– El periodista, utropar hon.

– Att ni kom tillbaks, det väntade jag inte.

När jag berättar att jag varit tillbaks flera gånger men att hon inte varit hemma någon av gångerna så mörknar hennes blick som om hon drabbats av obehagliga minnen.

Det var tio år sen vi sågs. Señora Ana är säker, för det var strax efter det att de fyra förlängda Toyotajeeparna som Hugo Chavez gett henne att använda som kollektivtaxi, hade anlänt.

”Det är en hedersutmärkelse”

Den gången hade señora Anas hus och hela gårdsplanen framför varit full av människor. Fotbollsplanen intill likaså. Människor i olika åldrar som satt i grupper, ibland på stolar kring bord, ibland direkt på marken och som pratade och diskuterade. En del höll upp planscher som de pekade ut saker på. Andra ritade med en pinne i sanden. Många antecknade ivrigt. Samtidigt som señora Ana gick runt och tycktes inspektera vad de olika grupperna gjorde höll hon på att laga till en soppa åt alla i en jättegryta som hängde över en öppen eld vars rök luktade eukalyptus. Hon lös av energi. Och stolthet.

– Vi här i Cataure har utnämnts till mönsterkommun, una comuna vitrina, berättade hon då för mig.

– Det är en hedersutmärkelse, men det ställer också krav.

Människorna runt omkring var arbetsgrupper som höll på att utarbeta nya kommunala projekt av olika slag – allt från produktiva projekt till bostadsbyggande. Förutom att señora Ana var den självklara ledaren, ”la jefa”, som hade direkt tillgång till Hugo Chavez så var hon inblandad i flera av dem, hennes favoritprojekt var upprättandet av ett kommunalt internetkafé intill skolan där alla skulle ha gratis tillgång till internet och datorer. Hon var också den drivande kraften i en målarbrigad. Det var den som målat hennes hus; ett jätteporträtt av Hugo Chavez och orden ”patria, socialismo o muerte!” som en ring runtom. Ovanför, som rubrik, stod ”comuna bolivariana de Cataure”.

Idag är internetkaféet igenstängt eftersom alla datorer stulits och señora Anas hus är vitmålat, utan spår av vare sig Hugo Chavez eller slagord. Bredvid hennes hus har en av hennes döttrar och hennes man, Nelson, byggt ett eget hus. En liten bit bort finns ett stort laduliknande hus där en gammal moster och hennes barn och barnbarn bor.  Människorna på gårdsplanen är señora Anas familj och av den bolivarianska kommunen Cataure finns inte många spår. Vid infarten från den stora vägen kan man fortfarande se rester av en jätteaffisch med orden ”comuna Cataure” som klistrades upp på en mur ungefär samtidigt som jag var här första gången. Här och där utefter vägen finns rester av målade slagord på väggar, klippor och murar. Men av någon kollektiv social organisation syns inte mycket.

I Caracas, innan jag träffar señora Ana denna andra gång, talade jag med en regeringsfunktionär, som krävde anonymitet för att prata, och som hävdade att det nu finns 3 000 bolivarianska kommuner i landet.

Planen för fäderneslandet

Kommun är ett centralt begrepp i Hugo Chavez politiska arv, det som kallas Plan de la Patria (Planen för fäderneslandet) som t o m är lag i Venezuela och som nyligen trycktes upp i en elegant upplaga med hårda pärmar. I Plan de la Patria beskrivs den bolivarianska revolutionens målsättning vara upprättandet av en kommunal stat, baserad på kommuner – det är så det XXI:a århundradets socialism ska förverkligas. Det är därför antalet kommuner är så viktiga för regeringen – ju fler kommuner desto närmare förverkligandet av det XXI:a århundradets socialism. Men när jag påpekar för regeringsfunktionären att, enligt Hugo Chavez, så är förutsättningen för att Plan de la Patria ska kunna förverkligas att Venezuela producerar 6 miljoner fat olja per dag till samma höga priser som gällde när Chavez skrev sitt dokument, så blir han lite ställd.

– Idag, fortsatte jag, producerar Venezuela ju inte ens en miljon fat olja per dag. Och priserna är inte ens hälften av dem som gällde när Chavez skrev sitt dokument. Hur ska man då kunna finansiera alla de projekt som är knutna till bygget av den Kommunala staten och som finns listade i Plan de la Patria?

Regeringsfunktionären var tyst en stund, bläddrade lite i ett dokument och gick ut och pratade i sin mobil. När han kom tillbaka in sa han:   

– Planens genomförande kanske inte kan ske så snabbt som el comandante räknade med. Vi får vara flexibla med tidsschemat. Och kanske är det så att alla kommuner inte fungerar så bra ännu. Men det är sådant vi jobbar på. Och bara det att det alls finns 3 000 kommuner registrerade, måste ju ses som en stor framgång.

Kommunen Cataure tillhör de 3 000 kommuner som är registrerade. Men den finns egentligen inte, utom på papperet. Och om en mönsterkommun inte längre fungerar, hur många vanliga kommuner är det som inte gör det?

Men, bortsett från det, vad var det som hände i Cataure? Varför föll allt samman?

– När Chavez dog var det som om luften gick ur mig, säger señora Ana med en uppgiven suck.

– Jag tappade lusten och när jag inte längre höll igång var det som om alla andra också tappade farten. Sen, när jag började arbeta igen, upptäckte jag att det var nya människor på institutionerna. Alla mina kommunikationskanaler hade stängts ner. Jag hade inte längre tillgång till staten.

”Kanske är det en kulturell fråga”

Men señora Ana är inte den som ger sig. Och så småningom lyckades hon få ett möte med guvernören, som kände väl till henne och som lovade att åtminstone asfaltera vägen som går igenom kommunen. Ana kände sig nöjd. Att fixa vägen var ett gammalt krav och om det nu äntligen blev av, så skulle det kanske också bidra till att åter aktivera kommunen

– Guvernören kom hit, berättar señora Ana.

– Vi höll ett möte. Jag lyckades få ihop rätt många. Han lovade än en gång att asfaltera vägen. Och någon månad senare sa han i ett radioprogram; ”att asfaltera vägen genom Cataure är en prioritet för den här administrationen”.

Señora Anas genomgång avbryts när hennes dotterdotter Victoria kommer bakifrån och kastar sig om hennes hals. Men det förtjusta skrattet med Victoria övergår snart i en tung suck.

– Det var sex år sen, säger hon. Och du ser hur vägen ser ut – värre än någonsin.

– Cataure var den mest produktiva parroquian i hela delstaten. Nu är det som en stor ruin.

– Men, säger jag lite försiktigt, det kan väl inte bara vara Chavez död som förklarar alla problem? Det är ju ändå samma politiska projekt som leder landet.

Señora Ana tittar på Nelson, som redan tidigare klargjort att han anser att kommunens sammanbrott har med girighet att göra.

– Nästan alla gjorde vad de kunde för att sno åt sig för egen del, hade han sagt innan señora Ana kommit ut.

– Det var inte många som var som Ana, som såg till helheten och som ville skapa något för alla. Och där alla var delaktiga.

Ana skakar på huvudet. Hennes ansikte är en skoningslös spegel av hennes sinnesstämning, från outsäglig glädje, till outsäglig sorg och allt däremellan. Nu ser hon närmast ursinnig ut.

– Förmodligen, säger hon, är jag också en del av problemet. Jag tog på mig allt. Ville bestämma allt. Klarade inte av att delegera. Det där är nog ett av våra problem. Att lära sig lyssna på den andre. Och att lära sig av sina misstag.

– Men, skrattar hon, för att kunna göra det måste man först erkänna att man begått ett misstag. Och det är vi dåliga på. Här är det alltid de andras fel.

Vi dricker kaffe och småpratar och jag får en stark känsla av att det också var något annat som hände, kanske till och med innan Chavez död, som gnager i señora Ana.

– Det hände många saker, säger hon, många omständigheter förändrades. Men effekten av allt blev att det kollektiva föll ihop. De projekt vi satt igång, förvandlades till familjeprojekt eller enskilda projekt. Istället för tillsammans, började alla arbeta var och en för sig.

Till och med Giovanny, som var ledare för bondefronten och drivande i kooperativet uppe vid den gamla haciendan, hade lagt ner kooperativet och blivit småbonde.

Giovannys hus ligger strax ovanför skolan. Såväl han som han hustru och två barn är hemma. Giovanny får mig att tänka på Filemón Escobar, den bolivianske gruvarbetarledaren som såg ut som en blandning av universitetsprofessor och den brittiske skådespelaren Leslie Howard. Giovanny ser likadan ut. Men han tar sitt utseende med ro.

– Kanske är det en kulturell fråga, säger han.

– Vi venezulaner är individualister och vi drev igenom kollektiva organisationsformer fast folk egentligen inte ville.

När han säger ”vi” menar han partiet, PSUV – det enade venezulanska socialistpartiet. Jag har mött Giovanny fem gånger de senaste tio åren, både i hans hem och uppe på haciendan där han numera har ett litet eget jordbruk där han odlar bananer, avokados och kakao. Första gången upplevde jag honom som en politisk kommissarie som kom på sin mc och förklarade den korrekta politiska linjen för de förvirrade medlemmarna i det kooperativ som just hade bildats. Med tiden mjuknade hans politiska retorik. Han hade inte längre självklara svar på alla frågor. Och idag har han mer frågor än svar.

Vi åker upp till haciendan. Sen Felix, som jag tidigare träffat här flyttade härifrån har ingen bott här. Haciendan är en ödebyggnad – ett bräckligt minne av andra tider. Spisen i köket är borta. Alla rum är tömda, utom ett där det står kvar ett bord. På räcket vid trappan upp mot taket hänger lite kläder på tork, men det var länge sen de hängdes upp.

När vi står uppe på taket och stirrar in i dimman som lagt sig över dalen säger Giovanny att det var statens frikostighet med pengar som saboterade bygget av kommunen.

– Det handlade bara om att formulera projekt som kunde finansieras av staten, säger han.

– Allt handlade om det – att få pengar av staten för att hålla verksamheten igång. Ingenting hängde på oss själva. Vad vi tyckte spelade ingen roll. Var vi bara politiskt lojala, så skulle allt fixa sig. Men om vi gick bortanför de officiella riktlinjerna, så var vi brända.

”Vi är duktiga på att hänga fast vid illusioner”

Dimman lättar lite. Ibland kan man ana de gröna bergen på andra sidan dalen. Jag minns att man i klart väder kunde se ett vattenfall som bröt fram mellan klipporna. Nästan lysande blått vatten som kontrasterade mot de grå klipporna och de gröna träden. Det var så jag hade sett det första gången jag stod här med Felix. Och det var också första gången jag hörde talas om Ciudad Caribia.

– Där på andra sidan bergen, hade Felix sagt, håller framtiden på att byggas. Ciudad Caribia är Venezuelas första socialistiska stad. Det är där framtiden byggs. Och att veta att det sker, nu när vi står här, är det starkaste argumentet som finns för att tro att den här revolutionen ska lyckas.

Felix hade nästan darrat av en slags passion och det var först när hans hustru ropade på oss att komma ner för att dricka hemgjord choklad som han samlade ihop sig.

Nu står jag här med Giovanny. När jag berättar om hur Felix talat så trösterikt om Ciudad Caribia ler han inåtvänt.

– Vi är duktiga på att hänga fast vid illusioner, säger han med låg röst.

Ciudad Caribia ligger uppe i bergen mitt emellan Caracas och flygplatsen Maiquetía. Det var Hugo Chavez som bestämde att staden skulle byggas just här. En socialistisk stad med uppsikt både mot havet och mot Caracas skulle också ur militär synvinkel kunna spela en viktig strategisk roll. Ciudad Caribia invigdes 2011. Men det är svårt att hitta det ”socialistiska” i ciudad Caribia. Istället för en modell för det nya samhället, upplevs Ciudad Caribia idag som ett slags ingenmansland dit man inte bör åka utan speciell inbjudan.

Förra gången jag var i Caracas sa Rosalba, som varit min guide de första gångerna jag besökte Ciudad Caribia, att jag inte skulle komma för att det var för farligt.

Den här gången får jag inte ens kontakt med med Rosalba. Någon säger att hon flyttat. Men alla säger samtidigt: ”Åk inte dit, det är farligt”.  Jag vet inte hur rätt de har. Ciudad Caribia har fortsatt att växa med nya höghus på kullarna. Tvätt hänger på tork utanför nästan alla fönster. Inte många människor syns till. Men i en rondell finns en ny grupp statyer – indianer som springer fram med sina spjut höjda. Innan man kommer fram till rondellen, på själva uppfarten från motorvägen till flygplatsen finns en stor poliskontroll med vaktbom. Den är också ny.

Señora Ana säger att en sak hon lärt av misslyckandet med att bygga upp kommunen Cataure var att man måste vara beredd att lyssna på den andre.

– Vi måste lära oss att ta emot råd, hade hon sagt. Vi måste lära oss att inse att den andre kanske vet bättre.

Men vare sig Giovanny eller señora Ana känner sig som besegrade.

– Jag tror, säger Giovanny, att den här krisen har lärt oss att uppskatta det vi har och att  bättre värdesätta både vårt eget och andras arbete.

– Med guds hjälp ska vi klara av det här, slår han fast.

Det är första gången jag hör Giovanny tala om gud.

Señora Ana hänvisar också till gud.

– Om bara gud vill så löser vi problemen, säger hon.

Och trots sin besvikelse är señora Ana fortfarande politiskt aktiv. Hon är med i en rörelse som kallas ”Venezuela vamos” och som bildats av Nicolas Maduro för att locka till sig väljare som inte identifierade sig med PSUV, socialistpartiet.

– Vad vi sysslar med nu, berättar señora Ana, är att söka upp alla dem som har skaffat sig ”el carnet de la patria” för att undersöka vilka behov de har.

”Många som behov av att bara få prata med någon”

Omkring hälften av Venezuelas befolkning, 16 miljoner människor, har skaffat sig ”el carne de la patria”. Det är ett slags ID-kort man måste ha om man ska få bidrag av staten, både lådan med mat som kallas Clap och olika slags kontanta bidrag som då och då sätts in på ens konto.

– Vår uppgift i ”Venezuela vamos”, säger señora Ana, är att söka upp alla här i trakten som har ”el carnet de la patria” och se om de behöver någon speciell hjälp.

Det låter som en lovvärd aktivitet. Och señora Ana har ett behov av att hålla kontakt med människor och känna att hon gör nytta.

– Men, säger hon innan vi skiljs åt, det är en sak jag inte gör. Våra instruktioner är att vi ska motivera dem vi söker upp att stödja regeringen med sina röster och genom att delta på möten och demonstrationer. Det gör inte jag. Det är först när man gör det man själv vill som man också kan samarbeta. Det lärde jag mig av misslyckandet med la comuna Catuare.

– Däremot vet jag att det är många som har behov av att bara få prata med någon. Att känna sig sedd. Det var det som var Hugo Chavez styrka – han fick människor som alltid varit marginaliserade att känna sig sedda.

– Det är därför, säger señora Ana, som jag gått med i ”Venezuela vamos”. För att människor ska känna sig sedda. Inte för att stödja Maduro. l

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.