Protesterna handlar främst om nöddekretet DNU och lagförslaget Ley Omnibus, som båda innehåller radikala åtgärder för att avreglera ekonomin: exempelvis utförsäljning av statliga företag, slopad hyresreglering, urholkning av arbetsrätten, nedskärningar i den offentliga sektorn samt indragen finansiering för kultursektorn.

– Jag är här för att protesterna mot hur Milei behandlar oss pensionärer. Våra pensioner ligger redan på miniminivå och han vill inte höja dem. Priserna på mat och mediciner har stigit med över 100 procent den senaste månaden, och med den nya regeringens politik kommer vi få det ännu sämre, berättar pensionären Graciela Salinas medan en talkör sjunger ”Man säljer inte sitt eget land”.

”Handlar bara om att privatisera”

En av de viktigaste punkterna i Mileis ekonomiska program är massprivatiseringar och utförsäljning av statliga företag. Han vill bland annat införa voucher-system på landets statliga universitet och låta företag ta över driften av statliga grundskolor.

Högstadieläraren Gisela Rivero är en av dem som reagerat starkt på de nya utbildningspolitiska förslagen.

– Jag är emot exakt allt som rör utbildning i Ley Omnibus. Det handlar bara om privatisera, montera ner det statliga skolsystemet och framför allt om att tjäna pengar, att vinstintresset ska gå före allt annat. Jag förstår faktiskt inte hur man kan rösta på Milei, säger hon och drar ett djupt bloss på cigaretten.

Men bland de hundratusentals demonstranterna finns även många som röstade på Javier Milei i det senaste presidentvalet. Sophämtaren Diego Garcia är en av dem.

– Vi är här för att stötta vårt fackförbund och visa vårt missnöje med Mileis nöddekret DNU. Det kommer drabba oss arbetare ekonomiskt och försämra våra fackliga rättigheter.

Du berättade att du röstade på Milei. Hur kommer det sig att du deltar i den här protesten mot honom?

– Alltså, jag röstade på honom för att jag ville ha en politisk förändring, och jag ångrar inte min röst. Men jag hade inte förväntat mig att det skulle bli så här, och att det skulle påverka oss arbetare.

Men gör han inte exakt det han lovade under sin valkampanj?

– Jo, fast han gör det alldeles för abrupt. Jag tror att förändringen måste ske mer gradvis, inte så här chockartat.

Missnöjesröster

Att en president som nyligen vann presidentvalet med över 55 procent av rösterna möter så starkt folkligt motstånd efter en dryg månad vid makten kan te sig obegripligt för den som inte är insatt i argentinsk politik. Men enligt ekonomen, forskaren och universitetsläraren Ricardo Aronskind finns det förklaringar.

– Endast en liten grupp av Mileis väljare röstade på honom för att de delar hans ideologi och håller med om vad han säger.

Majoriteten däremot röstade på honom för att de inte ville rösta på peronistpartiet, det vill säga mer en slags missnöjesröst än en solklar röst för Milei, säger han.

– Det var också många som röstade på honom, men samtidigt hoppades på att han inte skulle genomföra allt han lovade i sin valkampanj.

Ricardo Aronskind menar att Argentina nu står inför samma extremt nyliberala avgrund som med presidenterna Carlos Menem på 90-talet och Mauricio Macri på 00-talet.

– Det är alltid samma recept och det slutar alltid med allvarliga ekonomiska kriser. Att folket fortsätter att rösta fram den här typen av presidenter har dels att göra med okunskap, men också det faktum att våra medier domineras av högerkrafter som är väldigt skickliga på att manipulera befolkningen, säger han.

– Personligen är jag djupt oroad över det ekonomiska, demokratiska och juridiska kaos som Milei just nu håller på att skapa. Det kommer bara bli värre.