Den första reaktionen var förvirring på gränsen till förlamning. Frente amplio splittrades och avhoppen stod som spön i backen. Boric dömdes ut som förrädare när han skrev under det avtal som banade väg för valet till en konstituerande församling. Men avtalet visade sig vara just det verktyg som behövdes för att föra in de kaotiska protesterna i konstruktiva banor och ge röst åt aktivisterna.

När allt fler insåg det vändes också Frente amplios bakslag till framgångar. I årets val till guvernörer, borgmästare och kommunalfullmäktige har Frente amplio haft större framgångar än de största optimisterna vågat förutspå. Samma sak gäller den konstituerande församlingen där Frente amplio gick till val på samma lista som kommunistpartiet och fick fler mandat än man vågat hoppats. Idag är Frente amplio en central aktör inom den konstituerande församlingen.

Uppdraget att skriva en helt ny konstitution på mindre än ett år är en närmast svindlande uppgift för vem som helst. Och än mer så om ens viktigaste politiska erfarenhet är att varje fredag ha demonstrerat på plaza Baquedano, den plats i Santiago som demonstranterna döpt till Värdighetens torg.

Ljög om sjukdom

Dessutom måste de valda delegaterna själva organisera hur den konstituerande församlingen ska fungera. Innan arbetet med att formulera konstitutionen måste först ett reglemente som styr församlingens arbete antas. Det har inte varit lätt och att det arbetet nu är klart beror mycket på Elisa Loncón, mapuchekvinnan som är den konstituerande församlingens talman och som Time nyligen utsåg till en de 100 mest inflytelserika människorna i världen, och hennes vice Jaime Bassa. Båda de två valdes till sina poster på Frente amplios förslag.

Just för att delegaterna i den konstituerande församlingen bättre än någon annan församling representerar Chile i all dess oharmoniska mångfald, har det ofta dykt upp komplikationer. De som drabbats mest är den lista av oberoende delegater som gått under namnet Lista del Pueblo, Folkets lista, som hade en närmast sensationell framgång i valet till den konstituerande församlingen och som representerar de partikritiska aktivisterna. Det hårdaste slaget var när dess kanske mest emblematiske representant, Rodrigo Rojas som föreslagits som den konstituerande församlingens talman, avslöjades som lögnare. Han var känd från demonstrationerna på plaza Baquedano. Hans politiska identitet definierades av att han hade cancer och att det chilenska sjukvårdsystemet tvingat honom att ruinera sig för att få vård. Alla kände igen honom – en man med bar överkropp bemålad av slagord och rakat huvud och ofta barfota som vägrade att vika undan när polisen satte in vattenkanoner och tårgas. Han var symbolen för systemets offer. Till stöd för honom organiserades insamlingar och lotterier som samlade in mycket pengar. Men nu visade det sig att Rodrigo Rojas inte har cancer, utan syfilis och ingen vet var de insamlade pengarna hamnat.

Kritikerna har blivit makten

Men en effekt av Lista del pueblos olika motgångar är att dess narrativ som obekymrat satte likhetstecken mellan militärdiktaturen och den nuvarande demokratiskt valda regeringen har börjat förlora fotfästet. Bara faktumet att de som hävdat den uppfattningen idag sitter med i den konstituerande församlingen är ett förödande motargument.

Den insikt som istället långsamt men säkert spridit sig hos de 155 delegaterna i församlingen under de första två månaderna är att ingen är överflödig och att ingen är ägare av hela sanningen – att demokratin är något som byggs varje dag.

Det lovar gott för Gabriel Boric, eftersom det har varit hans motto ända sen han började med politik i grundskolan i Punta Arenas och sen fortsatt först som studentledare under de stora mobiliseringarna 2011, därefter som parlamentsledarmot i två omgångar.

Gabriel Borics främste motståndare i valet i november är Sebastian Sichel som representerar den regerande höger-centerkoalitionen och som bara är tio år äldre. Han representerar en radikal förnyelse inom högern, också det ett resultat av ”el estallido social”. Ett av Sichels huvudargument mot Boric är att han för ung och oerfaren för att kunna leda ett land – ”han har ju inte ens barn!”

En del håller säkert med. Men Gabriel Borics öppenhet och ärlighet och progressiva program väger tyngre för hans trovärdighet än att han ännu inte är pappa.

Ömsint hälsning

Det var också därför hans seger mot kommunistpartiets kandidat Daniel Jaude i primärvalet, då han utsågs till den enade vänsterns kandidat, blev så stor. Jaude är framgångsrik borgmästare i arbetarstadsdelen Recoleta och har under det senaste året legat i topp i opinionsmätningarna. Men i debatterna inför primärvalet visade han sig intolerant, arrogant och dogmatisk. Och medan Gabriel Boric inte drog sig för att fördöma brotten mot mänskliga rättigheter i Venezuela, Nicaragua och, inte minst Kuba, så slingrade sig Jaude och skyllde på USA. När Boric slog fast att de mänskliga rättigheterna gäller lika överallt, höll Jaude tyst.

Efter sin seger fick Gabriel Boric en ömsint hälsning av Uruguays förre president, den gamle gerillamannen och långvarige politiske fången Pepe Mujica, nu 86 år.

– Käre broder, sa Mujica, det gäller att samla ihop människorna, att enas, att bli fler....och att gå ett trappsteg i taget utan att stanna. Och kom ihåg; att vara mjuk är inte detsamma som att vara svag.

När Mujica sa att han hoppades vara stark nog för att snart kunna ge honom en riktigt kram, lät han som en vis mästare som talade till sin lärljunge.

Presidentvalet i Chile hålls den 21 november. Den konstituerande församlingen ska vara klar med sitt förslag till ny konstitution till mitten av nästa år.

Ingenting är säkert. Men att det då är Gabriel Boric som tar emot förslaget är definitivt möjligt. I så fall finns det skäl att börja tala om en ny historisk epok i Chile.