(ETC/Västbanken) 16-åriga Malik bor i Beit Ommar i närheten av Hebron på Västbanken. En vinternatt för drygt ett år sedan kom en grupp tungt beväpnade israeliska militärer och bankade på hemma hos honom, hans mamma och fyra systrar.
Efter en stunds tumult drog soldaterna iväg med den då 15-åriga Malik. Det skulle dröja två veckor innan familjen fick veta var han var och fem månader innan han kom hem igen.
Ayed Abu Eqtaish är socialarbetare på barnrättsorganisationen DCI, Defence for Children International, vars palestinska gren ger rättshjälp och stöd till barn som fängslats av israelisk militär. Han säger att Maliks fall är ett typiskt exempel på hur frihetsberövandet av palestinska barn brukar gå till. Det grundar han på de enkäter och intervjuer DCI har gjort med ett stort antal barn som suttit fängslade.
– Efter att ha hämtats nattetid får barnen ofta handfängsel och ögonbindel. Många blir slagna när de tas till förhör, säger Ayed Abu Eqtaish.
– Förhören brukar ske utan närvaro av advokat, ofta på dålig arabiska eller på hebreiska, som barnen inte förstår.
Blev trampad på
Precis så var det för Malik. Han fick ögonbindel, händerna bands med buntband och han slängdes ned på golvet i ett militärfordon. Soldaterna bytte ideligen plats med varandra och trampade då på Malik. Vid förhöret hotades han med stryk. Till slut erkände han att han hade kastat sten och deltagit i protestmarscher mot den israeliska ockupationen. Det erkännande han skrev under var på hebreiska, ett språk som han inte kan läsa alls. Han fördes till Oferfängelset och fick bo med nio andra pojkar i ett rum på cirka 6 x 2,5 meter.
Domen mot Malik kom efter två och en halv månad. Han dömdes till fem månaders fängelse.
På onsdagar hålls rättegångar för unga fångar i domstolsavdelningen vid Oferfängelset. På morgonen köar anhöriga för att komma in på fängelseområdet och vara med när deras barn ställs inför rätta. Men eftersom fängelset ligger inne i Israel dit det krävs särskilda tillstånd för palestinier att resa in, är det många anhöriga som inte kan närvara. De som släpps in får vänta på sitt barns förhandling på en betongklädd gårdsplan med högt ståltrådsstaket runt. Förhandlingarna sker i små baracker placerade i en lång rad. Ofta vet anhöriga bara vilken dag en förhandling ska hållas, inte vilken tid.
”Inte vanliga rättegångar”
En man i yllejacka röker sammanbitet med blicken fäst i fjärran. I förrgår fyllde hans son, Mohammad, 15. Han har nu suttit två månader i fängelset, anklagad för stenkastning. Nu hoppas mannen som väntar på gårdsplanen att Mohammad snart ska få komma hem.
– Här bedrivs oftast inte vanliga rättegångar, säger Nery Ramati, en israelisk advokat som arbetar för DCI. Det här är en ”plea bargain factory”, där det oftast slutar med en uppgörelse och att den anklagade erkänner. Det är det snabbaste sättet att få ut de unga ur fängelset, så det blir oftast så. Men hur rättssäkert är det?
En högtalarröst ropar ut att det är dags för Mohammads förhandling. Han är rundkindad och ser yngre ut än sina 15 år. Med både hand- och fotfängsel leds han in i en av barackerna av två soldater och får sitta bakom ett litet trästaket. Pappan har satt sig på en av de blå plaststolarna för åhörare. Pojken blir blank i ögonen, ler och blåser kyssar till sin far. Sedan sväljer han hårt. Efter en rörig förhandling blir det bestämt att pojken ska släppas om två veckor. Och att hans pappa ska böta 1 000 shekel (cirka 1 800 kronor).
Efteråt är fadern lättad, men ändå bister.
– Var ska jag få de pengarna ifrån? undrar han. Och hur kan det vara rätt att tvingas betala när de har dragit iväg med min son?
Fängelset sätter spår
Det är vanligt att barnen får problem efter frisläppandet.
– De har kommit efter i skolarbetet och många hoppar av skolan, säger Ayed Abu Eqtaish. Ofta får de psykiska men och är rädda på nätterna. Ångest, sömnproblem och sängvätning är vanligt.
Malik är typisk även i det att han har hoppat av skolan. Han gick i tionde klass av tolv när han blev fängslad, men tyckte det vore pinsamt att gå om ett år. Nu är hans mamma bekymrad över hur förändrad hennes son har blivit.
– Han har fortfarande fängelset i sig, säger hon. Han är isolerad och mindre lydig, han brusar upp för småsaker och han har börjat röka.
Ett tecken på hur stressad han är, berättar mamman, är att han ofta sover med skorna på. Det är för att han ska vara redo ifall soldaterna kommer tillbaka.
På frågan om fängelsestraffet har avskräckt honom från att protestera mot ockupationen svarar Malik.
– Tvärtom, det har sporrat mig.
