Den bygger på en kurs som Thiel undervisade vid sitt alma mater, Stanforduniversitetet, och huvudbudskapet är att konkurrensmarknader minskar vinsterna. Därför, skriver Thiel, bör aspirerande grundare eftersträva monopol där det är möjligt.
”Konkurrens är för förlorare”, som han senare sammanfattade det.
Hans påståenden får tyngd av hans framgångar: Thiel var med och grundade Paypal, blev miljardär på aktiemarknaden och investerade i Facebook, Airbnb och Linkedin på ett tidigt stadium.
Hans sluga och skoningslösa image förstärktes när han grundade Palantir, ett datautvinningsföretag med syfte att hjälpa polis och underrättelsetjänster, som ständigt är indraget i skandaler.
Älskad av techmiljardärerna
Bland Thiels beundrare inom techföretagen finns Facebookgrundaren Mark Zuckerberg, som sagt att Thiel haft ”enormt inflytande på mitt tänkande”. Zuckerberg är inte ensam. Paypalgrundarens tal har blivit ett stående inslag vid högervridna tankesmedjor och konferenser i USA, och genererar hundratusentals klick på Youtube. Max Chafkin, som skrivit en biografi om Thiel, hävdar att ”thielismen är den dominerande livssynen i Silicon Valley”.
Genom sin stora offentliga persona har Thiel blivit en förebild för en generation startupgrundare, för vilka han fungerat som monopolets kraftfullaste förespråkare. Han hjälpte till att skapa en intellektuell täckmantel för vad som annars skulle kunna framstå som ett öppet roffande av kapital. När beslutsfattare i Europa och USA planerar åtgärder för att begränsa big tech-företagens monopolistiska makt, kommer de att behöva ta sig an den värld som Peter Thiel hjälpt till att skapa.
En man med en plan
De idéer som framförs i ”Zero to one” har, som få andra i närtid, hjälpt till att ge en logisk grund för big tech-företagens obevekliga drift att köpa eller krossa sina konkurrenter. Denna drift har blivit ett avgörande inslag i en techvärld som domineras av ett fåtal stora spelare.
Zuckerberg ger Thiel, som anslöt sig till Facebooks styrelse som en av dess tidigaste investerare 2004, äran för att ha lärt honom en modell för nätverkseffekter ”som jag tror är rätt för beslutsfattande”.
Interna mejl som dök upp under ett förhör i den amerikanska kongressen har avslöjat Facebookgrundarens rädsla för att nätverkseffekten, där ett socialt nätverk blir starkare för varje användare som läggs till, skulle kunna motarbeta Facebook om en konkurrent blev större.
Ställd inför den växande utmanaren Instagram, fortfarande pytteliten men snabbt ökande, tvekade inte Mark Zuckerberg. 2012 köpte Facebook Instagram för en miljard amerikanska dollar, en summa som då saknade motstycke.
”En grej med startups är att man ofta kan förvärva dem”, sa Mark Zuckerberg då till en underordnad. Att oskadliggöra en konkurrent handlade om att ”köpa tid”. Några år tidigare, efter att Thiel investerat i Facebook, sa Mark Zuckerberg att det var ”bättre att köpa än att konkurrera”.
När han förra året tillfrågades av en kongressledamot hur många konkurrenter Facebook har kopierat under åren för att driva bort dem från marknaden, svarade Mark Zuckerberg: ”Jag vet inte.” Efter hans vittnesmål avslöjade en rapport från USA:s representanthus att Facebook har köpt nästan 100 företag, många av dem rivaler med lovande teknologi. Nästan inga förvärv ifrågasattes av konkurrensmyndigheterna.
”Skoningslöshet eller död”
I en del fall verkar Facebooks taktik vara tagen direkt ur Thiels bok. Utan att låta sig avskräckas av konventionella ekonomiska synsätt, hyllar Thiel monopol som pådrivare av utveckling. Marknader har en inneboende tendens att pressa vinster nedåt genom att ställa företag mot varandra, konstaterar Thiel. Han ser det här som en brist snarare än ett nödvändigt inslag i en fungerande ekonomi. Enligt hans uppfattning ”driver konkurrerande ekosystem människor mot skoningslöshet eller död”.
I den konventionella ekonomin, däremot, anses marknadens osynliga hand vara en kraft som åstadkommer det allmänna bästa. Som ett märkligt eko av antikapitalistiskt tänkande, kallar Thiel detta ”konkurrensens ideologi” som ”genomsyrar vårt samhälle och förvrider vårt tänkande”.
Thiel tar ingen större hänsyn till monopolens inverkan på ekonomin i stort, utan rättfärdigar ”kreativa monopol” av innovativa företag, Han skiljer dem från ”olagliga översittare eller regeringsfavoriter” som inte förtjänar monopolvinster.
Thiel stödjer öppet de undanflykter och osanningar som big tech-företagen använder för att dölja sitt järngrepp om marknaden. ”Monopolister ljuger för att skydda sig själva”, skriver han. Thiel konstaterar att Google framställde sig som ”bara ännu ett techföretag” för att ”slippa undan all slags oönskad uppmärksamhet”. Att undvika granskning från tillsynsmyndigheter är, enligt Thiel, inte mycket mer än en nödvändig nödlögn för att kunna fortsätta.
”Eftersom de inte behöver bekymra sig över att konkurrera med någon, har (Google) större spelrum att bry sig om sina anställda, sina produkter och sin påverkan på omvärlden.”
”Dominans!” sa Zuckerberg
Hans instruktioner till grundare är att använda innovativ teknologi för att skapa ett monopol som kommer att särskilja deras företag och möjliggöra för det att dominera andra. Och minsann, Facebooks ledare gjorde ”Dominans!” till sitt stridsrop vid möten i företagets barndom. Mark Zuckerberg beskrev sin globala ambition i en kommentar som återgivits av hans tidigare talskrivare, Kate Loss. Han sa till henne att han sätter ”företag framför länder”.
På andra håll är Thiel ett eko av ett paradigm som den konservative juristen Robert Bork banade väg för. På 1970-talet påstod han att en del konkurrensbegränsande metoder inte påverkar konsumenternas välfärd negativt, och därmed inte bör förbjudas. Bork hjälpte till att flytta fokus från monopolens marknadsmakt till konsumentskada som följd av deras åtgärder, vilket mildrade kartellagstiftningen i årtionden. I ett utspel på temat har Thiel hävdat – i en debatt med sin fasa, Googles dåvarande vd Eric Schmidt – att det är ”fullt lagligt” för innovativa företag att ha ett ”monopol i världsklass som Google har inom internetsökningar”, så länge de här företagen inte missbrukar sin makt.
USA drar åt snaran
Samtidigt har USA:s president Joe Biden utnämnt den 32-åriga antitrustexperten Lina Khan till chef för den federala konkurrensmyndigheten Federal Trade Commission (FTC). I sin avhandling ”Amazon’s antitrust paradox” (på svenska: Amazons antitrustparadox) gav Khan en översikt över monopol som är nästan en diagonal motsats till Thiels och en klar vederläggning av Borkdoktrinen.
Det är inte möjligt att förstå de potentiella skador på konkurrensen som big tech utgör en risk för, skriver Khan i sin inflytelserika text, ”om vi mäter konkurrens huvudsakligen i priser och produktion”. Enligt henne har integreringen av olika tjänster på plattformar som de som byggts av Google, Amazon eller Facebook, gjort det möjligt för företagen att kontrollera vital infrastruktur som deras rivaler är beroende av. Detta har hjälpt dem ”att utnyttja information som insamlas om företag som använder deras tjänster för att underminera dem som konkurrenter”. Det kommer inte som någon större förvåning att Amazon och Facebook båda har bett Khan att avböja rollen vid FTC.
Motattack med lobbyister
EU:s planerade lag om digitala marknader, Digital Markets Act, ska ta itu med saken genom att förbjuda metoder som att gynna sig själv, där ett plattformsföretag använder en dominerande tjänst för att främja sina andra produkter. Lagen kommer att vidare begränsa kombinerandet av personuppgifter från centrala plattformstjänster med andra uppgifter. Förhandlingar om detaljerna i lagen pågår fortfarande, men beslutsfattare hoppas kunna använda den nya lagen för att ta itu med ”grindvakternas” marknadsmakt och radikalt tygla deras konkurrensbegränsande metoder.
Sådana åtgärder kommer inte att genomföras utan motstånd. Medan regeltrycket på big tech ökar i USA och EU, har företagen byggt upp ett omfattande nätverk av allierade lobbygrupper och tankesmedjor som delar deras vision. Techföretagens direkta lobbyutgifter har uppgått till dussintals miljoner om året i Bryssel och Washington, och Google ensamt betalar över 200 branschorganisationer och NGO:er för att främja deras intressen. Sökmotorjätten vill att dess ”akademiska allierade” ska väcka frågor i Bryssel om nya EU-regler som ska reglera big tech, har ett läckt pm avslöjat. Att fördunkla sin egen monopolposition är ett av techföretagens viktigaste maxim.
Märklig libertarianism
Samtidigt, och mitt under den ökande granskningen av teknologisektorn, har Thiel kastat sig in i politiken. Bland Silicon valleys magnater, som oftast röstar på och donerar pengar till Demokraterna, sticker Thiel ut som en av få högprofilerade republikaner och Trumpsupportrar. Under de senaste åren har han gjort uppmärksammade framträdanden, såsom hans tal vid det republikanska konventet 2016, och bidragit med miljontals kampanjdollar till republikanska kandidater och konservativa sakfrågor.
Likt andra nyckelpersoner inom Silicon valley-eliten, har Thiel beskrivit sina politiska åsikter som libertarianska. Enligt egen utsago bröt han dock med en central övertygelse i den ortodoxa libertarianismen, som lovprisar de fria marknadernas makt, redan så tidigt som på 90-talet.
”Ju högre IQ man har, desto mer pessimistisk är man till frimarknadspolitik”, skrev Thiel i en essä från 2009, ”The education of a libertarian” (på svenska: En libertarians utbildning), publicerad av den libertarianska tankesmedjan Catoinstitutet.
Även om Thiel uppger att han är fortsatt övertygad om libertarianska grundsatser såsom en hållning mot ”konfiskatoriska skatter (och) totalitära kollektiv”, menar han att finanskrisen och återgången till en Keynesinspirerad statlig interventionism ”krossar allt kvarvarande hopp hos politiskt sinnade libertarianer”.
Kapitalismen var helt enkelt ”inte så populär hos den stora massan”, konstaterade Thiel. Efter att ha synat det politiska landskapet i krisens efterdyningar, finner han det omöjligt att föreställa sig ett landskap som inte domineras av politiska krafter som önskar begränsa fria marknader. Thiel säger att han därför ansåg det vara nödvändigt att dra nya slutsatser om gränserna för hans libertarianska politiska mål. ”Det viktigaste är att jag inte längre tror att frihet och demokrati är förenliga.”
Öppet antidemokratisk?
Det förblir oklart huruvida Thiel fortfarande hyser öppet antidemokratiska åsikter. I så fall så har de inte hindrat honom från att använda sina pengar för att påverka politiken. Tidigare i år gav Thiel tio miljoner amerikanska dollar vardera till senatorskampanjerna för två tidigare protegéer, sedermera republikanska kandidater. Den ena är Blake Masters, en av Thiels tidigare studenter som kandiderar för Arizona. Masters anteckningar från Thiels föreläsningar vid Stanford utgjorde grunden för ”Zero to one”. Hans unge medhjälpare blev sedan chef för den filantropiska stiftelsen Thiel Foundation.
I nyligen gjorda offentliga uttalanden har Thiel tonat ned sin kärlek till monopolet, men orerar om en stridslysten form av nationalism. Han rättfärdigar högre militära utgifter med påståendet att ”våra kärnvapenbaser använder fortfarande disketter och våra nyaste stridsflygplan kan inte ens flyga i regn”, och han attackerar Google för dess ”till synes landsförrädiska” vägran att ingå vissa försvarskontrakt.
Hans offentliga framträdanden har gett honom viss ryktbarhet, och denna har länge skymt de bredare effekterna av Thiels idéer. Mer nyligen har hans växande inflytande i konservativa kretsar och hans ekonomiska stöd till sina medhjälpare fått en del politiska kommentatorer att förutspå ”thielisternas framväxt” inom det republikanska partiet. Det är ännu oklart huruvida denna nya skara anhängare kommer att omfamna hela vidden av de donquijotiska åsikter som Thiel hyllat: hans monopolvänliga ståndpunkter, hans antidemokratiska libertarianism eller hans ivriga nationalism.
Men i den amerikanska högerns fullständiga ideologiska förvirring verkar det sannolikt att Thiels eko bland Republikanerna kommer att ljuda än högre i framtiden. Vi har ännu inte sett vidden av kraften i hans idéer.
