade med att frysa en stor del av biståndet till Rwanda och bemyndigade FN:s trupper i Goma att ingripa mot M23. Följden blev att det rwandiska stödet försvagades och att M23 till slut kunde besegras i november 2013. 

Avväpningen av M23 skapade samtidigt en förskjutning i styrkeförhållandena mellan hutu- och tutsimiliserna. Joseph Nboka är bitter:

– Idag har vi ingen kraft att försvara oss. Folkmördarna i FLDR får gå fria medan alla resurser sätts in för att krossa våra försvarsorganisationer. Vi har det mycket sämre sedan M23 krossades och känner ingen säkerhet.

Men att M23 bekämpades och krossades var oundvikligt. Varken omvärlden eller Kongo kunde acceptera att en från utlandet stödd väpnad grupp dominerade en stor och viktig del av landet. Att denna del av landet dessutom är fruktansvärt rik och att vapenmakt i hög grad avgjorde vilka som kunde tillgodogöra sig tillgångarna underströk problemet.

M23 var sannolikt inte någon av de värsta miliserna. Man beskattade civilbefolkningen och tog över kontrollen av en rad naturtillgångar. Det fanns miliser som var betydligt värre. 

Men det största problemet är att staten Kongo inte kan, och inte är intresserat av att garantera säkerhet och utveckling för sin befolkning. Det är naturligtvis oacceptabelt att partsstyrda miliser behärskar stora delar av ett land, men man gör det för att staten är så korrumperad att den tillåter det mesta – om bara mutorna är tillräckligt stora.

Tutsis i östra Kongo är nu därför lämnade att försvara sig själva, utan stöd från staten. Det i sin tur betyder att det bara är en tidsfråga tills nästa milis bildas.

Goma i maj 2015

Coco är en av cirka 30 000 belgare som bor i Kongo. Han är född i landet och har bott här i stort sett hela sitt liv. Enda undantaget är en kort period då han flyttade till Belgien för att försöka skapa sig en tillvaro där. Det gick inte bra. Eftersom han inte hade någon formell utbildning fick han inget jobb och han kunde inte anpassa sig till det moderna, belgiska samhället.

Så Coco återvände till Kongo och till en tillvaro som fixare:

– Jag har gjort det mesta. Jag har haft diskotek, jag har varit mellanhand i olika affärer, jag har jobbat med telekommunikation – det är lättare att säga vad jag inte gjort.

Coco är gift med en kongolesiska och har ett mycket finmaskigt kontaktnät. Han vet det mesta som förekommer i Goma:

– Goma vilar på kriminalitet. Här begås en rad mord varje dag, vissa mördare är i uniform, andra är renodlade gangsters. Ett människoliv är billigt så det gäller att vara försiktig och inte skaffa sig fiender i onödan.

För Coco innebär det att inte röra sig utan livvakt och att inte lägga sig i saker som kan vara farliga:

– Här är det militären som styr med hjälp av miliserna. Höga militärer äger gruvorna men låter miliserna sköta verksamheten. Det är de som anställer folk, som garanterar säkerheten och hanterar smugglingen.

– Det kommer inte att bli någon förändring i Kongo med det nuvarande ledarskapet. Alla vid makten är helt insyltade med organiserad brottslighet.

Även de stora företagen är beroende av olika miliser och militären. Det går inte att driva en verksamhet utan mutor. Allt från skatt till säkerhet kräver separata överenskommelser med korrupta myndighetspersoner och miliser.

En av de mer inflytelserika belgiska ”Kongo-experterna” är Kris Berwouts. Jag träffar honom en sen kväll i Goma i hans takvåning i ett lägenhetshotell. Kris är hårt ansatt, han är bland annat persona non grata i Rwanda efter att ha kritiserat Kagames styre i landet. Han är nu oberoende expert hos bland annat FN och en av få som är optimistiska när det gäller Kongos utveckling:

– Jag tror att det finns ett positivt alternativ till nuvarande presidenten Kabila. Under honom, i den politiska eliten i Kinshasa, finns flera politiker som på allvar vill reformera det politiska landskapet i landet.

– Kabila själv är svagare än han någonsin varit. Enligt konstitutionen får han inte ställa upp för en tredje period och jag tror inte att han skulle lyckas övervinna det. Hans enda chans, om han vill klamra sig kvar vid makten, är att skapa så mycket oro att valen tvingas skjutas upp.

Men Berwouts är ganska ensam om sin analys av Kongo.

Washington, Bryssel, London 2012–2015

Under de senaste åren har bidragsgivarna flyttat över en allt större del av sitt bistånd till arbete för mänskliga rättigheter och stöd till det så kallade civilsamhället. Biståndsgivarna har tröttnat på att ge stöd till korrupta regimer där pengarna inte når fram och reagerat mot att vissa regimer blir allt mer förtryckande.

Efter anklagelser om att Rwanda blandade sig i Kongos interna angelägenheter frystes en stor del av biståndet helt.

I efterhand har en rad ekonomiska experter framfört hård kritik mot denna nya inriktning av biståndet och flera afrikanska stater har också reagerat hårt.

I Kigali i Rwanda träffar jag en sen kväll en av president Kagames närmsta män. Han är militär och sitter med i den översta militärledningen och har ett förflutet inom underrättelsetjänsten. Han träffar mig mot löfte om att få vara anonym.

– Tänk dig vår situation; vi är ett litet, fattigt land som tack vare en omänsklig kolonialism gått igenom decennier av krig och dessutom ett fullskaligt folkmord. Inget av detta hade skett om vi inte hade styrts av en brutal kolonialmakt som ville förändra oss efter sina behov.

– Nu är vi inne i en mycket positivt utveckling, vårt folk får det allt bättre, vi satsar på utbildning och hälsovård och har nått fantastiska framsteg. Vad händer då? Jo, de gamla kolonialmakterna kommer tillsammans med andra europeiska och nordamerikanska stater överens om att vi inte är tillräckligt demokratiska för att få stöd – ett stöd som egentligen borde kallas kompensation för vad de har gjort med oss. Det är klart att vi reagerar. Vilka är de som kräver av oss att bli europeiska demokratier när de en gång förvandlade oss till blodiga diktaturer styrda från andra världsdelar?

Mannen jag talar med skakar av undertryckt vrede när han talar. Han är klädd helt i svart och har en basker modell Mao, med en stor röd stjärna i mitten på pannan.

– För oss betydde frysningen att vi fick skjuta upp en del av fattigdomsbekämpningen. Vi kunde inte genomföra de planerade satsningarna på barnsjukvården och viss utbildningssatsning fick senareläggas.

– De två länderna i Afrika som gör de största framstegen från sina respektive bottenpositioner är Etiopien och Rwanda. Där får den fattiga befolkningen det klart mycket bättre och framgångsrika insatser mot till exempel barnadödligheten genomförs. Men våra demokratiska system är inte vad de forna kolonialmakterna vill ha, därför ska vi straffas. Tala om dubbelmoral. De vill hellre ha pressfrihet än att vi ska rädda livet på våra nyfödda.

Även internationella experter har reagerat mot den nya policyn med krav på demokratiska rättigheterna och stöd till civilsamhället. Professor James Putzel vid London School of Economics varnar för riskerna med denna inställning.

Han skriver att det kan leda till att biståndet koncentreras till länder som styrs av en redan definierad politisk eller etnisk elit och enbart leder till att olika typer av ineffektiva och korrupta regimer behåller sin ställning, utan att behöva genomföra nödvändiga reformer. Att bryta ned de gamla eliterna betyder ofta hårda konflikter och att man tummar på de demokratiska spelreglerna, bland annat genom att avsätta en korrumperad men folkvald president.

Andra experter menar att denna inställning minskar möjligheten för länder som till exempel Rwanda, som genomför nödvändiga reformer för att klara djupgående omstöpningar.

Många kritiker menar också att bilateralt budgetstöd borde användas i större omfattning än stöd till det så kallade civilsamhället. Idag koncentreras biståndet i hög grad till olika frivilligorganisationer som sysslar med avancerad välgörenhet, vilket gör att staten riskerar att tappa sin ställning som ansvarig för tunga samhällsinsatser. Istället för att ge länderna budgetstöd för att utveckla sin utbildningspolitik går bidragen till privata organisationer som vill bestämma över vissa enskilda insatser. När flera biståndsorganisationer dessutom arbetar med samma frågor finns exempel då en betydande del av utbildningsbudgeten går till en viss befolkning i en viss region, istället för till en nationell satsning. 

Likadant blir det med satsningar på hälsovården. Prioriteringarna inom utbildning och hälsovård avgörs från utlandet, medan staten blir åsidosatt.

Kritikerna menar också att kraven på olika utvecklingsländer att minska sina säkerhetsstyrkor leder fram till att befolkningen i vissa områden saknar skydd och att staten inte kan garantera säkerhet. 

Naturligtvis är det en oerhört svår avvägning att göra, ska budgetstöd som inte är transparent och delvis försvinner i korruption tillåtas? Ska stater som Etiopien, som för en mycket repressiv politik mot till exempel journalister, ändå få omfattande stöd eftersom de genomför klara förbättringar för stora delar av befolkningen.

I Afrika säger kritikerna att biståndsländernas krav är skapade utifrån förhållandena i utvecklade stater i Europa, att införandet av en verklig demokrati kräver ett visst välstånd och en viss utvecklingsnivå för att vara möjligt.

Biståndsländerna undrar om de bara ska stå och titta på när massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna pågår.

Det är ingen enkel fråga att besvara.

Kigali i maj 2015

Rwanda har genomgått en mycket positiv utveckling sedan folkmordet 1994. Från att ha legat i botten på praktiskt all statistik när det gäller spädbarnsdödlighet, hungerindex, hälsovård och utbildning klättrar man snabbt uppåt.

Men det är ingen västlig demokrati. Partier måste godkännas av regimen för att få bildas, det finns ingen egentlig pressfrihet och lagar används för att tysta oliktänkande.

Sverige har en ambassad i Kigali som framför allt arbetar för biståndsorganisationen Sida. Det finns ingen ambassadör utan Maria Håkansson är charge d’affairs och ansvarig för verksamheten. Hon ser framför allt en positiv utveckling i Rwanda:

– Regeringen har utarbetat en ny strategi och efter frysningen av biståndsmedel är vi nu tillbaka till det normala. Vi ser inte heller att någon grupp i Kongo agerar på uppdrag av Rwanda längre och smugglingen har definitivt minskat.

– En rad positiva saker händer här, även om tempot är mycket högt. Vi försöker hjälpa till med att stötta universiteten och att arbeta med mediereformer. Vi tror att mycket kan hända inom kulturområdet om myndigheterna blir lite mer öppna. Ledningen i Rwanda sätter fortfarande säkerhetsfrågorna främst, men den ekonomiska utvecklingen blir allt viktigare.

Och visst finns det ljuspunkter. Gasana Ndoba är en legendarisk person när det gäller mänskliga rättigheter i Rwanda. Han har varit aktivist länge och medlem i Rwandas kommission för de mänskliga rättigheterna. Han har fått mycket kritik från regeringen för sina krav på att även förbrytelser som det nya ledarskapet begick mot hutuer tiden efter folkmordet måste utredas:

– För att vi ska kunna gå vidare måste vi ta tag i de här frågorna och skapa klarhet. Det är inte lätt, offren är döda och kraven på undersökningar har tryckts ned av regeringen, många utsattes för summariska rättegångar och avrättades. Brottens offer blev aldrig uppmärksammade. 

– Tiden är mogen för regeringen att genomföra dessa utredningar som är viktiga för försoningsprocessen. Vi måste skapa klarhet och rättvisa för det som hutuer utsattes för tiden efter folkmordet. Det kommer att vara en smärtsam process för många, men den är nödvändig, säger han.

Men Gasana vill också peka på det positiva som skett i Rwanda:

– Vi har fått helt andra rättigheter för kvinnor och barn i vår konstitution och parlamentet har i dag en majoritet kvinnor. Vi förföljer inte homosexuella, trots kulturell homofobi, för en tid sedan fick till och med en homosexuell man från Uganda politisk asyl i Rwanda. 

– Det går starkt framåt. 2002 avvisade parlamentet en ny lag som skulle förbjuda dödsstraff. Men fem år senare, 2007, röstades den igenom utan någon större debatt. Så idag är dödstraffet avskaffat i Rwanda – men med två undantag: krigsbrott och folkmord.

Kivu i maj 2015

Pierre från Burundi, Rose från Uganda, Jean-Pierre från Rwanda och Ibrahim från Kongo har sin syn klar:

– Vi är ett folk. Vi vill ha en nation och ett språk. Vi har samma historia, vi har samma kultur och vi har samma bakgrund. Vi vill inte vara flyktingar i våra egna länder.

Men det är inte mycket som tyder på att de får sin önskan uppfylld. Inom Afrikanska unionen är gränserna heliga. Hur felaktigt och hur linjalmässigt de än dragits vill inte Afrikas regeringar göra om dem. Skälen är många, men tyngst är frågan om hur de nya gränserna skulle se ut.

Den tänkbara lösningen är istället att en rad länder går in i regionala samarbeten och att federationer inom ländernas egna gränser bildas.

För Pierre, Rose och Jean-Pierre betyder det att de skulle kunna bli medborgare i Östafrikas gemensamma marknad, som planeras bli ungefär som EU. 

Många tror att Rwanda, Burundi, Uganda och Kenya kommer att kunna ha en gemensam valuta redan inom fem år och att Tanzania kommer att ansluta sig senare.

Men Kongo står helt utanför vilket gör att en stor del av det samarbete som kommer att vara nödvändigt inte blir av. Möjligen kan Kongo byggas om till en federation med större lokalt självbestämmande i framtiden. Östra Kongo har på många sätt mer gemensamt med Rwanda, Burundi och Uganda än med huvudstaden Kinshasa i väst. Men det är ett mycket långsiktigt projekt.

Ett av de största problemen i området är flyktingfrågan och frågan om medborgarskap. Utan Kongo löses bara en mindre del av problemen. 

I dag uppskattas att cirka flera miljoner människor bor i flyktingläger i grannländer till det land man är medborgare i. Därtill kommer ungefär lika många som lever som flyktingar i sitt eget land.

Detta är en av de tydligaste konsekvenserna av Berlinkonferensen 1885 då Afrika delades upp.

Hittills har vi inte sett några förslag från de forna kolonialmakterna hur detta ska lösas.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.