”Jag började darra som i ett epilepsianfall”

Marianna och Taras – Lviv till Polen

Marianna är 24 år. På morgonen den 24 februari vaknade hon i sin lägenhet i Lviv för att mata sin sex månader gamla son Taras. Hon slog på nyheterna och fick reda på att Ryssland hade påbörjat en fullskalig invasion. 

– Jag kommer aldrig att glömma hur jag började gråta när jag matade min son. För jag förstod att kriget hade börjat, säger hon. 

Marianna insåg fullt ut vad som hade hänt när hon tog ut sin bebis på en promenad. Hon kunde bara hitta ett ställe i centrala Lviv där de fortfarande serverade kaffe. Alla kaféer var stängda. Dagen innan hade Marianna skaffat Taras ett pass för säkerhets skull, så beslutet att åka utomlands verkade ligga nära till hands. Eftersom män i värnpliktsåldern förbjöds att lämna landet bestämde hon sig för att inte åka på egen hand. Trots allt, om det inte vore för bebisen, skulle hon vara redo att slåss. 

Hon ändrade sig efter den första natten i ett gammalt dammigt skyddsrum.

– Jag insåg att jag borde prioritera min son, inte min egen önskan att förstöra ockupanterna, kanske på bekostnad av mitt eget liv. För nu hänger hans liv på mig.

Så de gav sig iväg. Att korsa gränsen var mycket svårt. Bilen fastnade i en bilkö vid den polska gränsen. Sedan lindade Marianna in sin son i allt hon hade, gömde honom under sin jacka och gick 22 kilometer i kylan tillsammans med sin familj. Folk som bor i husen på båda sidor om vägen ordnade värmestationer, bjöd på lite te och varm mat. 

– Jag grät för att jag inte ville lämna landet, minns hon. 

Med en kilometer kvar till gränsen tog hon farväl av sin man. Det fanns en buss för mammor och barn, men det var inte lätt att ta sig ombord. Några stod i kö i flera dagar. Marianna stod där i fem timmar.

En främling hjälpte henne med hennes saker – en bilbarnstol, hennes sons saker, pengar och dokument. 

– Jag tog några bilder eftersom jag inte visste om jag skulle träffa min man och mina föräldrar igen. Jag kände mig väldigt desperat, men jag försökte bara hålla mig samlad och inte gråta.

På den polska sidan av gränsen gav de Marianna ett rum hon kunde mata sin bebis i. De frågade henne var hennes saker fanns, och hon visste inte hur hon skulle förklara att alla lämnade extra bagage i vägkanten på väg till gränsen. 

– Mina bekanta mötte mig vid gränsen. Först drog jag skämt i bilen och var energisk. Och så började jag bara darra som i ett epilepsianfall. Jag kände plötsligt hur kall jag var, hur dåligt jag mådde... Jag hade inte tillåtit mig att känna det tidigare.

Marianna är säker nu. Polen ger flyktingar juridisk hjälp, om kriget fortsätter kommer hon nog att kunna hitta ett jobb. Däremot drömmer hon om ukrainsk seger och ekonomisk återhämtning. Hon vill återvända hem. 

– Min största rädsla är att förlora min familj som stannade i Ukraina. Det här kriget har lärt oss att människoliv är det mest värdefulla vi har, och alla materiella saker betyder ingenting.

”Hur ska ryssarna kunna leva med sig själva efter kriget?”

Maria Spirina – Berdyansk

Maria Spirina är en 51-årig obstetriker och gynekolog. Hon arbetar på Berdyansks mödravårdssjukhus. De tre första dagarna av kriget tillbringade Maria på jobbet. Tillsammans med andra läkare tog hon hand om gravida och födande kvinnor från Berdyansk och närliggande byar.

– Det som oroade oss mest var hur folk skulle kunna ta sig till förlossningssjukhuset, minns Maria. 

– Många stannade hemma till sista minuten. Men den 27 februari började en kvinna föda barn i ett område där skottlossning ägde rum (i byn Berestovo). Hon gömde sig i källaren och kunde inte ta sig ut. Hon var gravid i sjunde månaden och hon blödde aktivt i en timme i den källaren. Ambulanserna var rädda för att åka dit.

Så småningom tog läkarna kvinnan till sjukhuset. En bil tog henne till checkpointen vid ingången till Berdyansk och en annan vidare till förlossningssjukhuset. Det tog två timmar att tillryggalägga 40 kilometer. Klockan fyra på morgonen, efter ett kejsarsnitt, föddes en flicka som vägde 1 880 gram. Den rädda mamman Anna förlorade mer än 1,5 liter blod. Ingen av släktingarna kunde komma från byn till staden för att ge den unga mamman saker och mat. Området ockuperas av fientliga ryska trupper. I vissa byar pågår stridsåtgärder. 

Läkare gav kvinnan sjukhusmat och försåg henne med ett bebispaket med de nödvändiga sakerna till en nyfödd. Senare tog volontärer med sig lite extra mat. Stadsbor kom med moders­mjölksersättning. 

Under krigets första tio dagar föddes 18 pojkar och sex flickor på förlossningssjukhuset i Berdyansk. Bland dessa barn fanns tvillingar födda av en flykting från Donetsk-regionen. Nu är det fortfarande möjligt att föda. Det finns tillräckligt med syre, mediciner och mat. Apoteket är öppet. Det är dock okänt vad som händer om en vecka. När det kommer ett flyglarm plockar läkare upp bebisarna och går ner till källaren med kvinnorna. Efter stora operationer håller en del läkare sig nära patienter i korridorerna mellan de bärande väggarna. Vissa anställda kan inte åka hem till byn, så de bor på sjukhuset i flera dagar. 

Under kriget är Maria inte bara gynekolog utan även psykolog. Hon pratar mycket med patienter, lugnar dem och talar om för dem var de ska gömma sig under beskjutning och bombning. Hon måste konsultera gravida kvinnor per telefon hela tiden så hon sover bara tre eller fyra timmar om dygnet. 

Kriget chockar Maria. Efter bombningen av Charkiv grät hon i fyra dagar men var tvungen att ta sig samman för att kunna trösta patienterna. Maria är rädd för att förlora sina nära och kära. Ryssar beskjuter staden Vasylivka, där hennes mans föräldrar bor. Äldre bor i källaren i flera dagar utan el och vatten. Det är omöjligt att ta ut dem från det ockuperade området. 

Hon älskar ändå sitt arbete. Det och hennes åttaårige son hjälper Maria att hantera stress. 

– Jag föddes i Ryssland och flyttade till Ukraina med min familj som barn, säger hon. 

– Jag är av tyskt ursprung. Jag hade möjlighet att flytta till antingen Tyskland eller Ryssland, men jag kan inte låta bli att gå till jobbet och hjälpa människor. Nu är Ukraina mitt hem. Och jag skäms mycket över mitt gamla hemland. Jag är ledsen för ryssarnas skull eftersom de inte vet att deras barn dör och inte förstår krigets fasor. Men när allt är över kommer de att få veta sanningen. Hur ska de kunna leva med det?