I södra Argentina, i småstaden Basavilbaso, sitter Fabian Tomasi, tidigare besprutare. Han har diagnosticerats med ”förgiftningsinducerad polyneuropati”, en nervsjukdom som får hans muskler att förtvina, sår att spricka upp i huden, gör honom oförmögen att lyfta armarna över midjan och låter honom gå bara med svårighet. I mitten av 2000-talet arbetade han som markpersonal för ett besprutningsflygföretag, ibland genom att själv markera rutten ute på fältet med en flagga.
– Allt är korrumperat. Varje besprutning måste godkännas av en agronom – den som kom till företaget fyllde i en hel hög blanketter in blanco. De tomma dunkarna slängde vi oftast bara ute i markerna. Tillverkarna skriver en lång, lång lista på allt man inte får göra vid användningen, som ingen följer. Det är bara något de gör för att gardera sig för stämningar – om man måste vidta så många säkerhetsåtgärder, varför insisterar de samtidigt på att medlen är ofarliga?
Han minns hur de brukade blanda bekämpningsmedel i stora tunnor.
– Ångorna var så starka att huvudet kunde snurra, men samtidigt var det ingen obehaglig doft, utan nästan angenäm, som olja. Det fanns inget som varnade oss för att vi andades in död.
”Jag litar inte på någon”
Han har varit på väg tidigare att avbryta behandlingen som håller sjukdomen i schack och gå döden till mötes, men ändrat sig. Han ägnar sig numera helt åt att agitera mot bekämpningmedlen på sociala medier, i intervjuer och som talare.
– Jag sitter här förtvinad, intorkad, som en insekt ... det var inte vad jag hoppades på av livet. Jag litar inte på någon längre, varken regeringen eller oppositionen vågar erkänna problemet. Jag litar inte på de stora miljöorganisationerna heller. Jag för min egen kamp, säger han.