Permanent segregation
Såren i staden går långt tillbaka i historien. Under 1900-talets början flyttade många svarta från Södern, på flykt från raslagarna, till Saint Louis för att arbeta i stadens fabriker. Men även här mötte de rasism. Saint Louis var en av de första städerna i USA att införa lagar som stoppade svarta från att köpa bostäder i vita områden. Lagarna har försvunnit men segregationen har levt vidare, bland annat genom att det varit mycket svårt för invånare i svarta områden som norra Saint Louis att få bostadslån och flytta.
Saint Louis har också drabbats av samma öde som många andra städer i Rostbältet, USA:s gamla industriregion. Stängda fabriker och försvunna arbetstillfällen har gjort att staden krympt från från 850 000 invånare 1950 till drygt 300 000 idag. Fattiga svarta Saint Louis-bor har blivit kvar i den norra delen av staden, medan vita invånare har flyttat ut till förorterna. Samtidigt har staden i många år försummat de svarta stadsdelarna.
Samband med vapenvåld
Forskning visar på ett tydligt samband mellan segregation och vapenvåld i USA. I Saint Louis finns dessutom ytterligare en förödande faktor. Missouri har mycket tillåtande vapenlagar, anpassade efter delstatens vidsträckta landsbygd. Den som fyllt 19 år har rätt att bära vapen på offentliga platser, synligt om man vill, utan specialtillstånd. Vapenbutikerna genomför bakgrundskontroller på köpare, men det kravet är enkelt att slippa på vapenmässor eller online. Eftersom så många vapen cirkulerar i Saint Louis blir också många av dem stulna och försvinner ut på en illegal och anonym marknad.
Med så många beväpnade Saint Louis-bor blir steget kort till att små och stora konflikter urartar i dödligt vapenvåld. Bagatellartat tjafs i sociala medier. Gängrivalitet. Svartsjukedraman.
Många människor som inte har något att göra med konflikterna hamnar i skottlinjen. Förra sommaren sköts 18 barn ihjäl i staden, de flesta av kulor avsedda för någon annan. Få vågar vittna och de flesta mord förblir olösta. Relationen mellan polisen och många av invånarna i norra Saint Louis är komplicerad, inte minst sedan dödsskjutningen av den svarta obeväpnade 18-åringen Michael Brown sommaren 2014 i Ferguson, strax nordväst om staden. Den ledde till kravaller och landsomfattande demonstrationer mot polisvåld. En föregångare till årets protestvåg i USA.
Förlorat nära anhöriga
Nästan alla vi träffade under vårt besök i norra Saint Louis i januari hade förlorat någon i vapenvåldet. Ofta flera. Och ofta är det just dessa människor som kliver in där stadens ledning är passiv. Organisationer som drivs av boende i norra Saint Louis medlar i gatukonflikter och försöker hjälpa ungdomar att hitta jobb.
Erica Jones, Maria Miller och Sharon Williams har alla tre en alltför vanlig erfarenhet i Saint Louis: att ha förlorat ett barn i vapenvåldet. Nu försöker de hjälpa andra i samma situation.
Det här är deras berättelser.
Min dotter heter Whitney Brown. Hon var mamma till en femåring, JaKeem. Whitney var hemma hos mig dagen då det hände, för att få hjälp med att byta ett däck på bilen. Hon frågade om jag kunde klippa håret på JaKeem eftersom hon inte hade råd att gå till frisören. Jag visste inte att hon hade dålig ekonomi.
Sent på kvällen åkte Whitney till en kompis för att låna pengar, tillsammans med sin vän Devon. När de kom fram stod de och pratade en stund medan JaKeem satt i baksätet. Plötsligt började någon skjuta. Devon blev träffad i magen, Whitney i benet och i bröstet. JaKeem såg allt.
Det knackade på min dörr. ”Kom ut snabbt, Whitney har blivit skjuten!” Jag förstod ingenting. Jag kom till brottsplatsen och polisen ville inte släppa in mig först, men på något sätt tog jag mig innanför avspärrningarna. Det var blod överallt.
De har fortfarande inte hittat den som dödade mitt barn. Vad jag förstår var allt ett misstag. Polisen kunde inte hitta några tecken på att någon var ute efter henne och hon hängde inte med något gäng eller på klubbar. Whitney hade två jobb och studerade till sjuksköterska. Nu hade hon plötsligt ett nummer. Offer 125. Det skulle komma att bli 216 mordoffer i Saint Louis det året.
Tiden efteråt kunde jag inte göra någonting. Jag stannade hemma, åt inte, duschade inte, ville inte ha med någon att göra. Jag kände mig hämndlysten. Jag ville döda kompisen hon hade åkt till och hela hans familj. En vän kom över och frågade om jag ville gå till kyrkan. ”Nej, sa jag. Jag ska ut och göra något.” Jag hade nog suttit i fängelse nu om hon inte kommit dit och stoppat mig. Jag är mellan stadierna av förnekelse och acceptans i sorgeprocessen. Tänk om jag lämnar den här jorden utan att veta vem som mördade mitt barn. Ingen pratar med polisen om ett dubbelmord för en belöning på 5 000 dollar.
Varje år högtidlighåller vi hennes födelsedag och dödsdag. Vi försöker skapa nya minnen, men det är svårt. Jag tror aldrig jag kommer vänja mig. När vi åker förbi sjukhuset brukar JaKeem fråga om vi kan gå och hälsa på henne. Han tror fortfarande att hon är där. Nyligen blev jag tvungen att förklara för honom. Det är först i år som han börjat visa känslor sedan hon gick bort. Han har sina bra och dåliga dagar i skolan. Vissa dagar bråkar han, andra gråter han och frågar efter sin mamma.
Jag märkte att Saint Louis förändrats när jag såg unga kvinnor dödas. När jag växte upp rörde man aldrig någonsin kvinnor eller barn. Innan Whitney dog hade vi pratat om att skaffa försäkring till familjen efter att två kvinnor hade blivit skjutna, eftersom det blir allt farligare här.
Till Stop the bleed kommer ungdomar för att volontärarbeta och lära sig att sätta tryckförband, så att de kan hjälpa till med skottskador tills ambulansen kommer. Det kan göra stor skillnad om någon är utbildad, och inte bara står och filmar med sin telefon.
Allt börjar i hemmet. När jag växte upp hade de flesta två föräldrar hemma. Som samhället ser ut nu växer många upp med sin mormor eller farmor. Många pappor sitter i fängelse, och det är stora problem med drogmissbruk här. Jag känner väldigt väl igen mig i många av ungdomarna jag jobbar med. Jag vet hur det är att inte ha mat, vatten eller el.
När jag var yngre och bodde i Minnesota sålde jag droger, allt från kokain till heroin, för att försörja mina barn. Jag ville inte att de skulle gå hungriga eller behöva stjäla. Genom att sälja droger såg jag till att de slapp det, men förstod inte att jag samtidigt traumatiserade dem. När jag flyttade tillbaka till Saint Louis insåg jag att jag måste göra något annat. Jag hade fått nog.
Alla mammor som upplevt vapenvåld är mycket mer beskyddande än tidigare. Livet blir aldrig som det en gång var. Jag går aldrig utanför dörren obeväpnad. Så är det bara.
Det har varit en väldigt tumultartad vår. Pandemin gjorde att våldet lugnade ner sig i ett par-tre veckor. Men nu är det tillbaka, minst lika illa som tidigare. Black lives matterproteserna har varit en väldigt positiv upplevelse. Det känns som att vi blir lyssnade på nu, på ett annat sätt än tidigare. Protesterna har öppnat upp för samtal med borgmästaren och med polisen. Överdrivet aggressivt polisarbete har skadat vår stad väldigt hårt. Det fungerar inte att många poliser på gatorna i Saint Louis bor i förorterna eller på landsbygden utanför staden. De hamnar i en stadsdel och ett sammanhang som de inte har någon erfarenhet av.
Maria Miller driver Our lives matter, en organisation som stöttar anhöriga som drabbats av vapenvåld. Vi ses i norra Saint Louis, på en gata kantad av övergivna hus med murgröna som tränger in genom tomma fönster.
– Det var här det hände, säger Maria Miller, och pekar mot en igenväxt trädgård, täckt av plastflaskor, tomma cigarettpaket och annat skräp.
År 2014 förlorade jag två bröder och min son på ett halvår. Det började med att min äldre bror Larry knivhöggs till döds i fängelset. Sedan, på Thanksgiving, mördades min bror Harrol, utanför det här huset.
Jag tycker synd om de gamla människorna i det här kvarteret. Förr, när det var bättre tider, kämpade svart arbetarklass hårt för att flytta hit. Nu barrikaderar de sig inomhus och vågar knappt komma ut. Jag gillar verkligen inte att komma hit, jag har inte varit här på flera år. Men tiden har sin gång och det är dags nu.
Några killar från området där min son Courtney gick i skolan hade lockat hit honom och Harrol. Polisens teori är att de var ute efter Harrols gevär. Han var inte någon brottsling, men gillade vapen och hade flera stycken. Jag vet fortfarande inte varför han ville ha vapen. Han hade inga fiender, langade inte droger eller något sådant.
De här killarna ville ha en AR-15 och det verkar som att de lurade Harrol att komma hit med vapnet. Courtney lyckades springa därifrån. När polisen hittade Harrol var alla hans fickor ut- och invända. Mordet är fortfarande olöst.
Vi hoppar in i bilen och kör till ett annan gata några kvarter bort. En knapp månad efter Harrols död, på julafton, dog Courtney, 21 år gammal, när han körde genom området Fountain Park och någon sköt mot bilen. Courtney träffades i huvudet och bilen kraschade in i en mur. Inte heller detta mord har klarats upp.
En kille vankar av och an längs med gatan, och ser ut att försöka lyssna på vad vi pratar om.
Det där är en langare, låt oss inte få honom att tro att vi tar bilder på honom. Jag är inte rädd, men det här kvarteret dödade min son. Ingen här pratar med polisen, men de pratar med varandra. Alla här vet vad som hände och varför. Men vi kanske aldrig får veta.
Jag vet fortfarande inte vad Courtney gjorde i den här delen av staden. Jag fick aldrig chansen att fråga honom. Han hängde inte på gatan. Polisen tror att Courtney blev skjuten av samma personer som dödade Harrol eftersom han var ett vittne. Men jag tror inte det. Området där Harrol sköts kontrolleras av gänget ”Bloods” medan kvarteret vi är i nu hör till deras fiender, ”Crips”. Det är väldigt stor rivalitet mellan kvarteren. Någon från det området skulle inte kunna komma hit och döda någon.
Strax efter att Courtney dog kom jag tillbaka hit tillsammans med hans collegekompisar för att hålla en minnesstund. Vi gjorde en minnesplats med teddybjörnar och 25 hjärtformade ballonger. Vi ställde oss i en ring och bad där borta. Jag hörde ett klickande ljud, öppnade ögonen och såg att en kille satt i en bil en bit bort och osäkrade sitt vapen. Då bestämde jag mig för att aldrig komma hit igen. Senare fick jag höra att någon hade förstört minnesplatsen.
Ibland ringer andra mammor som är i samma situation till mig och frågar hur de ska klara sig igenom det här. Det enda rådet jag kan ge är att de måste tillåta sig att känna vad de känner. Livet är helt förändrat. För mig var det som om blixten slog ner i min kropp.
En mamma jag pratade med i går sa att folk ofta tror att om någon förlorar sitt barn i en skjutning var barnet förmodligen själv inblandat i våld. De undrar vad föräldern har gjort för fel. Men du behöver inte ha gjort något fel.
Jag ville skydda Courtney från gatan, för jag vet vad som händer med svarta pojkar här. Jag såg till att hela hans liv handlade om kyrkan och om idrott. Han spelade fotboll, brottades och höll på med friidrott. Jag fick ordning på mitt liv också, studerade och tog en examen i socialt arbete. Jag blev frälst och började gå i kyrkan varje vecka, fram tills Courtney dog. Sedan blev jag arg på Gud, men nu litar jag på honom igen.
Vi bodde i Saint Louis fram tills Courtney gick i femte klass, sedan flyttade vi till en lugnare stadsdel utanför stan. Så han kände inte till livet i sådana här kvarter. Ibland undrar jag om det kostade honom livet, att jag skyddade honom för mycket. När jag träffade min pastor efter att Courtney dött grät jag och sa: ”Jag försökte verkligen uppfostra honom på rätt sätt, jag ändrade mitt liv för hans skull. Jag försökte, jag försökte!” Pastorn började också gråta och svarade: ”Du försökte inte bara, du gjorde det. Jag såg att du gjorde det.”
Vi träffar Sharon Williams i lobbyn till det seniorboende i norra Saint Louis där hon bor tillsammans med sin mamma. Belysningen är dämpad, och åldringar rör sig sakta med sina rollatorer över tjocka heltäckningsmattor. Sharon har med sig en blå väggbonad där hon sytt in skolfoton av sin son Mikey, som ler försiktigt in i kameran, och en uppräkning av saker han gillade: basket, konst, rapparen Shawty Lo.
Jag drev ett center mot gängvåld i Walnut Park i norra Saint Louis, där jag är född och uppvuxen. I centret arbetade jag med unga män, och en del tjejer också. De spelade basket, tränade boxning och vi ordnade läxhjälp och kurser i konst, musik och dans. Det var förbjudet att ta med sig vapen in. Jag gick på sjutton begravningar för unga från centret. Den artonde var min son.
Jag älskade mitt arbete men sista året förändrades något. En gruppering bland ungdomarna blev allt mer aggressiv. Runt 2007–2008 fick jag veta att min son var ute med de där killarna och försökte bli vän med dem. Jag fick höra från flera håll att han synts tillsammans med dem på gatan. Jag ringde Mikey och frågade vad han sysslade med. Jag gjorde allt jag kunde. Hjälpte honom hitta jobb, köpte saker åt honom. Det höll just på att vända när några av killarna på centret fick för sig att han hade tjallat om saker de höll på med.
När Mikey var på väg hem från en tjej han gillade väntade de på honom och jagade honom genom en gränd. Ett skott träffade. Mikey försökte ta sig till sin kompis som bodde på andra sidan gatan, men killarna kom ifatt honom och sköt honom med 14 skott.
Jag arbetar på min doktorsexamen nu. Det är speciellt eftersom jag själv är en del av det jag studerar. Min avhandling handlar om afroamerikanska mödrar som har förlorat sina barn till vapenvåldet, och hur de skapar mening för att ta sig vidare och motivera andra att bekämpa våldet.
Ferguson ligger inte långt bort från där Sharon bor, och hon såg protesterna 2014 på nära håll. Hennes syster bor där, och yngste sonen Wesley var bekant med Michael Brown, vars död utlöste protesterna.
Det som hände i Minneapolis efter George Floyds död är annorlunda. I Ferguson var det mest lokalbefolkningen som protesterade till en början, och sedan kom folk dit utifrån. I Minneapolis är fler med olika etnisk bakgrund ute och kräver förändring och jag tror det sätter tonen för framtiden. Folk har fått nog. En stor förändring är att vi äntligen fått flera svarta på höga positioner. Det största är att Ferguson valde en svart kvinna till borgmästare i början av juni. Jag tror att det kan leda till något bra, jag tror att hon kan ena folk.
Min yngsta son Wesley är 23 år gammal nu. Han blev vittne när två av hans vänner dödades. Killarna som gjorde det åkte i fängelse. En dag 2018 ringde de mig och sa att de behövde prata med honom. Jag gav honom telefonen. När han lagt på sa han: ”Mamma, de kommer att döda mig.”
Jag packade två väskor med kläder, tog ut 200 dollar och köpte en enkel bussbiljett till Wesley, raka vägen till hans pappa i Kentucky. Jag ringde hans pappa och sa: ”Han kan inte komma tillbaka till Saint Louis.” Nu är han i Ohio och utbildar sig till brandman. För första gången sedan 2008 kan jag sova ordentligt.
