En enastående upprättelse för Evo Morales – och en bekräftelse på att hans tid i politikens centrum långt ifrån är över. Men kommer han att spela samma roll som tidigare? Det är mer tveksamt. I själva verket tyder mycket på att Evo Morales årslånga frånvaro på ett paradoxalt sätt möjliggjorde en förnyelse och vitalisering av hans parti Mas som ligger till grund både för Luis Arces förkrossande valseger och för Evo Morales triumfartade återkomst.

”Det är jag som är president”

I Bolivia hävdar många att den nyvalde presidenten bara är en marionett i Evo Morales händer. Det stämmer knappast. Vare sig Luis Arce eller vicepresidenten David Choquehuanca var närvarande vid massmötet i Chimoré. En markering man kanske inte ska dra allt för stora växlar av, men ändå en markering. För även om det var Evo Morales som utsåg Luis Arce och David David Choquehuanca till kandidater, så har de bägge en egen historia som gör dem oberoende av Evo Morales popularitet.

Att de fick åtta procent fler röster än vad Evo Morales och Alvaro Garcia fick i det omstridda valet förra året, som blev början till de konflikter som ledde till deras exil, är ett uttryck för det.

I både tal och intervjuer har Luis Arce också betonat att det är han som är president.

– Vill Evo hjälpa till är han välkommen. Men det är jag som är president, sa han till den spanska tidningen El Pais,

Ny stil är etablerad?

När David Choquehuanca talade inför parlamentet var hans centrala teman behovet av försoning, respekt för den andre och öppenhet i alla diskussioner. En markering mot den revanschism som begripligt nog många Mas-aktivister känner efter den rasism, korruption, repression och, just, revanschism som de tvingades utstå under året med Jeanine Áñez ”övergångsregering”.

David Choquehuanca är veteran inom Mas, med en stor egen bas fram för allt bland aymaras. Han har ganska ofta tidigare hamnat i opposition mot Evo Morales.

Luis Arce har sina rötter i socialistpartiet och kom till Mas betydligt senare. Men hans framgångsrika tid som ekonomi- och finansminister har gett honom en stark position inte bara inom partiet, utan inom bredare skikt.

Att den nye talmannen i senaten Andrónico Rodríguez framförde samma budskap som David Chuquecuama i sitt invigningstal är kanske en ännu tydligare signal om att en ny politisk stil är på väg att etablera sig.

Satsade på förhandling

Andrónico Rodríguez anses allmänt vara Evo Morales arvtagare som facklig ledare för cocabönderna i Chapare. Han är själv cocabonde, men har också en doktorstitel i statskunskap, ett litet exempel på förändringar som skett under Evo Morales 14 år vid makten. Andrónico Rodríguez tillhör samma nya generation som hans föregångare som senatens talman, Eva Copa, och som fyllde det utrymme som uppstod när inte bara Evo Morales och Alvaro Garcia, utan också en stor del av Mas historiska ledning lämnade landet eller gick i exil på Mexikos ambassad.

De unga ledarna, som dittills levt ett ganska undanskymt politiskt liv, klev nu fram i främsta ledet och drev ända från början en mer pragmatisk och försiktig linje än den som de gamla ledarna i exil förespråkade. Mas, som fortfarande hade majoritet i kongressens båda kamrar, använde inte sin position för att huvudsakligen konfrontera ”övergångsregeringen”, utan för att tvinga den att hålla sina löften.

De unga ledarna, med Eva Copa i spetsen, valde förhandling istället för konfrontation. Det bidrog till att Luis Arces valkampanj blev så effektiv och att valdeltagandet blev så högt liksom, inte minst, till att såväl ”övergångspresidenten” Jeanine Áñez och den viktigaste motkandidaten Carlos Mesa omedelbart erkände Mas-kandidatens seger.

Det var också det som möjliggjorde Evo Morales triumfatoriska färd från Argentina till Chapare.

Ogillas av feminister

Det handlar inte bara om en ny stil. Under de senaste åren som president trampade Evo Morales på många av de principer som varit Mas kännetecken som ”el vivir bien” (det goda livet) och respekten för ”pachamama” (moder jord) som reducerades till retoriska knep när han öppnade ursprungsbefolkningsreservat för oljeprospektring och gruvor och behandlade de som protesterade som ”efterblivna”.

Evo Morales har också ett annat problem, hans förtjusning i unga kvinnor som lett till diverse övertramp och också rättegångar som ännu inte är slutförda och som gjort att den feministiska rörelsen i Bolivia, även de delar som stödjer Mas, inte har särskilt mycket gott att säga om dess ledare.

Evo Morales är ändå fortfarande Mas självskrivna ledare. Men Mas är inte riktigt ett parti i vanlig bemärkelse. Mer än att vara ett parti av enskilda militanter definierar sig Mas som ett politiskt instrument för de sociala rörelserna. Och det är sociala rörelser som utgör partiets tunga medlemmar. Men eftersom varje social rörelse har sin egen interna dynamik har det hänt ganska ofta att medlemsorganisationer har hamnat i konflikt med partiets ledning, vilket har lett till en del motsägelsefulla situationer. Som till exempel när Evo Morales vägrade att acceptera det för honom negativa resultatet av den folkomröstning han utlyste 2016 för att kunna bli omvald hur ofta som helst. Men också när han tvingades lämna landet förra året.

Politisk skicklighet

Redan innan militären ”rekommenderade” honom att lämna landet för att undvika fortsatt våld, hade den legendomspunna fackliga landsorganisation Cob – som inte är medlem i Mas, men som har medlemsorganisationer som är det – gjort samma sak. Det fanns ett ackumulerat missnöje med Evo Morales inom många sociala rörelser som inte ledde till att de bröt med Mas, men som gjorde att de inte längre var beredda att till varje pris ta kamp för Evo Morales. Många av de sociala rörelserna hade också förlorat mycket av sin dynamik därför att dess ledare gjort karriär i staten. Samtidigt uppstod hos många ett ekonomiskt beroende av staten som ledde till byråkratisering och minskad aktivism.

Allt det bidrar till att förklara bristen på motstånd när mobiliseringarna mot Evo Morales satte igång efter valet förra året. Och även om det förekom protestaktioner under ”övergångsregeringen” så lyfte de inte framför allt krav på att Evo Morales skulle komma tillbaka, utan var riktade mot repressionen och mot rasistiska manifestationer som när polisen brände wiphalas, ursprungsbefolkningens flagga.

Vad som gjorde att valen genomfördes på utsatt tid och med en trovärdig valmyndighet var inte den typen av protester, utan de unga Mas-ledarnas politiska skicklighet och känsla för stämningarna i landet.

”Vill se nya ansikten”

Första gången Luis Arce och Evo Morales träffades offentligt efter valet var nu förra helgen. Det skedde på en Mas-konferens i Cochabamba där kriterierna för valet av kandidater till kommunalvalet som ska hållas i mars, diskuterades. Beslutet blev att det är basorganisationerna som ska utse kandidater. Uppstår osämja är det Mas centralt, det vill säga Evo Morales som – som så ofta förr – har sista ordet. I sitt tal underströk han att Mas måste vinna sju av de nio guvernörsposter som finns i Bolivia. Idag har man sex. Man måste också vinna minst 300 av de 339 borgmästarposter som finns. Idag har man 225.

– Det är nödvändigt för att bepansra Luchito, sa Evo Morales.

Men när Luchito själv, det vill säga Luis Arce, tog till orda betonade han ett annat budskap:

– Jag vill se nya ansikten, sa han. Nya kandidater.

Ord som togs emot med jubel.

Och kanske är det här som skiljelinjen mellan Luis Arce och Evo Morales går. En vilja att förnya som kontrasterar med en vilja att till varje pris hålla sig kvar vid makten.

Och mer än att vara Evo Morales marionetter kan Luis Arce och David Coquehuanca mycket väl komma att visa sig vara de första representanterna för post-evismen. Ett lika viktigt och inspirerande exempel för övriga Latinamerika som Evo Morales var under sina första år vid makten.