Varje sommar kommer massor av turister till den här ön, fyller dess stränder och promenadstråk, bor på hotellen och besöker pubarna. De flesta semestrar förmodligen helt ovetandes om de tusentals flyktingar som fastnat här på sin resa och är fångna på denna ö-nation-klippa, i väntan på en framtid som ter sig mycket osäker.
Exakt hur många de inte ens hjälporganisationerna som stöttar asylsökande på ön säkra på. Vissa säger att det handlar om 5 000, andra uppskattar att de är uppemot 10 000.
Alla personer som kommer till Malta på irreguljärt vis förs först till ett enhet där de, under max 15 dagar, identifieras, registreras och får genomgå en fysisk och psykologisk hälsoundersökning.
Till skillnad från hur det var före 2015 så grips inte längre alla migranter omedelbart. Men de som saknar id-handlingar eller har utgånget visum frihetsberövas och kan hållas i obegränsad tid om det saknas klara personuppgifter om dem.
De ”öppna” centren
De migranter som ansöker om asyl får en minimal summa pengar som knappt går att överleva på. Deras tillgång till förnödenheter eller grundläggande service, garanteras däremot inte av staten. Den maltesiska staten placerar asylsökande i så kallade ”öppna center”. Det finns total fem sådana i hela landet.
De som bor på de vanligtvis överbefolkade öppna centren får lov att lämna dem för att gå till skolan eller arbetet, men den som bestämmer sig för att åka i väg en längre tid kan knappast räkna med att få komma in igen. Och trots namnet så får journalister inte besöka centret mer än under speciellt organiserade pressvisningar ett par gånger om året. Även vissa hjälporganisationer nekas tillträde.
I det öde industriområdet Hal Far, som ligger nära en före detta brittisk flyghangar, finns två av dessa ”öppna center”. I det ena får endast familjer bo. Det andra består av en rad av staplade containrar i två våningar. I varje container brukar det bo mellan sju och åtta personer, trots att de är byggda för att husera sex.
I Hal Far finns även ett annat center. Det var tidigare ett förvar där flyktingar hölls frihetsberövade, men överläts till en privat ägare som nu hyr ut rummen. I varje rum trängs fem-sex personer, som var och en får betala 100 euro i månaden. En mycket dyr hyra för hyresgästerna. Centret övervakas av vakter och många av de som bor där vill inte prata med journalister. Men enligt flera personer som arbetar med migranter där är levnadsförhållandena på det privata centret mycket värre än i de öppna centren.
Växande byggnadssektor
För människorna som bor här är de höga hyrorna och levnadskostnaderna ett stort problem, förklarar flera representanter från hjälporganisationerna i Malta. Och denna situation har öppnat upp för ett annat problematiskt fenomen: exploateringen av asylsökande på en växande svart arbetsmarknad, där lönerna är låga och arbetarnas rättigheter är i princip frånvarande.
– För lokala entreprenörer utgör migranter som kommer till Malta, främst från Italien, ett gyllene tillfälle att exploatera billig arbetskraft. En del av dem är offer för trafficking. De tvingas hit mot sin vilja, från tvivelaktiga rekryteringsföretag i sina hemländer som ger dem falska löften, förklarar Dominik Kaelaweit, volontär på Kopin, en av de mest aktiva lokala hjälporganisationerna, som försöker få till stånd ett ”hållbart mottagande” och en mötesplats för lokalbor och migranter.
I Marsa och Hal Far ser man minibussar hela tiden köra runt till centren för att plockar upp migranter och köra dem till de många byggarbetsplatser som öppnats på senare år i Maltas städer och där man nu bygger nya bostäder och lyxhotell för fullt. Detta fenomen är kopplat till spekulationen på byggmarknaden som uppstått de senaste åren och som har gett upphov till en begynnande samhällsdebatt i Malta, främst på grund av att nya byggnader har kollapsat, att hus står tomma samtidigt som ön överbefolkas, något som har lett till en ökning av antalet bilar och till en försämrad luftkvalitet.
Arbete på liv och död
Arbetsplatserna är en dödsfälla. På byggnadsställningarna och i lyftkranarna får migranter arbeta utan säkerhetsanordningar. Arbetsplatsolyckor är extremt vanliga. Enligt uppgifter från organisationer som arbetar med migranter dör åtminstone en person om dagen på dessa arbetsplatser. De som överlever en arbetsplatsolycka får helt och hållet bekosta sjukhusvistelsen och vårdkostnaderna själva.
– Ett klagomål hos arbetsgivaren kan kosta en arbetstillståndet, berättar John, en ung somalisk man som nyligen blev utskriven från sjukhuset, efter att ha varit med om en arbetsplatsolycka.
Arbetsmarknaden fungerar med olika grader av illegalitet. Men de omänskliga arbetsvillkoren gäller såväl för migranter med arbetstillstånd som för de som inte har det. Minibussarna rekryterar dagligen arbetare såväl från de öppna centren, där asylsökande bor, som från andra delar av ön där migranter vistas, som på gatan. Överallt finns det människor som är i behov av pengar för sin överlevnad. Arbetsdagarna är oändliga och följer inga regler. I utkanterna av Valletta, Maltas huvudstad, finns till exempel byggarbetsplatser där man kan se personer som arbetar klockan sju på morgonen fortsätta jobba när klockan slagit nio på kvällen samma dag. I bland är arbetsdagarna 18 timmar långa.
– Byggherrarna har ett stort inflytande över de politiska besluten i Malta och över de båda lokala politiska partierna, eftersom dessa tror att det landet behöver är att främja turismen och att locka hit kryssningsfartyg. Men denna ohållbara ekonomiska boom har inte lett till mer pengar till den offentliga sektorns grundläggande service som sjukvård eller skola. Den har heller inte förbättrat flyktingmottagandet, menar Dominik Kaelaweit.
Flyr från Italien
Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, kom 1 445 personer till Malta i båtar från Libyen under 2018. Personer med ursprung i Libyen, Sudan, Bangladesh, Syrien och Afrikas horn. Men hjälporganisationerna på ön har lagt märke till en ny trend. Båtar som kommer från Italien med unga personer som söker jobb. En av anledningarna till detta är den italienske inrikesministern Matteo Salvinis invandringspolitik med ”stängda hamnar”.
Abdurrahman* är tuareg från Libyen. Fram till för några månader sedan bodde han på en flyktingförläggning i Catania i Italien. Där hade han uppehållstillstånd och arbetade som elektriker med att reparera kylskåp och andra vitvaror. Men när förläggningen som han bodde i stängdes visste han, liksom många som befann sig i samma situation som honom, inte var han skulle ta vägen. Så han åkte iväg till Malta för att söka jobb där. Han förlorade sitt pass och är nu fast på Malta. Trots att han vill åka tillbaka till Italien har han inte fått hjälp av den maltesiska polisen eller den italienska ambassaden för att kunna göra detta. Den italienska ambassaden tar oerhört lång tid på sig att hjälpa migranter med uppehållstillstånd i Italien som råkar ut för denna typ av problem. Enligt hjälporganisationerna i Malta behandlas afrikaner med uppehållstillstånd annorlunda av både italienska och maltesiska myndigheter jämfört med exempelvis rumänska migranter, när de förlorar sina pass. Många grips utan att ens veta varför.
Abdurrahman kan inte heller återvända till Libyen:
– I Libyen har folk förlorat förståndet helt. Där dödas män som jag som flugor. Min familj föredrog att fly till Nigeria, berättar han.
Rasistiskt motiverade attacker
Förutom omänskliga levnads- och arbetsförhållanden får migranter i Malta dagligen utstå främlingsfientliga påhopp. Varje dag kan man bevittna hur malteser åker förbi de öppna centren i bilar och vevar ner fönsterrutorna för att ropa glåpord till de asylsökande. Men ibland är angreppen våldsamma:
I april blev Lassana Cissè ihjälskjuten. Det var på vägen mellan Hal Far till Birzebbuga, som den 42-årige mannen från Elfenbenskusten blev beskjuten. Två andra män skadades i attacken. Polissökningen pågår fortfarande, men två soldater från en närliggande militärbas har pekats ut som misstänkta för dådet.
– Vi har sett liknande attacker förut. Förmodligen ansåg soldaterna, som de brukar göra, att de hade fått slut på katter eller kaniner att skjuta, så de bestämde sig för att skjuta migranter, kommenterar en volontär som vill vara anonym.
I Malta har det lokala extremhögerpartiet, Imperium Europe, forfarande ingen representation i parlamentet, men det har tredubblat sina röster sedan det grundades 2000.
En hjälpande hand
Främlingsfientligheten i Malta förklaras inte bara av det faktum att ön är mycket tätt befolkad utan också av en existerande rädsla över att en muslimsk invasion ska hota Maltas katolska identitet och detta trots att många afrikanska migranter själva är kristna, menar Neil Fazon, direktör för människorättsorganisationen Aditus Foundation, som består av jurister och grundades 2011.
Men trots denna utbredda rädsla hos många katoliker står katolska kyrkan, som i Malta är en viktig auktoritet, i framkanten när det gäller att stötta migranter. Man erbjuder såväl boende som hjälp med arbetssökande. Kyrkan anordnar även bröllop och begravningar. Och detta sociala arbete uträttas i samarbete med alla övriga hjälporganisationer i Malta, förklarar pater Alfred Vella från Malta Emigrants Commission, en biståndsorganisation som skapades 1950 för att hjälpa malteser som emigrerade. I dag hjälper organisationen ”alla de som är på vandring” oavsett deras etniska eller religiösa tillhörighet, förklarar Vella.
Ett öppet kloster
I närheten av ett av de öppna centren i Hal Far har PeaceLab varit aktivt i 30 år. Hjälporganisationen drivs av pater Dionysus Mintoff, en 89-årig franciskanermunk, som till sin hjälp har Livingstone, en ung kenyansk student.
– Påven är den ende som under detta århundrade på riktigt sagt något om flyktingar. Han uppmanar oss att öppna klostren för att ta emot flyktingarna. Men tråkigt nog har detta endast skett ett fåtal gånger, säger Dionysus Mintoff, medan han står i sin enrummare som är fylld av böcker och tidskrifter på olika språk och som får tjäna som kontor såväl som sovrum.
I Mintoffs trädgård bor ungefär 50 asylsökande. Med Livingstones hjälp erbjuder dem sina gäster även mat. Men, insisterar de, deras hjälp är inte mer än ”en droppe i havet”.
PeaceLab erbjuder på samma plats en informationspunkt som ibland förvandlas till ett café. I ett litet skjul hjälper lokala invånare till med projektet Hal Far Outreach, som är en referenspunkt för både barn och vuxna i de intilliggande centren. Där kan man få hjälp med språk och information och det finns planer på att snart inrätta ett barnbibliotek.
Rösterna inifrån
Mike* sitter på rondellen intill PeaceLab. Han flydde från Gambia. Där blev han kär i dottern till en mäktig imam och fick ett barn med henne. Nu kan han inte ens prata i telefon med henne. Inte heller med sitt barn. Han berättar att han i Gambia drev en tvättstuga och att han hade stannat i sitt land om hans liv inte vore i fara.
– Ingen väljer att fly från sitt hem. Jag älskade min stad, men i Afrika är man inte fri att vara sig själv. Om man har en annan religion, en annorlunda sexuell läggning eller en viss politisk uppfattning kan man riskera att dö eller att hamna i fängelse på livstid, säger han.
Ali sitter och betraktar entertainerna som blänker i solen i Hal Far Open Centre. Han flydde från Al Shabaab i Somalia.
– I stället för att låsa in personer i center borde Europa erbjuda dem en utbildning, för många av oss är mycket skickliga. Bland migranterna kan man hitta läkare och dataingenjörer som skulle kunna återvända till Afrika när det blir fredligare tider, för att förbättra sina länder, som under avkoloniseringen, säger han.
Känslan av att ha blivit övergivna är mycket utbredd bland migranterna i Malta. Många känner sig mycket isolerade. En av dem är Ahmed Bugre, från Sudan. Han grundade stiftelsen Foundation for Shelter and Support for Migrants.
– Invandrare fängslas omedelbart i identifieringscentrum och uppfattas då omedelbart negativt av omgivningen; grannar, medier och politiker ser dem som människor som bär på sjukdomar och som islamistiska inkräktare. Detta leder i sig till att de utesluter sig själva och blir marginaliserade, förklarar Ahmed Bugre.
– Utbildning är nyckeln till integration, men i ett slutet samhälle med en monolitisk kultur, avskräcks utlänningar från att ta del av den, påpekar Hamid, en annan sudanes som bor i Malta.
Under filmfestivalen i Valletta anordnade UNHCR en kväll på temat migration. I den deltog representanter från de största migrantgrupperna i Malta och lokala hjälporganisationer. Medverkade gjorde även den tyska hjälporganisationen Lifeline Rescue. Organisationen har en båt som man använder för att rädda livet på skeppsbrutna migranter i Medelhavet. Besättningen berättade hur den beslagtogs av maltesiska myndigheter. De 243 räddade migranterna ombord fördelades mellan åtta olika länder, sjökaptenen tvingades betala en bot på 15 000 euro (över 150 000 svenska kronor).
Medelhavet, vars vågor ständigt rullar in på Maltas kust, sväljer konstant människor, vars drömmar om en bättre framtid drivit dem att genomleva den hårda öknen och våldet i fånglägren i Libyen. Och bland de som överlever och hamnar i Malta finns många som så småningom upptäcker att de hamnat på det som fungerar som ett fängelse mitt i havet. Visst heter det Europa, men härifrån är det omöjligt att ta sig någon annanstans.
* Personen heter egentligen något annat.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
