”Snabb död är inte det värsta som kan hända”

Maria Rohutska

Irpin

Döden stirrade mig i ansiktet så många gånger att jag förmodligen redan är död. Jag är 26 år gammal, och jag känner mig som att jag är 126, säger Maria Rohutska från Irpin. 

Hennes lägenhet med alla hennes tillhörigheter förstördes, hennes bil brann upp, hennes föräldrars hus förstördes av minor och hennes mormor dog för att hon inte klarade av den känslomässiga stressen.

Maria bodde i en källare under beskjutning i tio dagar, hon trodde att hon inte skulle överleva. 

– Mitt liv före kriget var som en vacker yoghurtreklam. Jag försökte uppnå den här typen av liv under lång tid, och till slut klarade jag det. Men jag hade bara två år på mig att njuta av det. Strax före kriget var jag förtjust i att måla, började med pilates och skulle gå ner lite i vikt till våren, berättar Maria om sitt liv. 

Hennes familj bodde i Irpin. Maria och hennes man hyrde en lägenhet bredvid hennes föräldrars hus. Varje dag besökte hon sin mormor och sina föräldrar och gick ut med hunden. Hon avgudade sitt kvarter. 

Efter att ha arbetat i fem år som grafisk designer för en tv-kanals nyhetsdesk var Masha trött på politiska nyheter, varför hon slutade titta på nyheterna. Så hon fick veta om krigets hot bara ett par dagar före den ryska attacken. Hon trodde dock inte att det skulle vara så allvarligt. 

– Den natten bodde jag hemma hos mina föräldrar. Någon ringde min far klockan sex på morgonen och berättade att Ryssland hade attackerat Ukraina.

– Hela natten hörde vi striderna om Hostomel, som ligger cirka sex kilometer från oss. Vi hörde ett stridsflygplan flyga över huset och spränga bron. 

Under de följande tio dagarna bodde de två familjerna hemma hos hennes mans föräldrar, eftersom de hade en källare. Intensiteten i beskjutningen ökade dag för dag, och sedan släppte ett fientligt plan en bomb på en ny byggnad bara hundra meter från deras hus. 

– Vi hörde ljudet av ett flygplan, och tre sekunder senare kom det en explosion. Man kan inte glömma den här känslan: väggarna darrar, himlen och jorden blandas ihop, och du sitter i en källare och tänker att du är helt galen. 

– Jag insåg att om en bomb släpptes på vårt hus så skulle källaren inte rädda oss. Det var en fullständig förlamning. Förväntningarna inför döden bränner ut dig totalt, minns Maria. 

I ett försök att komma bort från ljudet av beskjutning försökte hon läsa en bok, men på tio dagar avslutade hon inte ens första sidan. Hon kunde varken rita eller äta – hon läste nyheterna hela tiden. De skrev om en möjlig kärnvapenexplosion, hotet om en katastrof vid kärnkraftverket i Tjernobyl och försök att belägra Kiev. 

– En natt, när jag satt i källaren, tänkte jag på självmord för första gången i mitt liv. Jag hade aldrig tänkt på det förut, men för tillfället var jag så desperat att det verkade som om det inte fanns någon annan utväg. Jag trodde att en snabb död inte var det värsta som kunde hända under kriget. Det finns ett helvete på jorden, värre än döden. 

Marias man hanterade situationen bättre, han försökte hålla sig lugn. Men den lugnaste av dem alla var hennes svärfar. Han gick ut under beskjutningen för att ta med lite vatten och vaktade huset på natten för att inte plundrare skulle ta sig in. Senare erkände han att han hade kämpat i Afghanistan som officer.

– Till sista minuten trodde vi att vi skulle stanna. Men när till och med min svärfar sa att det var dags att evakuera insåg vi att vi måste göra något. Det gick evakueringståg från järnvägsstationen, men vi var tvungna att gå 2,5 kilometer för att nå den, säger Maria. 

– Det var väldigt obehagligt. Staden besköts av fiendens artilleri, stridsflygplan flög över huvudet. 

Men familjen tog sig till stationen och väntade på evakueringen. Det visade sig att spåren hade blivit bombade och det skulle inte gå något tåg.

– Då insåg jag att vi inte skulle kunna fly tillsammans. Att jag antingen skulle bli änka eller föräldralös, eller så skulle jag bli dödad, säger Maria. 

Den 5 mars lyckades en del av familjen ta sig ut från Irpin med buss. Den lokala kyrkoorganisationen hade en buss till Vinnytsia och hämtade dem på vägen. 

En annan del av familjen lämnade senare. Bara Marias morföräldrar stannade i Irpin. 

Tre dagar senare, på ett tåg till Krakow, fick Maria veta att hennes mormor hade dött för att hon inte kunde hantera den känslomässiga stressen. 

– Hon gick in i huset och föll ihop död, hennes hjärta tålde det inte. Jag tror att hon hade tur eftersom hon inte såg vad som hände med Irpin efteråt, hon blev inte skjuten, torterad eller bränd, som den ryska militären gjorde senare. 

För att begrava mormorn demonterade en vän till Marias familj sitt trästaket och försökte göra en kista av det. Men senare kom frivilliga till Irpin och tog med sig kistor. Marias mormor begravdes i en av dem på en nyskapad kyrkogård. 

Hennes morfar, som evakuerades senare, tror fortfarande inte att hans fru, som han hade bott med i mer än ett halvt sekel, inte längre lever. 

– Han brukade kalla henne señora, som i ett mexikanskt tv-program. Nuförtiden frågar han då och då: ”Hur kommer det sig att señora inte är här?” Eller så säger han: ”Jag måste raka mig, för hon kommer snart tillbaka.”

Efter befrielsen av Kiev-regionen såg Maria förstörelsen. Inget av det som varit hennes var kvar. Maria sörjer dock inte mycket över det. Hon säger: 

– Vi överlevde. 

I Krakow kommer hon steg för steg tillbaka till livet igen. En lokal polsk affärsman donerade en bärbar dator så att Maria kan arbeta med den. Och när Maria skrev i sociala medier att hon behövde ett jobb fick hon dussintals beställningar på grafisk design. 

– Det här var den näst största chocken i mitt liv sedan kriget började. Efter att ha ställts inför det absoluta onda förstår du vad det absolut goda är. Tusentals händer sträcker sig ut för att hjälpa mig, och det är otroligt.

”Jag förlorade min pappa”

Sofia Denysenko

Vasylkiv

Skjuten genom ögat. Så dog pappan till 25-åriga Sofia Denysenko, rekryterare för tv-företaget SoftServe. Sofia bodde i Rivne då kriget började, medan hennes föräldrar och andra släktingar befann sig i hennes hemstad Vasylkiv, i Kiev-regionen. Hennes far gick med i en territoriell försvarsenhet som bevakade militära anläggningar. En natt föll missiler i närheten, men den gången hade hennes pappa turen att överleva. 

– Vi var väldigt glada den gången, minns Sofia.

– ”Gud skyddar mig av någon anledning”, skrev min far. 

Han dog redan nästa natt. Sofia säger att det var omedelbar död, en kula genom ögat. Det var en hård strid, ett 20-tal personer dog. Sofia kunde inte komma till begravningen. 

– Min mamma bad mig att inte komma, det var för farligt, säger Sofia.

– Jag kopplade in mig till minnesstunden genom ett konferenssamtal med min mamma. 

Sofia minns sin pappa som en mycket patriotisk ukrainare. Han främjade progressiva europeiska värderingar, sorterade sopor, brydde sig om rationell användning av resurser, även om han var en vanlig kille från landsbygden, kanske till och med naiv på ett sätt. Han var på Maidan. Sofia minns hur familjen såg på honom när han skulle dit, som för sista gången. 

Ibland lärde han Sofia och hennes bror att skjuta. Det kan komma väl till pass, brukade han säga. 

– Vi ägnade inte så mycket uppmärksamhet åt det. Vi trodde inte att kriget någonsin skulle komma. Det var för läskigt att ens tänka på det! Nu förstår vi att hans förslag att bygga en bunker och lära sig att skjuta var väldigt rationella. Om du har en pistol och kan skjuta kan du försvara ditt land. 

Sofias bror sökte sig till fronten redan den första dagen av den ryska invasionen. Han är i frontlinjen nu. Ibland svarar han inte på hennes meddelanden på en hel dag på grund av dålig anslutning, och det är den svåraste tiden för Sofia.

– Den mörka osäkerheten är väldigt traumatisk. Den där känslan av att man tappar kontakten med någon, eller kanske att han inte lever längre, är det läskigaste jag någonsin upplevt, säger hon. 

– Jag är rädd för att förlora någon annan från min familj. Det är de värsta förlusterna. Allt annat bara bleknar och blir irrelevant. 

Nu bor Sofia med sin mamma, sin gudmor och sin gudmors barn, katt och hund. Hon jobbar vidare. Hon säger att det är lugnt i Rivne nu, bara flyglarm då och då. Entreprenörer återupptar sitt arbete och fler fördrivna personer kommer till staden. 

– Den första dagen orsakade ljudet av explosioner, även avlägsna sådana, extrem skräck och domningar. Jag var bara kall och huttrade mycket. Det är väldigt, väldigt läskigt att det här verkligen händer dig, det här är inte någon form av lärobok i historia. Och så anpassade jag mig. Nu skrattar vi till och med då och då och blir distraherade av vardagen.

Mest av allt drömmer Sofia om att se det europeiska Ukraina, oberoende av Ryssland och Belarus. Hon drömmer om ett lugnt liv här. Hon vill bilda familj här.

– Mina bekanta mötte mig vid gränsen. Först drog jag skämt i bilen och var energisk. Och så började jag bara darra som i ett epilepsianfall. Jag kände plötsligt hur kall jag var, hur dåligt jag mådde... Jag hade inte tillåtit mig att känna det tidigare.

Marianna är säker nu. Polen ger flyktingar juridisk hjälp, om kriget fortsätter kommer hon nog att kunna hitta ett jobb. Däremot drömmer hon om ukrainsk seger och ekonomisk återhämtning. Hon vill återvända hem. 

– Min största rädsla är att förlora min familj som stannade i Ukraina. Det här kriget har lärt oss att människoliv är det mest värdefulla vi har, och alla materiella saker betyder ingenting.

”Jag kommer inte att fly från banditer”

Natalia Yakovenko

Kiev

Krigets första natt lamslog mig, jag blev helt chockad. Jag var övertygad om att det aldrig skulle hända. Jag var uppe hela natten och scrollade nyheter och dagen efter tog jag mig samman på något sätt. Livet går vidare. Solen har gått upp, säger Natalia Yakovenko, en 79-årig historiker från Kiev. 

På kvällen den 23 februari fick hon ett samtal från förlaget Laurus och fick höra att de hittat allt de behövde för att ge ut hennes översättning av den romerske historikern Titus Livius. Den skulle publiceras om två veckor. Och redan nästa dag startade Ryssland sin fullskaliga invasion av Ukraina, och förlaget var i Charkiv då. 

– Den andra dagen av kriget tvingade jag mig själv att sätta på min dator och började göra det jag hade gjort tidigare, att översätta. Det är en sorts medicin för mig. En kultur som inte har Livius, Tacitus eller Plutarchos är inte helt komplett. Jag bestämde mig för att översätta Titus Livius till ukrainska. Det var min plikt, min historiska front. 

Natalia Yakovenko tänkte inte så mycket på att lämna: 

– Detta är min stad. Jag kommer inte att fly från varje bandit eller idiot som kommer hit. 

Mest av allt är Natalia Yakovenko rädd att kriget kommer att pågå länge. Även om hon är övertygad om att ukrainare kommer att vinna. Ukrainsk envishet ger henne särskilt hopp. 

– Vi är tåliga och motståndskraftiga människor. Den välkända ukrainska envisheten har förvandlats till masshjältemod. Nu är detta den mest efterfrågade egenskapen för oss, säger historikern.

– Vårt huvudsakliga drag är inre motståndskraft. Nationer skapas inte i historikernas kontor, utan på slagfälten. Förluster och tragedier cementerar samman den disparata massan som vi kallar folket. Det som händer nu har inte skonat någon. Tragedin trängde in i hem, familjer, med fysiska skador och förlust av barn. Sådana saker kan inte förlåtas, säger Natalia Yakovenko.

”Jag gav soldaterna allt mjöl vi hade”

Tamara Shevchuk

Shevchenkove

Soldaten blev arg. 

– Han sa att jag var för fräck. Han frågade vad jag skulle säga om han sköt min pappa i knäna, minns 26-åriga Tamara Shevchuk sitt möte med den ryska militären som hade ockuperat hennes by, Shevchenkove, i Kiev-regionen. 

– Jag svarade: Varför min pappa? Om du pratar med mig, skjut mig då. Han visste inte hur han skulle svara, så han lämnade tillbaka mina bilnycklar och gick. De lämnade vårt hem tomhänta. När de kom tidigare gav jag dem allt spannmål vi hade och sa åt dem att ta det och lämna oss i fred.

I början av april befriades Shevchenkove, där Tamara och hennes familj bor, från ockupationen. Tamaras hem ligger i utkanten av byn och den ryska militären nådde den inte direkt. Till en början ockuperade ryssarna de centrala gatorna. Där gick de in i byggnader och tog vad de ville. De kunde skjuta vem som helst av lokalbefolkningen om de kände för det. Tamara räknar upp de offer hon känner till: 

– Ett gift par som brukade sälja mat dödades i sin bil. En jägare sköts. En kille hittades i byns centrum utan huvud och med händerna bundna. Några flickor våldtogs. 

Efter att byn befriats från den ryska ockupationen rapporterade polisen i Kiev-regionen att sex mördade män med tecken på tortyr på sina kroppar och skottskador i huvudet bars ut från en av källarna i denna by. Alla dessa torterade män var civila. 

Ockupanterna kom till Tamaras hus två gånger. Första gången var när de boende gömde sig i källaren. Ryssarna blev förvånade när de såg moderna hushållsapparater. De var särskilt imponerade av hennes nya bil. Tamara bråkade inte och gav dem nycklarna. De tog bara en tur. Av någon anledning var allt de tog från hennes hus fyrverkerier, rökelse, en rosa ryggsäck och några billiga falska smycken. Det fanns dyra smycken i huset också, men det togs inte. 

De ryska soldaterna var arroganta, de ville att lokalbefolkningen skulle vara rädda för dem och respektera dem. De blev aggressiva när de inte fick som de ville. De placerade också ofta sitt artilleri på Tamaras gård. 

– Den fjärde dagen kom en uppsättning haubitsar in. De placerades på fältet vid husen för att kunna skjuta i olika riktningar. Jag gick ut för att laga mat, men efter att ha sett detta sa jag till alla att gå ned i källaren. Så fort vi kom dit började beskjutningen. Det var sju timmar av konstant eldgivning, minns Tamara. 

En evakueringskorridor var tänkt att öppnas under just den dagen. Ryssarna sköt mot den och sprängde tre bilar i luften. Det var anledningen till att Tamara och hennes familj inte övervägde chansen att ta sig ut genom den ”gröna korridoren”. De insåg att det var för riskabelt. De bestämde sig för att stanna och agera efter situationen. De var tvungna att elda utomhus för att laga mat och hålla elden brinnande halva dagen. De matade sina boskap med explosioner alldeles i närheten. För att bli distraherade spelade de brädspel ibland. 

Tamara har varit en aktiv volontär sedan 2014. Hon köper utrustning till armén. Om ryssarna fick reda på detta skulle de förmodligen behandla henne sämre. Det var därför hon grävde ett hål och begravde alla bevis på hennes volontärarbete. 

I sitt vanliga liv lär Tamara ut konst till barn. Hon jobbar hemifrån. Hon målar också och säljer sina tavlor. Nu drömmer hon om att resa efter kriget. Men hennes dröm för den närmaste framtiden är att ta ett bad. Vatten- och strömförsörjningen har inte återställts ännu.