En container. Åtta människor. Olika nationaliteter. Olika tempo. Olika livsstil. Våningssängar. Ohygieniskt. Slagsmål. Bråk. Våld. Trasiga fönster. Skrik. Självskador. Beroenden. Ingen privacy. Ingen sömn. Ingen säkerhet. Den här tillvaron gjorde mig galen. Den fick mig att tänka på mina upplevelser hemifrån. De två upplevelserna blev till en.
Efter månader i detta helvete tog de bort mina reserestriktioner. Men de sa att jag måste vänta ytterligare flera månader för att få ett boende på fastlandet. Jag kunde inte vänta. Mitt huvud höll på att explodera.
Jag anlände till Aten med hopp om säkerhet, någonstans att vila mitt huvud. Jag visste om Greklands ekonomiska situation, men jag hade fortfarande hopp. Jag försökte anmäla mig till olika läger runt Attica för att se om jag kunde få en sovplats där. De såg värre ut än Leros, men om någon av dem sagt ja hade jag stannat, utan tvekan. Men jag hade inget val, jag blev nekad av alla. Jag vandrade runt på gatorna i ett slags chocktillstånd.
Viktoria. Omonoia. Rädsla. Asfalten var min säng. Bilar. Fotsteg. Poliser. Uniformer. Skrik. Föroreningar. Rök. Fler språk som jag inte förstår. Max två eller tre timmars sömn, från 4 eller 5 till 7 på morgonen. Den här tillvaron gjorde mig galen. Den fick mig att tänka på mina upplevelser hemifrån. Den fick mig att tänka på mina upplevelser i Leros. De tre upplevelserna blev till en.
Jag sa till UNHCR att jag var hemlös. De skrev upp mig på deras berömda väntelista. Jag gick till ett härbärge, det var det enda stället som öppnade dörrarna för mig. Vi sover kanske 18 eller 20 i ett rum. Ibland sover jag i förrådet eftersom det är enda stället där jag får vara ifred. Jag får fortfarande flashbacks från mina upplevelser hemifrån. Igår drömde jag att jag var tillbaka i cellen. Jag kunde inte andas.
Härbärget är inte idealt – fortfarande ingen sömn, ingen privacy, ingen ro i sinnet – men det är åtminstone inte gatan. Det är inte Leros. Att få husrum är heller inte deras ansvar. Det är regeringens ansvar. Jag tror att enda skälet till att de inte sparkat ut oss från kvarten är för att det bara skulle bli fler människor på gatan. Och det skulle inte se bra ut med det grekiska valet som kommer ...
Mardrömmar. Ångest. Rädsla. Ilska. Maktlöshet. Depression. Varje dag, varje dag, varje dag. Det här är den psykiska effekten. Det innebär att jag inte har tid eller plats för att processa mina tidigare upplevelser. Det är väldigt svårt att engagera sig i någon form av terapi när det här är mina levnadsförhållanden, när det här är min verklighet.
Jag måste vara ärlig, det är svårt att se vad som skulle vara ett passande boende för en överlevare som mig. Vi har lidit så mycket här, vårt hopp har brutits ned. Jag vet att det är vad regeringen vill: att vi förlorar hoppet och försvinner.
Men vi har rättigheter som överlevare.
Vi har rätt till rehabilitering.
Vi har rätt att leva nära våra stödtjänster.
Vi har rätt att leva med integritet.
Vi har rätt att leva i säkerhet.
Vi har rätt att leva i värdighet.
Vi kräver dessa rättigheter.
Omar*
* Namnet har ändrats för att skydda författarens identitet. Artikeln bygger på en intervju gjord av Läkare utan gränsers team för tortyroffer och Survivors Advocacy Group i Grekland.
Översättning: Anton Borgström
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
