När det i dag talas om evangelikalismens framfart i världen, påpekar antropologen Pablo Seman för ETC, syftar man ofta på en av dess inriktningar: den konservativa pingströrelsen, eller pentekostalismen. Pablo Seman forskar om pingströrelsen i Latinamerika vid universitetet i San Martin, i Argentina, och har skrivit boken ”Religiosidades populares: creencias y vida cotidiana” (Folkliga religiositeter: trosuppfattningar i vardagslivet).
Det som enar alla protestanter är övertygelsen om att kristendomen inte ska spridas via en hierarkisk institution, som katolska kyrkan, utan genom Bibeln. Men pingstvänner, förklarar Pablo Seman, ”utgår i från en uppfattning om den Heliga Andens nuvarande nådegåvor och letar efter tecken på Guds nåd även i dag, medan protestantismen generellt sett betraktar dessa som otillgängliga”. Att pingstvänner inte ser mirakler som exceptionella utan som något vardagligt gör att ”de mycket enkelt knyter an till de folklig religiositeter som finns i de länder där de hittar fotfäste”, förklarar han.
– De är mycket flexibla. Och faktum att de tror på prästerskapets universalism, alltså att vem som helst, inte bara specialister, kan predika Guds ord, gör att de kan röra sig mycket fritt bland folk. Framför allt för att de lever mitt ibland dem. Pingstpastorerna skickas inte utifrån, som katolska präster, vilket gör att de kan ha mycket nära kontakt med framför allt de fattiga, och främja organisationsformer och religiösa upplevelser som är anpassade till vitt skilda nationella verkligheter. Det är den starka samhälleliga förankringen som till stor del förklarar rörelsens tillväxt.
Enkelheten i deras budskap och sättet de kommunicerar det på är också till stor hjälp, förklarar den uruguayanske antropologen Nicolas Guigou, som forskat om pingströrelsens utveckling.
– Det som är särskilt lockande med rörelsen är att den utlovar allt: hälsa, pengar och framgång. Och det i jordelivet. Det handlar också om en väldigt kroppslig, sinnlig, religion, som använder sig av det känslomässiga och muntliga uttrycket. Det är också attraktivt, säger han till ETC.
Evangelikalismens expansion är inte precis ett nytt fenomen, påpekar Pablo Seman. Sedan pingströrelsen föddes i början av 1900-talet i Kalifornien har den inte slutat växa.
– Det var först på 1970-talet som medierna uppmärksammade dess framväxt, men då hade pingströrelsen redan varit etablerad i 70 år; efter Andra världskriget hade en mycket stor evangelikal missionskampanj redan ägt rum.
Det som är nytt, menar han, är den otroliga tyngd som pentekostalismen har fått i samhället och politiken.
Siffrorna är talande. Enligt World Christian Database fanns det över 600 miljoner pingstvänner i världen år 2017, jämfört med 1,2 miljarder katoliker. År 2050 beräknar man att pingströrelsen kommer att ha en miljard medlemmar medan katolikernas tillväxt kommer att bromsa in på lite under 1,6 miljarder.*
Sydkorea är ett av de länder där religionen vuxit som mest: 20 procent av deras 50 miljoner invånare är pingstvänner. Och det är i Seoul och andra sydkoreanska städer som man finner de största templen i världen.
Men det är på den amerikanska kontinenterna som pingströrelsen har ökat sitt inflytande mest. Enligt det latinamerikanska analysinstitutet CELAG (Latinamerikanska strategiska centret för geopolitik ) finns där över 19 000 kyrkor som betecknar sig som pingstkyrkor eller nykarismatiska kyrkor. Tillsammans har man över 100 miljoner medlemmar, en femtedel av befolkningen.
Opinionsinstitutet Latinbarometro fann i en undersökning att antalet katoliker i världens mest katolska region, Latinamerika, sjunkit till 60 procent av befolkningen 2017, från 90 procent i mitten av 1900-talet. Pingströrelsen har däremot vuxit och representerar 20 procent av befolkningen, medan den för bara några decennier sedan räknade med 5 procent. De latinamerikanska länder där den är som mest utbredd är Guatemala (41 procent av befolkningen), Honduras (39 procent) och Nicaragua (32 procent). I Brasilien, katolska kyrkans ögonsten, är hela 30 procent av befolkningen pingstvänner, år 2000 var de bara 15 procent.
– Pingstkyrkornas tillväxt i Brasilien har varit så stor att landet i dag räknar med den största pingstkyrkliga befolkningen i världen, större än i USA, förklarade Andrew Chesnut, professor i religion vid Virginia Commonwealth University för nyhetsbyrån AFP i fjol.
Parallellt med pingstkyrkornas expansion har flera länder där de etablerat sig upplevt en högervridning av politiken, anger Pablo Seman. Pingstvänner identifierar sig inte nödvändigtvis med den hårdaste högern, men de delar en rad grundläggande värderingar med konservatismen. Och med hänsyn till vänsterns traditionella svårigheter att ta sig an det religiösa och att kommunicera med troende, är det föga förvånande att dessa grupper vänt sig till högern.
En av grundpelarna i den pentekostala tron är den så kallade ”framgångsteologin”, något som enligt Nicolas Guigou passar perfekt in i en ”tid av extrem självständighet, några skulle kalla den nyliberal, som vi lever i i dag”.
– Huruvida du är framgångsrik eller en loser menar man beror uteslutande på dig själv, på hur mycket du själv anstränger dig för att göra rätt. Och att göra rätt innebär att uppfylla de påbud som man predikar och, självfallet, att du ”betalar tionde”. Ju mer pengar du skänker, desto mer kommer du att få.
Under många år hade pingströrelsen ingen politisk representation, och strävade inte heller efter att ha det, menar Nicolas Guigou. Men saker och ting började förändras i slutet av 1970-talet, då pingstkyrkorna i USA bestämde sig för att bryta sin neutralitet, på inrådan av den ultrakonservativa pastorn Jerry Falwell.
Under Ronald Reagans regering bildades en teokonservativ höger i landet. Den samlade militanta troende som exempelvis George Weigel, en katolsk universitetsprofessor som stod mycket nära påven Johannes Paulus II och Charles Peter Wagner, en protestantisk teolog som var missionär i Bolivia och teoretiserade kring behovet av en ny apostolisk reformation.
Wagner verkade för att neo-pentekostalismen skulle bli en kraft i ett ”andligt krig” för att befria, inte bara kroppar och själar, utan även territorier, länder och regeringar från ”Satans grepp”. Ett krig där måltavlorna varierat i olika regioner. Katolska kyrkan, vänster-, feminist- och hbtq-rörelserna skulle bekämpas överallt, de afroamerikanska religionerna i Latinamerika, islamismen i Afrika och buddismen i Asien.
Enligt pingströrelseforskaren Yannick Fer, vid franska Nationella centret för vetenskaplig forskning (CNRS), fokuserar den evangelikala kristna högerns ideologi ”på familjevärden, kampen mot abort och mot hbtq-personers rättigheter, motstånd mot evolutionsteorin och mot ’genusideologin’”. I en intervju i den franska tidningen Libération (16/5-2018) förklarade han att rörelsen började bli en maktfaktor i början av 2000-talet under George W. Bush-administrationen.
De demokratiska regeringarna (Clinton, Obama) tvingade bort den från statsmakten, men med Donald Trump kom de tillbaka med än större kraft. I presidentvalet 2016 gick 80 procent av de evangelikala rösterna – som totalt motsvarar en fjärdedel av befolkningen till den republikanska multimiljonären. Och enligt flera experter hade Trumps valseger aldrig varit möjlig utan det ideologiska och ekonomiska stöd han fick från hypermediala pingstpastorer.
Den schweiziska sociologen Philippe González från Lausannes Universitet, även han intervjuad av Libération, har författat boken ”Que ton règne vienne” (Låt ditt rike komma). Enligt honom kan man i USA under Trump nu observera ”framväxten av en tredje generation konservativa evangelikala kristna som verkligen lyckats penetrera maktens politiska instanser”. Donald Trump räknar med flera av dem till sin närmsta krets: vicepresident Mike Pence, utrikesminister Mike Pompeo, Trumps avgående talesperson Sarah Huckabee Sanders, utbildningsminister Betsy DeVos och energiminister Rick Perry – en oljeherre från Texas som tror att den globala uppvärmningen är ekoterroristers påfund.
I Latinamerika har den konservativa pingströrelsens politiska framfart varit uppenbar. I Brasilien mer än någon annanstans. Jair Bolsonaro valdes till president med pingstkyrkornas uttryckliga stöd. Dessutom fick det Republikanska partiet (PRB) - som grundats av den största pingstkyrkan i Latinamerika, Universalkyrkan av Guds rike - 30 ledamöter i det federala parlamentet och över hundra borgmästare i förra årets val. Bolsonaros parti, det Socialliberala partiet, räknar även med många pingstvänner i det federala parlamentet.
I Guatemala valdes Jimmy Morales, komiker och pingstpastor, till president 2016 och i Costa Rica, lyckades en annan pastor och gospelsångare, Fabricio Alvarado, ta sig till andra omgången i presidentvalet 2018.
– Gud har spritt ut oss i massor över hela kontinenten, sade Fabricio Alvarado under valkampanjen.
Det finns knappt något latinamerikanskt land där de konservativa evangelikala kristna inte är politiskt representerade i parlamenten.
Men pingstvännernas makt går mycket längre än deras politiska representation.
– De sätter den politiska agendan i flera länder och deras problemformuleringar blir allt vanligare i den offentliga debatten, sa Gaspard Estrada, från prestigefyllda Sciences Po i Paris, till AFP i fjol.
Detta inflytande förstärker pingströrelsen genom sina medieimperium som i såväl USA som i Brasilien når en otroligt stor publik. I Brasilien är Universalkyrkan av Guds rike ägare till den näst största öppna tv-kanalen i landet samt flera kabel-tv-kanaler och ett nätverk av radiostationer. Pingstkyrkan producerar mycket populära såpoperor och har bok- och skivförlag.
– Det är en otrolig maskin för att producera kulturell dominans, menar Nicolas Guigou.
Den amerikanska delstaten Alabama, som styrs av den evangelikala kristna Kay Ivey, antog nyligen en mycket hård lag mot abort, som liknar de lagar som förbjudit abort i våldtäktsfall i El Salvador eller Nicaragua, efter religiösa påtryckningar från både pingstkyrkor och katolska kyrkan. Och enligt avslöjanden från den argentinska tidningen Pagina 12 i fjol överlämnade den argentinske presidenten, Mauricio Macri, ”uppgiften att dämpa det sociala missnöjet och motverka ett socialt utbrott åt väckelserörelsen” i utbyte mot att ”sätta stopp för legaliseringen av abort och sexualundervisningen i skolorna”. Efter att abort blev lagligt i Mexico City 2007, ledde pingströrelsen en kampanj som blev avgörande för att liknande initiativ skulle blockeras i 17 av landets delstater.
Donald Trumps beslut att förflytta den amerikanska ambassaden i Israel från Tel Aviv till Jerusalem (samma beslut togs av Jimmy Morales i Guatemala och förespråkades av Jair Bolsonaro i Brasilien) är långt ifrån religiöst, men pingströrelsen betraktar det som en seger och ett tecken på sitt inflytande. För evangelikala kristna, påpekar Nicolas Guigou, är Israel det utvalda folkets land.
– Eftersom de också är kiliaster (att de tror på läran om det tusenåriga riket och på världens undergång, reds anm.) tror de att det som händer med Israel kommer att påverka hur långt bort vi står från jordens apokalyps. De tror att en allians med Israel kommer att välsigna dem.
Att försvara Israels territorium från Satans angrepp är för dem en ”helig skyldighet”, påpekar Philippe González för Libération. Tidningen beskriver den frihet med vilken evangelikala kristna (varav en majoritet kommer från USA) rör sig på Västbanken och hur ”den kristna sionismen ’made in USA’” i dag är på uppgång i Israel. I slutet av mars sade Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu, enligt den israeliska tidningen Haaretz, att hans land framöver skulle kunna klara sig utan den pro-israeliska amerikanska lobbyn AIPAC:
– Vi behöver inte AIPAC längre. I USA har vi tillräckligt med stöd från de evangelikala kristna, ska han ha sagt till en av sina rådgivare.
Vänstern har inte vetat hur man ska ta sig an den nya sammanflätningen av religion och politik som pingströrelsens frammarsch inneburit, menar såväl Pablo Seman som Nicolas Guigou. I stora delar av Latinamerika håller partierna och rörelserna mer till vänster - på den politiska arenan - och katolska kyrkan - på den religiösa - på att förlora slaget om den ”spirituella kontrollen över kåkstäderna, över den urbana periferin och över fängelserna”, förklarar Nicolas Guigou. Problemet för vänstern, noterar han, är att den rör sig med koder typiska för den urbana medelklassen.
– Identitetspolitiken, genusfrågorna, är främmande för de mest marginaliserade samhällsskikten som finner en viss säkerhet i den traditionella, heterosexuella familjen och känner att det lilla de har faller sönder utan den, menar han.
Den fransk-algeriska journalisten Lamia Oualalou, har bott i Brasilien i över ett decennium och skrivit boken ”Jésus t’aime. La déferlante évangélique” (Jesus älskar dig. Den evangelikala vågen), där hon analyserar pingströrelsens territoriella utbredning. I en intervju i tidskriften Nueva Sociedad i oktober påpekade hon att den religiösa faktorn är relativt underordnad när det kommer till att förklara dess expansion.
– När jag frågade folk varför de gick till pingstkyrkan dök inte det teologiska argumentet upp. Faktum är att det enda som verkade existera var det evangelikala templet: där kan man sjunga, få vänner, lämna sina barn. Om någon förlorar sitt jobb aktivera man nätverket tills personen får ett nytt. Och om någon saknar mat ger erbjuder man ris. De evangelikala kyrkorna har intagit statens roll och detta har lett till deras kulturella och politiska inverkan, berättade hon i intervjun.
Genom sina kyrkor, som förvandlats till en typ av socialkontor, och sin predikan mot alkoholkonsumtion har pingströrelsen dessutom varit mycket bättre än vilken annan grupp som helst på att begränsa våldet mot kvinnor och på att förbättra sina medlemmars integration på arbetsmarknaden, menar Nicolas Guigou:
– ”Om du slutar dricka kommer du att hitta ett jobb”, säger pingstpastorerna till de troende. Eftersom personen ofta hittar något, om än ett litet, jobb och begränsar sin alkoholkonsumtion, så tillskriver den och sin omgivning förbättringarna till pastorernas predikan. Det är ett fungerande maskineri som snurrar på.
Nicolas Guigou pekar också på vissa radikala förändringar inom vänstern, i framför allt Sydamerika, som påverkat utvecklingen. Samtidigt som antalet evangelikala kristna med mycket konservativa moraliska värderingar ökat har vänstern på väldigt kort tid -tio, fem år- gått från att vara homofobisk till att anamma hbtq-rörelsens krav och analys.
– Fram till för inte alls länge sedan påstod ingen i Sydamerika att man inte kunde vara vänster om man inte var för legaliseringen av abort eller homoäktenskap. I dag är det så, men den latinamerikanska vänstern beter sig som om man alltid liknat den svenska. Detta har skapat ett ännu större avstånd till de delar av arbetarklassen som känner igen sig i evangelikala värderingar och som förut kunde finna dem inom katolicismen. I dag har de, på grund av katolska kyrkans utveckling (med bland annat pedofilskandalerna), vänt sig alltmer till pingstkyrkorna, som uppfattas som mer trovärdiga och mer nära.
Vänstern begick misstaget att tolka framgångsteologin på ett mycket rudimentärt sätt, menar Lamia Oualalou:
– Man såg den som en anpassning till nyliberalismen. Det är sant att den anammar en hel del konsumism och pengar, men i kyrkorna fungerar också en stark solidaritetslogik.
Lamia Oualalou pekar också på självmotsägelsen i att progressiva latinamerikanska partier, som exempelvis Lulas parti, Partido dos Trabalhadores (Arbetarpartiet), i Brasilien, och dess motsvarigheter på kontinenten, inte själva undkom den kapitalistiska
konsumtionslogiken medan de satt i regering under det så kallade ”progressiva decenniet” i regionen mellan 2000 och 2010. Det som de erbjöd de fattiga var i princip att integreras i konsumtionen och i det hänseendet, menar hon, legitimerade man snarare framgångsteologin. När den ekonomiska konjunkturen vände och försämrades blev svagheten i den ”integrationen” uppenbar. De fattiga övergavs bokstavligt talat till ”Guds nåd” och Gud sade, genom pingstpastorerna, till dem att vänstervridna Satan hade förrått dem och dömt dem till fördärv.
I valet 2018 röstade evangelikala kristna i Brasilien på Jair Bolsonaro i större utsträckning än medelväljaren. Pablo Seman menar att extremhögern lyckades fånga upp kraven om ökad säkerhet och korruptionsbekämpning samtidigt som man försvarade konservativa moraliska värderingar och underströk att välstånd tillfaller alla dem som gör personliga ansträngningar, utan statens inblandning.
Nicolas Guigou berättar att katolska latinamerikanska präster som inspirerats av befrielseteologin - den ekumeniska strömming som föddes i Latinamerika, förkroppsligade idén om att Jesus står på de fattigas sida och som är starkt kopplad till vänsterrörelserna på kontinenten- nyligen ironiskt konstaterade att medan de försökte vända sig till de fattiga så vände sig de fattiga till pingstkyrkorna.
– Det är en bra sammanfattning av verkligheten, konstaterar Guigou.
1. Todd M. Johnson et al. (2017). ”Christianity 2017: Five Hundred Years of Protestant Christianity”, International Bulletin of Mission Research
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.