När Joakim Medin gick och lade sig i sin cell i Silivrifängelset i går kväll kanske ha sa ”ännu en dag närmare friheten” högt för sig själv. 

Kanske ser han fåglar när han är ute och tar luft i rastgården. En av dem kanske han har döpt till Sofie och pratar med varje dag.

Kanske sluter han ögonen och går en promenad längs Mälaren. 

Troligen har han lärt känna fängelsevakterna. Lärt sig namnen på deras barn, vet när de fyller år. 

Han funderar nog på vilken som är inledningsscenen i hans nästa bok. Kanske börjar den när han grips på flygplatsen i Istanbul den 27 mars. 

Helt säkert har Joakim Medin gått djupt in i rollen som journalist. Utrikeskorrespondenten som ser dagarna i fängelset som en alldeles unik möjlighet. Det är så man överlever som fängslad journalist, genom att klamra sig fast vid jobbet. 

– Det är ett långtgående självbedrägeri. Man intalar sig själv att man är på en helt unik plats. Joakim är den enda svenska journalisten där. Han är närmare den gripne borgmästaren Ekrem Imamoglu än någon annan. Han är på samma avdelning som flera av de kurder han rapporterat om, som utvisades från Sverige. Journalistiskt har han verkligen exklusivitet och någon dag kommer han att kunna berätta. Varje dag i cellen är en dag närmare den dagen, det är det man intalar sig själv, säger Martin Schibbye.

Skrev bok om att vara fängslad

Få vet lika väl som han hur Joakim Medin har det just nu. Martin Schibbye och fotografen Johan Persson greps under en reportageresa i Etiopien sommaren 2011. De dömdes till elva års fängelse för samröre med terrorister och otillåten inresa i landet. De satt fängslade i 438 dagar innan de benådades och släpptes i oktober 2012. Majoriteten av tiden tillbringade de i det ökända Kalityfängelset i huvudstaden Addis Abeba. Ett fängelse som då beskrev som en hemsk plats med tortyr och fångar som vägrades vård. Martin Schibbye säger att det var en plats där många dog. De första åtta månaderna sov han och Johan direkt på cementgolvet. De fick en säng att dela på först när en annan fånge dog av tuberkulos.

– En gång i månaden lämnade en fånge fängelset med fötterna före. Självmord var också vanligt. Människor dog omkring oss av lunginflammation, TBC och för att de inte fick vård. Men vi sa alltid i intervjuer att allt var bra i fängelset. Det var viktigt för vår nådeprocess, säger Martin Schibbye. 

Vi har stämt träff med Martin Schibbye för att prata om hur man hanterar livet som fängslad journalist. Han och Joakim är kollegor. När Joakim Medin kom ut efter att ha suttit fängslad i Syrien i elva dagar 2015 tog Martin Schibbye och han fram en utbildning för andra journalister om hur man hanterar livet i en fängelsecell.

– Nyckeln i kursen handlar om att aldrig glömma att man är journalist. Man är där i sin yrkesroll. Det gör att man har verktygen och håller ihop. Vi pratar mycket om vikten av att bygga relationer. Du kommer att träffa människor som är vänligt inställda till dig. Lär dig deras namn, vad deras barn heter. Jag upplevde under kursen att det här inte var något som Joakim behövde lära sig. Det föll sig naturligt för honom. Han är sådan som människa, säger Martin Schibbye. 

En stund före intervjun ändras spelplanen. Vi får veta att det blivit klart att Joakim Medin kommer att åtalas misstänkt för terrorbrott och förolämpning av presidenten. Han riskerar tolv års fängelse.

– Min första tanke när jag såg att han åtalas var ändå ”Yes!”. Den situationen som han har varit i är så fruktansvärt svår. Man går som på äggskal, måste vara försiktig, man hoppas att det ska lösa sig. Man vill inte eskalera någonting. Samtidigt... ovissheten är det värsta när du sitter fängslad. Ovissheten är det som förstör dig. Att inte veta om du blir släppt imorgon, eller om du ska sitta i decennier. All fakta i den situationen är guld värd, även om det är jobbiga besked, säger Martin Schibbye. 

Svag efter besök 

Några dagar efter att Joakim Medin fängslats skrev Martin Schibbye en text i Dagens Nyheter med rubriken ”Därför är jag inte orolig för Joakim Medin”. Den handlade om att Joakim, om någon, är rustad inför situationen. 

– Med lite distans känner jag att man aldrig får glömma att det här är någonting som gör något med en människa. Att vara frihetsberövad, att vara isolerad, är något av det mest fruktansvärda du kan utsätta en människa för. Ja, han är tränad, men det han står inför är brutalt, säger han.

Som mörkast blir det troligen när Joakim Medin tänker på sin fru Sofie Axelsson och den ofödda dottern Esme i hennes mage. Att tänka på, eller ha kontakt med anhöriga var det som frestade på mest, minns Martin Schibbye. Hans fru Linnéa kom och besökte honom i fängelset regelbundet.

– När jag sedan skulle gå tillbaka till min zon i fängelset så var jag svag i flera dagar efteråt. Tills man kom igång med det här ”Yes!, det här är unikt”-mantrat igen, säger han. 

Joakim Medin fick möjlighet att skriva brev till sin fru redan efter några dagar och den 11 april ringde han henne för första gången sedan gripandet. Samtalet varade i tio minuter och efteråt sa Sofie att Joakim lät som vanligt. 

Journalistbubblan rämnar

Det första telefonsamtalet blev ett samtalsämne på Gräv-konferensen, där både Sofie och Martin befann sig när samtalet kom.

– Jag märkte att många sa att det var bra att han fick ringa, att det gör honom gott att få prata med henne. Men jag minns att det ibland var det jobbigaste som fanns när den där journalistbubblan rämnade och man inser att det är också en mänsklig tragedi. Det finns en Joakim, eller Jocke, som inte är journalist. Man behöver ha drömmen om friheten utanför, men jag minns att det var något som gjorde en väldigt sårbar, säger Martin Schibbye. 

Hur gör man för att undvika de jobbiga tankarna?

– Jag och Johan hade vissa ämnen som vi inte pratade om. För att vi visste att vi inte fixade att diskutera det. Det rörde framför allt de traumatiska bitarna kring skenavrättningar, när vi sköts. Det gick inte att prata om i den situationen vi var i, säger han.

– De mörkaste stunderna handlade om våra nära och kära. För mig var det att jag hade en gammal pappa. Skulle jag få se honom innan han dog?

Går det att beskriva känslan som fängslad? Är man rädd?

– För mig blev cellen en trygg plats. När man var inlåst var man trygg. Då kommer ingen och förhör dig, inga överraskningar kommer att ske. Man anpassar sig om människa väldigt snabbt till den miljön och lär känna ljuden. Man kommer in i sina rutiner. Även om man inte kan påverka så mycket finns det saker man kan påverka. Att man äter ordentligt, bara sover på nätterna, att man tränar. Och är det jobbigt att tänka två dagar framåt, då tänker man en timme framåt, säger han.

Spännande personer i fängelset

Joakim Medin sitter isolerad. Den enda kontakten med de andra fångarna sker via springor i väggarna. Martin Schibbye och Johan Persson hade sällskap av varandra, men också av de 300 fångarna i deras rum och totalt 800 i samma zon.

De lärde känna de andra fångarna.

– Det blir verkligen vänner som man lär känna. I den här typen av länder är det också väldigt spännande personer som sitter i fängelset.

Dagarna i Kalityfängelset kom och gick. På rastgården fanns fåglar som Martin Schibbye döpte och pratade med. En fågel fick heta Linnéa, andra fick namn efter hans vänner hemma.

Han joggade i åttor på golvet (springer man i en cirkel blir man snurrig för snabbt), eller bollade en apelsin med Johan. 

Sjöng sånger som han kunde utantill om och om igen (Imperiets C.C Cowboys), eller upprepade fraser från filmer (Introt i Medan vi faller: ”Hittills går allt bra, hittills går allt bra, hittills går allt bra”).

Vissa saker upprepade han och Johan som mantran.

– Varje kväll sa vi till varandra ”ännu en dag närmare friheten”. Det sa vi 438 gånger, och till slut så kom ju den dagen. Varje besegrad dag är en dag närmare friheten.

Ofta blundande han och tog en promenad.

– Man blundar och tänker att nu öppnar jag min dörr, nu trycker jag på hissknappen. Nu går jag ut. Hur ser det ut där? Jag tar vänster. Går ner till vattnet, följer den där stigen. Det går att gå långt på det sättet och verkligen återskapa minnen och händelser. Det är en fånges uppgift att hålla sig frisk och redo för rättsprocessen, säger han.

Förändrades du på något sätt av tiden i fängelset?

– Jag har blivit sämre på att hantera stress. Det är bättre i dag, men de närmsta åren efteråt hade jag en större stresskänslighet. Men annars klarade jag mig relativt väl. Jag upplever att erfarenheten har gjort mig till en bättre journalist. Man är inte bara en betraktare som intervjuar fängslade journalister. Man är en deltagare och får känna på hur terrorjakten har blivit en jakt på journalistiken i många länder. Den perspektivförskjutningen gör mig till en bättre journalist i dag skulle jag säga.

Lättnad när domen kom

Martin Schibbye och Johan Persson satt fängslade i lite mer än två månader innan åtal mot dem väcktes. De dömdes till elva års fängelse och Martin minns att han kände lättnad när domen avkunnades.

– Alla grät runt omkring mig, men jag var jätteglad. Jag tänkte att med gott uppförande är jag kanske ute efter sju år. Jag hade äntligen alla fakta liksom. Hellre veta, än att tänka att det kan bli livstid eller att jag släpps imorgon, säger han.

När rättegången inleddes i Addis Abeba i oktober 2011 var den den diplomatiska närvaron stor med ett 15-tal länder, däribland USA, representerade. 

Nästa vecka inleds rättegången mot Joakim Medin. Martin Schibbye betonar att världen på många sätt såg annorlunda ut när han och Johan greps. Eskaleringen är rå. I boxningstermer är det nu boxaren har tagit av sig handskarna och slåss med bara nävarna.

– Om vi stod vid ett vägskäl då, så är det en avgrund i dag. Joakims rättegång handlar om så mycket mer än bara honom. Handskarna är kastade, det här handlar om oss alla. Om Turkiet kommer undan nu, då har vi en extremt svår värld att rapportera ifrån framöver.

Hur förbereder sig Joakim inför rättegången?

– Jag vet inte om han kommer att få möjlighet att prata själv, eller om det bara är hans advokat. Men Joakim är ju en föreläsare och pedagog så om han får säga något så förbereder han ett tal som han lär sig utantill. Jag inledde mitt rättegångstal med att säga att det här är de viktigaste orden jag kommer att uttrycka i mitt liv. Man funderar mycket på vad man ska säga. Varje ord vägs på guldvåg.