Vad är det man inte får säga när det gäller Ukraina? Det är alltid det som intresserar mig mest när en berättelse håller på att byggas upp i medierna. Jag kan självklart inte säga exakt hur det förhåller sig – men det kan ingen annan heller.

Djupast sett verkar det handla om en kraftmätning mellan EU och Ryssland på så sätt att EU och Ryssland väljer att stödja olika riktningar i Ukraina, än så länge ett ställföreträdande ordkrig. Ett Ryssland utan nära relationer till Ukraina skulle inte längre vara en stormakt, säger man, därför slåss landet med näbbar och klor och värre för att behålla sitt inflytande, medan EU med nöje skulle se Ryssland reducerat till icke-stormakt. Det handlar förstås om intressesfärer och när USA:s ambassadör koms på med att säga ”Fuck EU” under det nuvarande upproret är det en prestigeförlust för EU, som ses som svagt och fladdrigt av storebror USA och oförmöget att implementera västmaktspråk och -stöd i Ukraina.

Egentligen handlar det ju om djupt sympatiska krafter i Ukraina, som vill ta sig ur den omfattande korruptionen och som hoppas på en fungerande demokrati, fri från de mörka krafter som mördar journalister, berikar sig själva och stoppar gift i den förre presidenten Viktor Jusjtjenkos dryck. Det var de som gjorde uppror för tio år sedan, den orangea revolutionen. Den stöddes av väst och det har jag ingenting emot, klart man stöder frihetslängtan. Det enda jag invänder emot är att man låtsas som om man inte stödde den.

Praktiskt taget alla maktspelare i Ukraina är korrupta. Julia Tymosjenko ”med flätorna” var en oligark som skodde sig på kaoset efter Sovjetunionens fall och blev stenrik, men intog en ledarposition i den orangea revolutionen, en revolt som verkligen behövde ledare och hon var skicklig. EU beslöt att stödja henne. Hon blev tidvis premiärminister, men förlorade presidentvalet 2010, ett val som gjorde de demokratiska krafterna djupt besvikna men hallstämplades som i stort sett korrekt av västliga valobservatörer.

Viktor Janukovytj valdes till president. Därefter ställdes Julia Tymosjenko inför rätta och dömdes till sju års fängelse för att hon skrivit under ett gasleveransavtal med Ryssland. För oss utomstående är det i stort sett omöjligt att bedöma om det fanns någon substans i anklagelserna, men vi kan ju se att den valde presidenten, Viktor Janukovytj, ville avföra en karismatisk motståndare från maktscenen. Vad som inte riktigt kommit fram är att den förre presidenten, Viktor Jusjtjenko, han med den av gift förstörda hyn, vittnade emot Julia Tymosjenko, fast de en gång föreföll vara allierade.

De hyggliga krafterna på Majdantorget under denna revolt har fått stöd av nationalister och gravt högerextrema krafter, med eller mot sin vilja. Vi vet inte hur dödandet på Majdan tog sin början, men vi vet att högerextrema krafter äger strategier för att utlösa maktens våld, som sedan kan få humana krafter att säga att makten dödar sina egna medborgare. Sex döda poliser talar inte för att det endast var statsmakten som dödade.

EU förhandlade med statsmakten i Ukraina, för att få ett slut på kaoset. De krävde att Julia Tymosjenko skulle friges. Det var kanske bra, men på mig ger det intrycket av att de lever i en medial kändisvärld. Julia Tymosjenko är inte vad majoriteten på Majdantorget önskade sig. Det blev inget samfällt jubel på torget när hon framträdde i sin rullstol, som EU hade hoppats.

Problemet med dagens revolutioner, nya i världshistorien, är att de vet vad de vill slippa, men inte vad de vill ha istället, vilket kanske är bra, men också skapar kaos.

Vi har nu fått betrakta graden av president Viktor Janukovytjs korrupta styre, hans palatsvilla, som påminner om Husseins eller Kadaffis, och vi vet att han liksom Mubarak i Egypten hoppades på sin son och överöste honom med rikedom och privilegier. Det är som om en urgammal maktstrategi tror att den kan fortsätta in i vår tid. Det kan den inte. Vad som kommer att ske återstår att se.

Det enda jag hoppas på är att ”medierna” inte försöker förenkla sanningen för att ge tydliga för och emot. Med internets inträde är det hur som helst för sent, vilket de inte verkar fatta. ”Sanningen” tillhör inte längre makten eller maktens medier, för första gången i historien. Man vill väcka vår vrede för att styra den åt vissa håll. Ibland är det storartat, ibland är det manipulation och vi står på tröskeln till att kunna börja skilja på det ena och det andra.