Sedan i november 2019 tjänar Casa del Marinos lägenheter istället som ett akuthärbärge för helt andra människor, som även de anlänt hit i båtar.
Som Dagens ETC berättade i går har det under 2019 skett en kraftig ökning av antalet migranter som anländer irreguljärt till Kanarieöarna, via sjövägen från Marocko. Mycket tyder på att det rör sig om en ny migrantrutt till Europa. Många migranter saknar ID-handlingar och kan inte repatrieras, men inte heller resa vidare. De fastnar i en limbosituation i väntan på en långsam byråkrati som ska finna lösningar.
Fokus på att spara pengar
Tidigare fanns det en statlig infrastruktur på Kanarieöarna som hjälpte migranter som anlände irreguljärt, men denna demonterades under 2010-talet av den spanska centralregeringen, eftersom mycket få migranter anlände och man behövde spara pengar. Det har därför uppstått stora svårigheter med att hjälpa människorna som nu kommit, framför allt sedan hösten 2019. Somliga migranter har tvingats sova utomhus i parker och tigga mat och vatten på gatan – mitt bland turisterna.
Casa del Marino och andra lokaler har nu gjorts om till temporära akuthärbärgen som drivs av spanska Röda korset. Här lever 18-åriga Idy Mbaye från Senegal, som säger att han är tacksam för hjälpen.
– Vi har fått mat och vatten, en sovplats. Jag är glad över det. Men vi som bor här kan inte göra någonting och vet ingenting.
Idy Mbaye kom till Kanarieöarna för tre månader sedan i en båt med 31 andra migranter. Han har fortfarande inte fått någon information om när han kan tänkas kunna fortsätta till Spanien, där han har en halvbror.
– Jag har inte kommit hit för att skapa problem för andra människor. Allt jag vill är att hitta ett arbete så att jag kan skicka pengar till min familj. Jag klarade inte av att se dem ha ingenting.
Tungt ansvar för Röda korset
Situationen görs mer komplex av att det i Spanien är civilsamhället, och inte staten, som bär det huvudsakliga ansvaret för att hjälpa migranter som inte repatrieras. Vidare är det inte den kanariska regionalregeringen som ska stå för statens insatser, utan den avlägsna centralregeringen i Madrid.
Röda korset är den ledande aktören som hjälper migranterna. När Dagens ETC träffar Antonio Rico Revuelta, organisationens regionala president, i regionalkontoret i Las Palmas intygar han att det finns tillräckligt med resurser.
– Alla personer över 18 år som inte repatrieras hamnar i Röda korsets humanitära vård. Det har uppstått problem när vi snabbt behövt lokalisera lokaler att inhysa migranterna i. Men vi har resurser och kommer alltid att hjälpa när det finns behov för det, säger Antonio Rico Revuelta.
Svävar i ovisshet
Men andra som arbetar med migranterna ger en annorlunda bild av situationen. Spanska kommittén för flyktinghjälp, CEAR, har sedan 80-talet hjälpt asylsökande och migranter att lära sig spanska, söka arbete och bli integrerade. José María Santana som arbetar vid CEAR:s regionalkontor i Las Palmas säger att det finns mycket att förbättra.
– Migranterna som lever i Casa del Marino har varit där i flera månader utan att veta vad som ska hända med dem. De sover bara i hängmattor och till middag får de sex potatisar och lite fisk, inte ens i tallrikar utan i enkla folielådor.
Journalister får inte besöka några av härbärgena som Röda korset driver på Kanarieöarna. Mest av respekt för de som lever där, heter det. José María Santana menar att migranterna visserligen får taket över huvudet, men att de är hungriga och inte har pengar för att kunna köpa något mer. Felet ligger dock inte hos Röda korset, utan i själva systemet där det är ett civilsamhälle med ändliga resurser som måste bära det tyngsta ansvaret att ge hjälp.
– Jag tycker själv att det här ska vara en uppgift för staten. Vad centralregeringen gör är främst att ordna tillstånd så att migranterna kan ta sig härifrån till fastlandet, samt att erbjudan finansiering till organisationer som arbetar med migranter.
”Sängplats åt miljoner turister”
José María Santana tror att CEAR och andra civila organisationer fortsatt kommer kunna erbjuda assistans om de bara arbetar hårdare och koordinerar ännu mer. Men han har ingen aning om vad som kommer ske om antalet migranter fortsätter öka kraftigt, som i mitten av 2000-talet. Situationen är märklig, menar han.
– Å ena sidan har samhället haft svårt att ordna fram ordentliga sängplatser åt några tusen migranter. Å andra sidan kan Kanarieöarna erbjuda sängplats åt miljontals turister varje år.
Nytt hopp om ett bättre och starkare samarbete har väckts efter att det så kallade Kanariska Immigrationsforumet återaktiverades i slutet av förra året. Forumet som samlar olika hjälporganisationer och var aktivt även under den humanitära krisen i mitten av 2000-talet. I december 2019 samlades representanter till stormöte för att lägga upp gemensamma planer och strategier.
Erbjuder grundläggande vård
Men när Dagens ETC besöker högkvarteret för den kanariska räddningstjänsten, SUC, ser verksamhetschefen Luis Cabrera förvånad ut när forumet kommer på tal. SUC ansvarar för de team av läkare, helikoptrar och ambulanser som är de första att rycka ut när migranter påträffas i båtar och förs in till land. De är en del av de kanariska myndigheterna. Men SUC har likväl inte fått någon förfrågan till att medverka i forumet eller delta vid samarbetsmöten.
– Vi var inte på mötet i december, vi var inte inbjudna och jag har inte fått någon information alls om Immigrationsforumet, säger Luis Cabrera.
Han visar upp SUC:s lokaler i Las Palmas, där telefonoperatörer sitter redo att svara på larmsamtal och tolkar behärskar ett flertal språk. Även Röda korset har vårdpersonal, men deras är volontärbaserad medan våra team är offentligt finansierade, förklarar Luis Cabrera.
– Vi erbjuder vårdassistans när migranterna kommer fram till stranden, men varken vi eller den kanariska regeringen har något ansvar utöver det.
Där måste Röda korset och andra civila organisationer träda in. Både spanska myndigheter och organisationer tror att antalet migranter som tar den nya Atlantrutten kommer vara fortsatt högt under 2020. Fram till att staten kan ta ett mer övergripande ansvar kvarstår brister i samordning och beredskap, vilket ökar risken för en växande humanitär kris i semesterparadiset.
