UNRWA:s verksamhet ofta har varit ifrågasatt. Men sedan den 7 oktober 2023 har det nått nya nivåer. Eller kanske rättare sagt: sedan den 26 januari i år. Det var då Israels anklagelser om att tolv anställda, varav två inte kunde identifieras och en var död, i olika grad hade varit inblandade i Hamas terrorattack. Omvärldens reaktion var omedelbar. Flera stora länder drog omedelbart in stödet. De anklagade nio som kunde identifieras avskedades omedelbart.

Doktor Ibrahim följde utvecklingen som på nålar. 

– Jag tänkte att de dödar oss, vi klarar inte det här. Och Libanon är extra känsligt på grund av krisen. Palestinska liv politiseras återigen. Att dra in stödet till UNRWA i Libanon är en av de farligaste sakerna som skulle kunna hända, säger han. 

Krisen han pratar om är den ekonomiska, och för den delen också politiska, kris som har haft Libanon i ett järngrepp sedan 2019. Över 80 procent av Libanons befolkning lever under tröskeln för fattigdom.

”Saknar rättigheter”

Det är en ovanligt varm marsdag när Dagens ETC besöker UNRWA:s vårdcentral i Saida. Doktor Ibrahim har trots t-shirtvädret skjorta, kavaj och kostymbyxor.

Det här är en av de största klinikerna vi har i Libanon. 

– Det här är en av de största klinikerna vi har i Libanon. Våra kliniker erbjuder grundläggande och viktig vård till en grupp som annars skulle stå utan alternativ.

Han menar att det är två faktorer bidrar till att palestinier i Libanon drabbas extra hårt om stödet uteblir, eller minskar. Medan många länder – inklusive Sverige – har återupptagit stödet, har det ännu inte kommit tillbaka på samma nivåer som innan. Doktor Ibrahim berättar att de bara vet att de kan fortsätta på samma nivå som tidigare fram till slutet på april. Sen kan de behöva göra nedskärningar. 

– Den första är att palestinier nekas rättigheter även om de har juridisk rätt att vara i Libanon, de nekas de mest basala rättigheterna som att arbeta med vad de vill. Det andra är att det är en svår ekonomisk kris i Libanon, och att den också drabbar palestinier.

Men indraget UNRWA-stöd har också andra konsekvenser. Organisationen har varit underfinansierad i flera decennier, långt innan den senaste tidens utveckling. Det har haft effekter. 

Eftersom palestinier utestängs från så gott som alla kvalificerade yrken är UNRWA en av få möjliga karriärvägar. 

– Om du har tur, får du jobb på UNRWA. Det är den enda arbetsgivaren som kan anställa en palestinsk doktor i Libanon. Men annars får du gå arbetslös hemma. Vi har noterat att antalet palestinier som tar examen som ingenjörer eller sjuksköterskor i Libanon har minskat.

Osäkerheten är påfrestande

För Rasha Ahmad, som är utbildad barnläkare och medicinsk chef på kliniken, var UNRWA mycket riktigt den enda möjliga arbetsgivaren efter att hon avslutat sina studier på det prestigefyllda universitet American University in Beirut. 

– Jag har inget annat val än att arbeta för UNRWA, förutom att flytta utomlands. Men det vill jag inte. Jag är så fäst vid min familj, och det palestinska folket, så jag kan inte flytta. När jag pluggade tänkte jag att jag ville stanna och tjäna palestinierna här, säger hon. 

Rasha Ahmad har trots att coronapandemin för många är ett minne blott ett munskydd, hon har varit sjuk ofta och vill inte ta några risker, säger hon. Men mot det indragna stödet har det varit svårare att värja sig än mot viruset. 

Oron för vad det kan innebära har spridit sig som ett gift bland Libanons palestinier. 

– Vi lever med den här oron och osäkerheten. När vi träffar patienter frågar de oss som arbetar vad det kommer att betyda, hur det kommer påverka deras möjligheter att få vård. De undrar: ”Kommer vi få betala en större del av avgiften, eller kommer kliniken att stänga helt?”

Det har varit en stor stress, förklarar Rasha Ahmad. 

– Och vi som jobbar försöker lugna ner de som är oroliga. Men vi vet inte heller vad som kommer att hända. 

Upptäcker en tumör

För den som kommer till kliniken är det första besöket gratis. Men om annan, mer avancerad, vård krävs kan patienten behöva betala hela eller en del av avgiften. Idag är det stora, avlånga väntrummet fullt med patienter. Men i vanliga fall brukar det vara ännu fler. 

– Det här är ingenting, i vanliga fall går det inte att stå och gå såhär. Det är trångt. Men nu är det ramadan, många vilar och fastar, säger Rasha Ahmad.

Hon visar Musa Ahmad Meri, en av de många som sitter och köar, in i sitt rum. Musa Ahmad Meri är 59 år gammal, har sex barn i olika åldrar och bor i en lägenhet i Saida. På den glittriga ljusblå väggen bakom skrivbordet hänger det en tavla på sniskan, ”PALESTINA” står det i versaler. Musa Ahmad Meri slår sig ner på britsen längs rummets andra vägg och berättar vad han behöver hjälp med.

– Jag har någon slags hudinfektion, och den försvinner inte, säger han. 

Rasha Ahmad ber honom hålla upp tröjan så hon kommer åt att titta. Snabbt konstaterar hon att det inte är en hudinfektion, utan det är ett slags tumör. 

– Det är godartad, och antagligen ingenting att oroa sig för. Men du måste konsultera en kirurg och sedan få en remiss. Vi kommer kunna täcka ungefär 50 av kostnaden, men den första konsultationen måste patienten betala själv, förklarar Rasha Ahmad. 

Ett jobbigt besked

Musa Ahmad Meri, som har haft händerna vilade mot britsen han sitter på, tar ett hårdare grepp om den. Han tjänar inte mycket pengar på de byggen han arbetar på, men det än han som är den som försörjer hela familjen. Musa Ahmad Meri tjänar inte heller tillräckligt för att skicka sina barn till universiteten, men ett av hans äldsta barn utbildar sig till undersköterska. 

– Det här är väldigt stressande för mig.

Kommer du kunna betala för att gå på konsultationen?

– Jag måste göra det. Annars kanske det blir värre och min familj är beroende av mig, säger Musa Ahmad Meri.

Men de kommer behöva dra in på annat nu, förklarar han. Som mat, vatten och sådant barnen behöver. Musa Ahmad Meri gestikulerar en kniv framför strupen, himlar menande med ögonen: så känns det. 

Om jag inte kan gå hit för hjälp, finns inget alternativ. 

– Om jag inte kan gå hit för hjälp, finns inget alternativ. När jag tänker på att vad det skulle betyda om UNRWA stängde kliniken känner jag mig utdömd. Vi behöver mer hjälp, inte mindre.