”Mest av allt försöker vi bara synas”

30 år och arbetar som lärare i litteratur. Tillsammans med organisationen Queer Montenegro som hon är med i ordnade hon landets första Pride år 2013. 

Vad var ditt första möte med ­aktivism?

– För mig började det för tio år sen när vi hade vår första Pride parad i Montenegro. Jag hade inte kommit ut ­offentligt då eftersom att det då var väldigt riskfyllt att göra det, men under den Prideparaden träffade jag för första gången andra personer som var gay.

Vad är ditt främsta verktyg för motstånd?

– I Queer Montenegro har vi i tio år bara försökt överleva. På den tiden hade vi inte ens några lagar gällande hbtq-personer så mest av allt försöker vi bara synas. Vår främsta grej är fortfarande att lobba för lagändringar. Sen är jag litteraturlärare så min grej är utbildning. Jag skapade det första queera biblioteket i landet.

Vilken är den största kampen för hbtq-personer i ditt land?

– Lagarna i Montenegro är i teorin på vår sida, för att vi försöker gå med i EU. Vi har till och med legaliserat ­samkönade äktenskap men i ­verkligheten är det tufft. Kyrkans inflytande är stort och för vissa identiteter är det lättare än för andra. Transpersoner tvångssteriliseras fortfarande om de vill genomgå köns­korrigerande behandling. Men samtidigt så sker det små förändringar. För tio år sen var jag ensam och rädd men förra året gick jag i Prideparaden med mina föräldrar.

Texter Trifeh Amine

”Man får vara vad som helst i Marocko men inte queer”

Ayouba El Hamri

25 år och grundare av den kvinnoledda hbtqi-­organisationen Nassawiyat i Marocko. Hen är konstnär och använder konsten för att utbilda och skapa förändring i samhället.

Vad var ditt första möte med aktivism?

– Man blir inte en aktivist man föds till det. Jag har mött våld sen jag var barn redan i skolan från de andra barnen. Jag har alltid behövt skapa verktyg för att skydda mig själv, och det är en sorts aktivism. 

Vad är ditt främsta verktyg för motstånd?

– På Nassawiyat jobbar vi med olika teman men främst med ”artivism” (art och activism). Vi tror att konst är ett bra verktyg för att förespråka för hbtq-rättigheter och ge en plats för konstnärer att uttrycka sig. Vi skapar webbserier, videoklipp och kortfilmer. Men vi jobbar även med akut hjälp till dem som blivit utsatta för något, till exempel misshandlade av släkt eller av polisen. Vi jobbar med ­research och dokumentation av både historier från queers men även de övertramp av hbtq-personers mänskliga rättigheter.

Vilken är den största hbtq-kampen i ditt land?

– Jag tror att det är främst två aspekter i Marocko, det sociala och det juridiska. Det är fortfarande olagligt att vara hbtq-person och vi kämpar ständigt mot rättssystemet. I samhället kämpar vi mot stereotyper. Man får vara vad som helst men inte queer. För transpersoner är det en daglig kamp, man måste planera vilka vägar man tar när man går ut, vad man har på sig, vad man säger. Det är svårt att få tillgång till offentliga tjänster som transperson om ens könsidentitet inte matchar det som står i ens papper. Det är mycket diskriminering och våld på daglig basis.

”Jag har skrivit en lesbisk kärleksroman”

Deniz Erkaradag

32 år och från Turkiet. Hen är ­författare och grundare av hbtqi-­podden “Queer troublemakers”.

Vad var ditt första möte med aktivism?

– För mig började det för mer än tio år sen när jag gick med i den äldsta hbtq-organisationen i Istanbul. Jag började som volontär där, jag kände att jag behövde ett sammanhang där jag kunde vara mig själv och jag ville vara en del av den rörelsen som försökte skapa förändring i mitt land. 

Vad är ditt främsta verktyg för motstånd?

– Jag skapar digital innehåll och är författare. Jag har skrivit en lesbisk kärleksroman, jag ser det som ett viktig arbete eftersom att vår litterära scen är väldigt dominerad av män och cis-hetero personer. Jag driver även podden Queer troublemakers som är en av få queera podcasts i Turkiet.

Vilken är den största ­kampen i ditt land?

– I Turkiet har Prideparaden sen 2015 blivit attackerad av polisen men jag känner mig konstigt nog hoppfull för ungdomarna och ­folket i allmänhet. Vi har inte ­attackerats av ­offentligheten utan av staten under ­paraden. Jag tror att våra problem kommer från den regeringen vi har just nu och vi hoppas att det ­förändras snart efter valet. Vi har inget riktigt lagligt skydd, det är inte olagligt att vara ­homosexuell men du är inte heller trygg ute på gatorna.