När Annalisa Camilli jagat in hundarna igen slår vi oss ner på en soffa och blir då och då avbrutna av gästerna som ska gå. Hon ber om ursäkt för kaoset i huset. På en sekund växlar hon sedan från den muntra tonen till att börja berätta om det verkliga kaoset i Italien. 

– Jag har skrivit om migration i tio år och har främst följt hur migration har använts av extremhögern för att bygga upp gränserna, säger Annalisa Camilli, som skrivit flera böcker på ämnet och arbetar som journalist på den oberoende progressiva tidningen Internazionale. 

Det första partiet i Italien som använde migrationen i sin retorik var Lega Nord. De började redan 2001 att anklaga migranter för att invadera landet och utvecklade ett antal konspirationsteorier kring detta, berättar Annalisa Camilli. 

– Idag är det allmänhetens uppfattning att de har rätt, vilket är en av orsakerna till att Giorgia Meloni nått en så stor framgång. De har också lyckats för att vänstern inte har någon politik för migration utan det finns bara rädsla, säger Annalisa Camilli. 

PR-avtal med Albanien

Italiens premiärminister Giorgia Meloni och hennes parti Italiens bröder, som har sina rötter i den neofascistiska rörelsen under andra världskriget, har regerat landet sedan det nationella valet i september 2022. Ett av Melonis mer uppmärksammade drag för att strypa migrationen in i landet är  avtalet som slöts med Albanien tidigare i år. Albanien ska bygga upp tre center vid kusten för att kunna ta emot migranter som plockats upp utanför den italienska kusten. Där ska migranterna  identifieras för att kunna söka asyl eller förvaras för att kunna skickas tillbaka, allt inom sju dagar. 

– Allt kommer drivas av italienska myndigheter. Detta är naturligtvis mycket kontroversiellt ur en rättslig synvinkel. För det första är det emot konstitutionen i Italien och för det andra går det även emot europeiska och internationella grundläggande mänskliga rättigheter. 

Avtalet innebär att vissa migranter ska skickas till Italien och vissa till Albanien, ett beslut som ska tas mitt på havet. Endast män från länder som i migrationspakten pekas ut som ”säkra” får tas till Albanien. Det riskerar både att splittra familjer och att bli diskriminerande. 

– Prövas ett sådant fall kommer domstolen i Italien med största sannolikhet att säga att det här är olagligt, att man inte kan ta in folk i ett extra rättsväsende i ett annat land. Men jag tror att de kommer att lyckas skicka någon grupp migranter dit inför EU-valet. För det är ett drag som kan hjälpa till att driva opinion.

Så du tror att avtalet med Albanien är en slags PR-kampanj? 

– Ja, det är bara propaganda. Men resultatet är såklart att rasismen växer i landet. Jag har sett regeringen hantera liknande ärenden där man tar ett politiskt beslut som efter ett par månader blockeras av domstol. Då har de någon att skylla på och kan säga att vi vill detta men domaren vill inte det. Den här typen av propaganda är väldigt populistisk.

Hyllas av von der Leyen

Projektet lär också bli ytterst kostsamt. Man talar nu om att uppbyggandet under en femårsperiod kommer landa på cirka 650 miljoner euro, cirka 7,5 miljarder kronor. Anledningen till att man vill lägga så mycket pengar på ingenting tror Annalisa Camilli är ett sätt att distrahera den allmänna opinionen. 

– Vi har många problem med arbetslöshet, med hälsosystemet, med skolor och ekonomin. Så vinsten blir att folk pratar om migrationen och inte om det som inte fungerar. 

Annalisa Camilli menar att avtalet med Albanien är en slags tjuvstart på vad den nya migrationspakten som röstades igenom i EU-parlamentet i april kan innebära. Men hon tror också att den pakten kommer misslyckas.  

– Pakten är full av icke realistiska principer. Det baseras inte på erfarenhet eller studier utan snarare på falska idéer, säger hon. 

Inte heller representanter för EU verkar tro helhjärtat på pakten. Ursula von der Leyen, ordförande för EU-kommissionen har inför valet i juni lagt stort fokus på migrationsfrågan. I december talade hon om italienska asylcenter i Albanien som en bra ”utanför-boxen” idé. Samtidigt har hon det senaste året närmat sig Giorgia Meloni och de har tillsammans undertecknat kontroversiella partneravtal för att stoppa migration från Libyen, Tunisien och Egypten. 

– Von der Leyen vill till varje pris ha stöd från extremhögern eftersom hon tror att de kommer att vinna stort i nästa val. Jag tror att det här kan vara slutet på europeiska unionen. Giorgia Meloni är väldigt populistisk men hon är i grunden nationalist och anti-europeisk och nu presenterar hon sig själv som en internationell duktig förhandlare och använder återigen migrationsfrågan för att manipulera den allmänna opinionen, säger Annalisa Camilli. 

"Ingen invasion”

Vi rör oss vidare i Italiens huvudstad för att söka svaren på vad som händer med de migranter som faktiskt kommer till landet. 

Det enda som händer att fler människor dör i havet, på Balkanrutten och i Alperna.

Andrea Costa är ordförande för gräsrotsrörelsen Baobab Experience. Sedan 2015 har organisationen hjälpt flyktingar i Rom med tält, mat och filtar. Det är nödvändigt eftersom att staten gör väldigt lite eller egentligen ingenting alls för dessa människor. Vid flera tillfällen har organisationen istället blivit avhyst från sina lokaler och de får nu hålla till vid en bred trottoar längs en större bilväg. När Dagens ETC anländer till platsen står några ungdomar och delar ut mat till besökare men på grund av ramadan är det betydligt färre personer här än vanligtvis. 

–Under de senaste dagarna har vi haft en hel del migranter som anlänt till den italienska kusten som vi hjälpt med sjukvård, nya kläder, skor, jackor, för att kunna korsa Alperna och ta sig till de nordeuropeiska länder, säger Andrea Costa. 

Han och många andra kan vittna om att det inte handlar om en invasion av migranter till Italien, vilket regeringen pumpar ut i medierna. 

– En mycket hög andel av migranterna som anländer till Italien anser att Italien är ett transitland, inte en slutdestination. När regeringen reser murar, sätter upp staket och investerar mycket pengar för att trycka tillbaka dessa personer är det enda som händer att fler människor dör i havet, på Balkanrutten och i Alperna. Vi tycker verkligen att det här är brottsligt, säger han. 

Andrea Costa pekar också på det absurda i att Italien idag har en hög arbetskraftsbrist inom flera yrkesgrupper. I ett Italien där allt färre barn föds och med en stor äldre befolkning behövs arbetare. Inom jordbruket såväl som barnomsorgen och äldrevården är man beroende av extern arbetskraft. 

– Under pandemin var det väldigt tydligt att vi behöver dessa människor för att arbeta i våra samhällen men trots det får knappt någon arbetsvisum idag, säger han. 

Migrant i nio år

En person vi möter har kommit till Baobab Experience för första gången. Han heter Buli Drame och kommer från Gambia. Han lämnade landet 2015 och kom till Europa via Libyen efter flera misslyckade försök att ta båten över Medelhavet. Hans händer skakar kraftigt. 

– Det beror på olyckan 2016. Vi var 45 personer på en båt. Jag överlevde men jag har fått många problem efter den olyckan. Jag kom till Sicilien 2017. Jag försökte först åka till Tyskland för att de sa att man kan få bättre behandling där men på grund av Dublinförordningen blev jag skickad tillbaka hit. Jag har mina dokument nu men jag bor på gatan. Det är ändå bättre här än i Tyskland, där fick jag inte arbeta. Men här har jag kunnat få arbeta, städa gatan och så. Det är frigörande för mitt sinne att få göra det. 

Innan vi skiljs åt på den gatulampsupplysta trottoaren upptäcker vi att vi är lika gamla. 32 år, födda 1992. Buli skiner upp en sekund när han får höra det men slår lika snabbt ner blicken, tackar för intervjun, säger att han inte vill bli fotad, och promenerar sedan iväg. 

Det är ändå bättre här än i Tyskland, där fick jag inte arbeta. Men här har jag kunnat få arbeta, städa gatan och så.

Det är på grund av enskilda människors välvilja som många av flyktingarna som inte tar sig vidare i Europa överlever i Italien. Men det är också på grund av deras egna drivkrafter. I Napoli besöker Dagens ETC ett gammalt ockuperat psykiatriskt fängelse som blivit ett socialt center för migranter och  andra grupper som är utsatta i samhället. Verksamheterna drivs av organisationen EX OPG.  Aktivisterna leder aktiviteter helt ideellt med syftet att personer ska bli stärkta i samhället genom att lära sig fler språk och få koll på sina rättigheter. 

Alessia, som är läkare, möter upp oss vid den grönskande innergården med stora valv omkring. Hon visar oss upp till den låsta övervåningen, runt bland de celler där psykiskt sjuka fångar tidigare satt fängslade. Vi går förbi fotbollsplanen, lektionssalarna, rättshjälpsrummen, biblioteket och vårdavdelningen där hon har sitt kontor. 

– Det här var ett kloster på 1600-talet men det blev sedan ett fängelse. 2005 övergavs verksamheten och 2015 flyttade vi in som en ockuperande verksamhet. Men nu är vi officiellt erkända av kommunen. De behöver oss, säger hon.

Dör i väntan på vård

Alessia driver den lilla samhällskliniken där de främst tar emot migranter men även andra som inte känner sig trygga någon annanstans. Vanligtvis har de runt 10-15 läkare och läkarstudenter som volontärar på kliniken. 

– Vi arbetar med allmänmedicin och gynekologi och har en ultraljudsapparat. I Italien har migranter fortfarande samma tillgång till medicin som före Melonis regering. Men det är en knepig process.

Man måste ha ett tillstånd som visar att man får stanna i Italien för att få tid hos en allmänläkare. Man kan också få vård utan uppehållstillstånd men då behövs ett annat sorts dokument som bara är giltigt i sex månader. 

– Men det är inte särskilt många migranter som vet hur de ska få tag på ett sådant, vi har en väldigt svår byråkrati. Och även om man får det så får de inte boka tid som andra. De får gå när speciella klinikerna har öppet två gånger per vecka och kanske vänta i kö från klockan sju på morgonen till sen eftermiddag. Det har hänt att människor nekats vård och sedan avlidit. 

Alessia tror att människor hade varit betydligt mer marginaliserade om inte den här typen av självorganiserande rörelser fanns. I slutändan är det alltså civilsamhället som fått ställa upp när staten gett upp, konstaterar hon.

Vi går ner till baren vid entrén, som används för att samla pengar till verksamheterna. 

– Vi får inga medel från kommunen eller regeringen. Ibland tar människor med läkemedel som blivit över hemma, så vi har ett litet apotek. Och så ordnar vi festivaler och evenemang och tar betalt för biljetter, säger Alessia.

I en del av byggnaden springer barn omkring. De har just avslutat en fritidsverksamhet. I en annan del sitter en grupp och har språklektion.  

– Hur säger man: Det gör ont här? frågar läraren i klassrummet och pekar på sig själv. 

– Jag har ont i magen, svarar en av eleverna, på italienska.