Det var också de orden som Colombias president Gustavo Petro använde när han skulle beskriva sin känsla sedan de fyra små syskon, mellan ett och 13 år, som varit försvunna i den täta djungeln i södra Colombia efter 40 dagar hade hittats vid liv.

– Ett mirakel, utbrast han med en röst där gråten var nära. 

– Det här visar på en ny väg för Colombia. Jag tror att detta är den verkliga vägen mot fred, mot ett nytt Colombia. 

Petro menade att det var i det respektfulla mötet mellan två olika slags kunnande, yrkessoldaternas respektive de indianska samhällenas, som var nyckeln till framgången.

– När vi arbetar tillsammans inser vi att det är livet som är det viktiga. 

Inte den riktiga pappan

Men den verkliga hjälten var den 13-åriga Lesley, den äldsta av syskonen. Det var hon som hållit dem samman, ordnat mat, hållit humöret uppe och det var hon som burit på den yngsta Cristin som fyllde ett år i djungeln och ännu inte kunde gå. Lesley blev ett exempel för miljoner colombianska kvinnor. 

Idag, nästan två månader senare, är hon det fortfarande, men nu är hon också exempel på det förtryck som miljontals colombianska kvinnor utstår, oftast i tystnad. I hennes fall handlar det om mannen som presenterats som hennes far, Manuel Ranoque, och som hyllades för att han deltog i sökandet. Han beskrevs till och med som en hjälte – ”en symbol för tro”, skrev en tidning. 

Men under de två månader som gått har historien fått nya och mörkare toner. Manuel Ranoque är bara far till de två yngsta barnen och han är inte längre någon hjälte och än mindre ”en symbol för tro”. Han är istället en lögnare som misshandlade sin hustru och utsatte Lesley för sexuella övergrepp.

Häromdagen greps han och sattes i fängelse.

Berusad våldsverkare

Ranoque påstod att han var utsatt för hot av en dissidentgrupp ur Farc-gerillan och att det var orsaken till att han flyttat till Bogotá. Anledningen till att Magdalena Mucutuy och de fyra barnen Lesley, Soleiny, Tien och Cristin befann sig på det lilla Cessnaplanet som störtade i djungeln, då alla utom barnen dödades, var att han nu hade skapat förutsättningar för ett liv i huvudstaden. De skulle äntligen återförenas och leva som en familj på nytt.

Den historien stämmer inte.

Anledningen till att Raoque flyttat till Bogotá var att han mer eller mindre fördrivits från hemorten Puerto Sábalo. Anledningen var att han regelbundet, ofta berusad, misshandlade sin hustru Magdalena. En av de mest uppmärksammade gångerna var när han installerat sin första hustru i samma hus. När Magdalena högljutt protesterade slog han till henne över halsen med bredsidan av en machete så hårt att hon föll till marken. 

Barnen som bevittnade det hela flydde ut i djungeln. Det var inte första gången de flydde. Lesley hade till och med gjort i ordning en ryggsäck med vatten, blöjor och leksaker som hon snabbt kunde rycka åt sig så att de skulle kunna stanna undan tills det hade lugnat sig. En gång höll de sig undan tre dagar innan de kom hem.

Flydde till morföräldrarna

Manuel Raoque har medgett att det ofta var konflikter ”som i alla familjer”. Han har också medgett att han slagit Magdalena ”men inte så ofta fysiskt, vi hade mest problem med orden”.

Men det var inte bara Manuel Raoques våld mot deras mamma som skrämde barnen. Han försökte också förgripa sig på Lesley som måste slita sig undan. Ofta flydde hon hem till sina morföräldrar till vilka hon sa att hon inte längre ville bo hemma med sin mamma och Raoque.

Men varför hyrde då Magdalena den gamla Cessnan för att flyga till San José de Guaviare och därifrån, antogs det, till Bogotá? Varför återförenas med en man som misshandlat henne och försökt förgripa sig på hennes dotter? Ett mysterium. 

Men kanske var det inte alls till Manuel Raoque som de flög, utan bort från honom, till en plats där han inte kunde hitta dem. Vad som nu tycks klart är i alla fall att det var rädslan för honom som gjorde att barnen inte gav sig till känna när soldater och ”los guardias indigenas” letade efter dem i djungeln. 

Gömde sig – för pappa

Lesley har berättat för sin morfar att hon sett soldaterna och ”los guardias indigenas” på nära håll, men inte gett sig till känna. Och de som ingick i skallgångsgruppen var övertygade om att de ofta var alldeles nära. Men barnen höll tyst och gömde sig. Lesley höll handen för munnen på lilla Cristin. Deras mor var död – de hade suttit vid hennes döda kropp i fyra dagar innan de gett sig bort från det krashade planet. Innan de gav sig iväg samlade Lesley in allt som kunde vara användbart som fanns i planet. Till och med mobiltelefoner, inte för att de gick att ringa på, men Lesley visste av sina tidigare flykterfarenheter att småsyskonen måste roas, hållas sysselsatta och i mobiltelefonerna fanns spel och lekar. Men Lesley visste också att Manuel Raoque var deras formella pappa och att det var hos honom de skulle hamna om de hittades.

När soldaterna ropade var hennes misstro och rädsla större än både hungern och tröttheten. Tills det inte länge gick. En kväll förklarade shamanen i Puerto Sábalo att barnen skulle hittas nästa dag. Han förklarade också var de fanns.

När fyra ”guardias indigenas” på den 40:e dagen kom till platsen shamanen pekat ut, var de där. På gränsen till döden. De orkade inte gå. Orkade inte prata.

Försökte tjäna pengar

Lesley har berättat för sin morfar att hon inte längre hade någon kraft kvar, att hon såg syner, att hon inte längre visste var hon var, inte kunde minnas något. 

När barnen kom till militärsjukhuset i Bogotá var de rädda och stumma. De behandlades med största försiktighet. Men Manuel Ranoque höjde genast rösten och satte igång en rättsprocess för att kräva ägarna till Cessnan på ett miljonskadestånd. Han bad regeringen om ett hus för sig och barnen och ett underhåll att leva på. Till journalisterna sa han att barnens historia inte var gratis. Han påstod också att han talat med Lesley och hon sagt att deras mamma levt flera dagar efter att planet störtat och att hon uppmanat Lesley att söka upp Manuel Ranoque för att hon skulle upptäcka hur mycket han älskade henne och de andra barnben. 

Ännu en lögn. Magdalena Mucutuy och de andra två vuxna passagerarna i det lilla planet dog omedelbart. Barnen, som satt fastspända längst bak, klarade sig. Lesley hamnade under sin mammas kropp. 

Men det är inte bara Manuel Ranoque som försökt sko sig på den uppmärksamhet som barnen väckt. Också de äldre barnens far har plötsligt, efter åratal av tystnad, dykt upp i hopp om att kuna sno åt sig något av de pengar han antar att internationella filmbolag och förlag är beredda att betala för att göra film och böcker av barnens äventyr.

Belagd med kontaktförbud

Barnen själva har inte sagt mycket utom till sina morföräldrar och de läkare och psykologer från Bienestar familiar (Familjeministeriet) som nu har hand om dem. Manuel Ranoque förbjöds tidigt att besöka barnen, när personalen upptäckte hur illa vid sig de tog.

Vad som ska hända med de fyra barnen är ovisst. Deras pappor kommer att slåss om att få vårdnaden i syfte att kunna lägga beslag på de pengar de inbillar sig ska följa med. Deras morföräldrar har sagt att de vill ta hand om dem när de väl är tillräckligt friska.

Lesley har just fyllt 14. Hon är trygg där hon är nu. Och det är henne som småsyskonen tittar på när de undrar vad som ska hända. Men hur ska hon kunna veta det. Hon vet inte ens hur länge känslan av trygghet stannar kvar.

Den belgiska schäferhunden Wilson som deltog i sökandet och som gjorde barnen sällskap ett par gånger är fortfarande försvunnen i djungeln. Kanske har han råkat ut för en olycka, kanske har ett annat djur dödat honom. Det finns många möjligheter. Men experter tror att djungelns själva väldighet och oförsägbarhet kan ha bidragit till att han tappade riktningen, att allt det han lärt sig förlorade sin betydelse, att själva existensen blev honom främmande.

När Lesley fick papper och kritor för att berätta om vad hon varit med om, ritade hon Wilson.

När hon frågade sin morfar var hunden var, valde han att inte säga någonting.

– Lesley är en tuff tjej. Men vad som hänt inom henne vet jag inte. Och jag vågar inte säga något som skulle göra henne upprörd.

Ett mirakel med många bottnar.