– För eller emot, frågar kvinnan igen, ganska aggressivt. Men Yanina bara ler.
– Lugn och fin nu Marta, säger hon. Det här är mina gäster. Jag utgår ifrån att de ska behandlas väl.
Yanina är historisk ledare i den här delen av Petare, som brukar beskrivas som ett av Latinamerikas största slumområden, men som är något mycket mer. Yanina var med från början, alla känner henne och till och med ”los malandros” (slang för lokala smågangsters) respekterar henne. Som så många andra sociala ledare på basplanet förfördes hon av Hugo Chavez när han dök upp kring millenieskiftet. Han stod, kände hon, för ett politiskt projekt som representerade henne bättre än något annat hon kände till.
– Men det blev inte som jag hoppades, säger hon nu. På senare tid har jag till och med ibland känt som att något håller på att kväva mig. Som den där Marta som stoppade oss och frågade om vi var för eller emot. Hon är numera en av ledarna i det kommunala rådet, consejo comunal. Hon har aldrig blivit vald av någon, men agerar som om hon hade makt att bestämma allt.
Bestämmer men lyssnar inte
Yanina, som vare sig vill bli fotograferad eller intervjuad, tar med mig till José Riera och hans hustru Rocio. De tillhör också veteranerna i Petare.
– Det var snart 50 år sen jag byggde huset, säger José Riera. Då fanns det nästan ingenting här. Jag och några andra hade köpt små tomter, men de allra flesta husen här är resultat av markockupationer och illegalt byggande.
José Rieras hus är enkelt men stabilt och fyllt av kärlek och minnen av ett liv.
– Det kostade mig både den här världen och den andra att bygga det här huset, säger han.
Det finns en låtsas-öppenspis i vardagsrummet som berättar om storslagna drömmar och som får ögonen att tåras. Den smala gatan upp mot toppen av kullen är numera omgärdad av en myrstack av hus. Mellan dem slingrar smala trappor och cementarade stigar. Ovanför enorma nystan av ledningar och nertill, utefter väggarna tjogtals rörledningar som sprider sig som spindelnät i gränderna.
– När vi byggde här, säger José Riera, hade vi möten varenda dag. Om vi inte gjorde allt tillsammans skulle det inte fungera.
– Då, säger han, fanns det riktiga sociala organisationer här. Sådana som blivit till för att vi behövde dem. Och som vi själva bestämde över. Nu är det som om de sociala organisationerna bestämmer över oss, men aldrig lyssnar på oss.
Vems är felet?
Bredvid helgonbilder och krucifix på väggen i Josés och Rocios hus sitter bilder av Chavez och Maduro.
På en hylla står fotot av deras son och sonson som dödades av ”malandros” på gatan här utanför.
– På senare tid, säger Ricio, är det så lätt att vara på fel plats på fel tid.
För ett år sen drogs Rocios pension plötsligt in.
– Jag tror att var ett bedrägeri, säger José, men jag vet inte, det finns ingen förklaring.
Resultatet är att idag har de bara Josés pension, 18 000 bolivares per månad, knappt 60 kronor, att leva på.
– Ibland, säger Rocio, delar regeringen ut en slags bonus,
ett bidrag. Det kan variera från 3 000 till så mycket som 25 000 bolivares (motsvarar från en tia till cirka 80 kronor).
– Men det finns ingen regelbundenhet, man vet aldrig när bidraget kan komma, eller om det kommer över huvud taget.
– Det som håller oss vi liv är Clap-lådorna med mat. Men nu vet man inte när de kommer heller. Från början skulle de komma varannan vecka, sen varje månad, men nu har det gått två månader, utan att någon Clap-låda dykt upp.
– Vems är felet, frågar José – regeringens eller utdelarnas?
Skrämmer – hjälper inte
Det är det kommunala rådet, el consejo comunal, som organiserar utdelningen av Clap-lådorna.
– Det finns ingen riktig social organisation här längre, säger José. Det kommunala rådet är en familjemaffia som bestämmer vilka som ska få del av den hjälp regeringen delar ut. De använder Clap som ett vapen för att kontrollera, skrämma och vinna stöd. Inte för att hjälpa.
– Förr i tiden var livet också svårt, säger José. Men då slogs vi för högre löner. Allt som beövdes fanns att köpa, om man hade pengar. Det fanns fackföreningar, kollektivavtal och här i barrion, kvarteret, fanns en social väv som skapade trygghet. Idag finns ingenting av det kvar, utom i minnet.
José ser både vädjande och utmanande på mig. Det kostar på att säga det han har sagt. Han vet att det kan beskrivas som förräderi. Men Josés känsla av att vara förrådd är större.
– Det är så här, säger han; vi går hungriga jämt. Det är inte så att hungern skulle kunna komma om krisen fortsätter. Nej, hungern finns redan. Här och nu.
José tittar upp mot bilden av Hugo Chavez.
– Mig gör det inget att dö, säger han. Jag har redan levt ett liv. Men alla de unga som också går hungriga, som min dotters barn...
Rörelsen blev bräcklig
På andra sidan av Caracas ligger La Vega, ett kvarter av samma slag som Petare. Där bor jesuitprästen Alfredo Infante som hela sitt liv arbetat med sociala organisationer i olika kvarter i Caracas.
– Clap, säger Alfredo Infante, är ett fenomen som tar sig olika uttryck.
– Uppifrån används Clap som ett verktyg för utpressning och manipulation. Men på basplanet finns det många utdelare som har en annan uppfattning och som använder Clap för att organisera och mobilisera.
Hugo Chavez hade en unik karisma, säger Alfredo Infante. Men han var ingen produkt av de sociala rörelserna. Han visste att de fanns, men visste inte mycket om dem. Men han hade ett projekt som tilltalade dem och som fick de flesta, om än inte alla, att sluta upp bakom honom. Debatten för eller emot Hugo Chavez var intensiv inom den sociala rörelsen. Men nu, efter nästan 20 år, är resultatet, menar Alfredo Infante, nästan att likna vid en katastrof.
– I början tycktes det som att den revolution Chavez proklamerade stärkte den sociala rörelsen. Istället blev den allt mer bräcklig. Alla pengar som pumpades in uppifrån ställde sådana krav att de sociala rörelserna förlorade både sin autonomi och sin dynamik.
– Vi fick nya ledare som ingen kände igen och ingen hade valt, men som hade outsinliga resurser.
Ockuperade för skolan
De sociala rörelserna förvandlades till ett klientsystem; du fick det du behövde i utbyte mot förutsättningslöst stöd.
– Det är klart att det gick åt skogen.
Skolan där Alfredo Infante tar emot oss är resultat av en ockupation.
– Alla kvarter bildades genom illegala ockupationer. Det var enda sättet för fattiga människor att kunna skapa ett eget hem. Och den grupp av jesuitbröder som var här när La Vega höll på att bildas ockuperade helt enkelt den här platsen för att bygga en skola. Men för att det skulle vara möjligt krävdes stöd av hela församlingen.
Det är söndag och skolan är tom, men Alfredo Infante vandrar fram och tillbaka över skolgården och genom korridorerna och berättar om gångna tider. Så stannar han och ett mörker lägger sig över hans ansikte som inte alls motsvarar fördomarna om hur en präst bör se ut.
– Många lärare har hoppat av, berättar han, En del för att de inte har skor, andra för att transporten hit blivit outhärdlig på alla sätt, åter andra för att familjen utsett dem att utvandra. Att ha en familjemedlem utanför landet har blivit en ekonomisk garanti. Över tre miljoner, av en befolkning på 30 miljoner, venezulaner har utvandrat de senaste 3-4 åren.
Barncirkus ”mot regeringen”
Alfredo Infante har ingen kyrka, förutom skolans lilla kapell. Han håller sina gudstjänster på torget, parkeringen och andra tillgängliga platser. Men hans intiativ för att hjälpa till att återskapa en del av den sociala väv som fanns förut, har gjort myndigheterna misstänksamma.
– Jag gör allt för att öppet visa alla intiativ vi tar – från hälsodagar till barncirkus.
– Men, suckar Alfredo Infante, det tragiska är att alla initiativ utanför regeringen är misstänkta, potentiella konspirationer. Sociala organisationer utanför regeringens kontroll blir aggressiva handlingar mot regeringen.
Jag söker upp regeringsanhängare för att konfrontera den bild jag får av den sociala rörelsen. De enda svar jag får är påståenden om att ”så där är det ju inte. Folket stödjer oss”. Men när jag preciserar viker sig alla; ”Nja, det är kanske inte bra. Men den enda hårda kärnan som finns bland folket är ändå den som stödjer oss”.
Tveklöst har det som kan kallas ”chavismo” – det vill säga den rörelse som finns kring Hugo Chavez – en stark, på många håll dominerande, närvaro i Venezuela. Men mer än en social rörelse med förmåga att mobilisera framåt, är det ett tillstånd för att minnas hur det en gång var, eller ännu mer; för att minnas löftena om hur det skulle bli.
Inte ätit kött på åtta månader
Jag åker tillbaka till José och Rocio Riera i Petare med en kasse grönsaker och en bit kött. På vägen upp till deras hus stannar jag och kollar en kort stund in gänget av gamla män som spelar domino. Jag ser Marta komma förbi. Hon tittar hånfullt på mig. Mötet med José och Rocio blir känslofyllt. Rocio gråter.
– Jag har inte ätit kött på åtta månader, säger hon och kramar om mig.
Jag känner mig både förlägen och lite obehaglig och skyndar iväg.
På vägen ner ser jag Marta nere vid infartsvägen. Hon nickar lätt med huvudet och jag ser genast hur två ”malandros” kommer emot mig. Småkillar, knappt femton, med hängiga kortbyxor och händerna i linningen om pistolkolven. Just då ropar Yanina, som jag inte sett, uppifrån något om försiktigt! och Pablo kommer med skrikande däck upp med bilen. Så mycket kalabalik att ”los malandros” drar sig undan.
Jag tittar uppåt och ser Yanina som vinkar och José i dörröppningen som ser riktigt uppiggad ut. Han vinkar också; ”Kom tillbaka. Vi ska fixa det här”.
Läs mer: Var finns hoppet i Venezuela?
2017
USA inför sanktioner mot president Maduro. Amerikanska företag och individer får inte längre göra affärer med honom. I augusti utökas sanktionerna till att gälla för åtta medlemmar av grundlagsförsamlingen och USA:s president Donald Trump utfärdar ett dekret som förbjuder amerikanska företag att handla med regeringen eller det statliga oljebolaget PDVSA. Oljeinkomsterna står för 96 procent av landets inkomster i utländsk valuta och bekostar även en stor del av president Maduros sociala program.
2018
EU inför sanktioner mot sju högt uppsatta företrädare för staten; de får tillgångar frysta och inreseförbud.
Regeringen försöker kringgå USA:s ekonomiska sanktioner genom att införa en digital kryptovaluta som ska backas upp av landets oljereserver.
USA inför sanktioner mot 16 företag i Venezuela och uppmanar regeringen att skjuta upp presidentvalet. Under hösten inför USA inför nya hårda sanktioner mot bland annat guldsektorn. Den amerikanska säkerhetsrådgivaren pekar ut Venezuela som ett av tre länder i en ”tyranniets trojka”, tillsammans med Kuba och Nicaragua.
2019
USA skärper sanktioner mot PDVSA och uppmanar samtidigt militären att acceptera ett fredligt maktskifte. ”Sanktionerna kan hävas genom att erkänna Juan Guaidó som president”, säger USA:s finansminister Steve Mnuchin. Professorn i folkrätt och FN:s tidigare utsände till Venezuela, Alfred de Zayas, kritiserar sanktionerna och beskriver dem som ”ekonomisk krigföring” för att med humanitära motiv kunna intervenera i landet. Han drar även paralleller till upp-rinnelsen till Irak-kriget och säger att det ser ut som ett försök till statskupp från USA:s sida.
