”I en vettig och rationell regering vore det i min person­liga åsikt helt galet att jag skulle ha en så hög befattning. Jag är inte smart. Jag har inte byggt någonting stort i världen. Det är heltokigt att någon som jag hade den rollen, precis som det är heltokigt att Boris Johnson har sin roll.”

Men rollen som Boris Johnsons rådgivare var långt ifrån Dominic Cummings första maktuppdrag.

En doldis

Trots att han under lång tid haft jobb med relativt hög profil var Dominic Cummings fortfarande en doldis, någonting han ska ha trivts med. Men det var i samband med jobbet han tog 2015, som kampanjchef för en av brexit-kampanjerna, som hans namn skulle bli känt utanför de inre politiska kretsarna i Storbritannien. Det var Cummings som kom på kampanjens slogan ”Take back control”, det var han som pressade på för att kampanjen skulle använda nya algoritmer för att nå fler och helt nya potentiella väljare, och det var han som kom på idén att – på en buss – gå ut med påståendet att 350 miljoner pund, över 4 miljarder kronor, som betalades till EU i stället kunde investeras i landets sjukvård. Att de pengarna skulle finnas tillgängliga visade sig inte stämma, någonting som Dominic Cummings och hans kollegor från kampanjen visste om. Cummings spelade en så stor roll i brexitsidans seger i folkomröstningen att han blev huvudpersonen i filmen som sedan gjordes om kampanjen, spelad av Benedict Cumberbatch. Dominic Cummings blev även inkallad till förhör inför ett parlamentsutskott som undersökte skapandet av fake news under folkomröstningskampanjen. Vote leave, kampanjen som Dominic Cummings formade, dömdes sedan för att ha brutit mot Storbritanniens vallag, men då var resultatet redan fastställt.

”Utanför eliten”

Under brexit-kampanjen samarbetade Dominic Cummings med en ny högt uppsatt Tory­politiker. Boris Johnson var borgmästare i London innan han sade upp sig för att helt ägna sig åt brexit-omröstningen och tog en stor roll i kampanjen. När resultatet var inne antog många att Johnson skulle ta över som premiärminister efter ­avgående David Cameron, som hade kampanjat för att landet skulle stanna i unionen. Men det blev först sommaren 2019 som Boris Johnson tog över premiärministerposten, då med Dominic Cummings som sin närmaste rådgivare och de facto stabschef. De två ska ha knutit an till varandra under brexit-kampanjen eftersom de båda, trots examen från Oxford och tidigare politiska roller, såg sig själva som utanför den ”politiska eliten”. Johnson, som bryr sig om att vara omtyckt, fick någon som kunde ta på sig de impopulära besluten och Cummings, som kände så starkt för jobbet att han ställde in en operation för att kunna ta det, fick en chans att fortsätta sitt drömprojekt och forma om den brittiska politiken. Manifestet inför valet i slutet av 2019 osade Cummings, med punkter om att regeringen ska använda data bättre och att ekonomin ska balanseras och bli mindre London-centrerad.

Och valet blev en succé för Johnson, som tog hem en egen majoritet i parlamentet efter kampanjen om att ”Get brexit done” – en typisk Cummings-slogan. Att Cummings sågs som en viktig del av regeringen märktes inte minst när finansminister Sajid Javid sa upp sig i protest mot att Cummings ville byta ut hans stab. Cummings fick som han ville och Javid byttes ut mot mindre erfarna Rishi Sunak.

Kantad av skandaler

Sedan kom pandemin. Det uppdagades tidigt på sommaren 2020 att Dominic Cummings, covid-smittad och i strid mot rådande reserestriktioner, kört fru och barn från London till hans föräldrars bondgård i County Durham och sedan på en dagsutflykt i närheten. Skandalen var ett faktum, Dominic Cummings höll en märklig presskonferens i sin trädgård som inte togs emot särskilt väl. Men Boris Johnson stod bakom sin rådgivare, någonting som enligt flera stod honom dyrt. Förtroendet för premiärministerns pandemihantering var inte på topp och att stötta någon som brutit mot reglerna såg inte bra ut. Kanske är det därför så många blev chockade när Cummings mindre än ett halvår senare fick sparken. Ryktet säger att en konflikt med andra stabsmedlemmar och Johnsons fästmö Carrie Symonds låg bakom rådgivaren plötsliga avgång.

Sedan var det tyst i några månader. Tills information om Boris Johnson började läcka till media. Först handlade det om sms med löften om skattelättnader till vd:n för storföretaget Dyson. Sedan sades det att Boris Johnson hade gormat om att han hellre ville se kroppar på hög än införa en andra rikstäckande nedstängning. Som av en slump inträffade läckorna veckorna innan Dominic Cummings skulle vittna inför ett nytt parlamentariskt utskott och enligt flera källor ska premiärministern ha ringt runt till tidningsredaktörer för att få det bekräftat att det var Cummings som låg bakom det hela. Kvällen före vittnesmålet twittrade Cummings sedan ut ett smakprov på vad han skulle komma att säga, i 65 delar. Den sista delen innehöll en bild på en whiteboardtavla från ett planeringsmöte, där många fastnade på punkt sex – ”Vilka ska vi inte rädda?”.

Tillbaka till den 26 maj. Alla i rummet vet att nästan vad som helst kan hända under Dominic Cummings vittnesmål, men ändå blir de chockade när de hör vad han har att säga. Boris Johnson är inkompetent och olämplig som premiärminister, hälsominister Matt Hancock är en lögnare som bara under pandemin borde ha fått sparken 15 till 20 gånger och ingenting i regeringen fungerade när ett svar på pandemin behövdes i fjol. Cummings bad om ursäkt för sig egen roll i landets höga dödstal, någonting som av många uppfattades som en strategi för att han enklare skulle kunna komma med hårdare kritik mot regeringen.

Svår sits för Johnson

Vittnesmålet från Cummings har skapat svallvågor bland brittiska politiker. Plötsligt älskar Labour mannen som de anklagat för att ljuga i åratal, sam­tidigt som Tories skriker om att han inte är pålitlig, utan han försöker bara skada Boris Johnson så mycket som möjligt. Det var Iain Duncan Smiths reaktion. Samtidigt har Labour fått vind i seglen, partiledare Keir Starmer har påpekat att regeringens inkompetens och oförmåga att lära sig av tidigare misstag är det största hotet mot att landet ska öppna upp helt igen, någonting som enligt planeringen ska ske den 21 juni.

Boris Johnsons gamla parhäst har alltså ställt honom inför ett dilemma – om han håller fast vid planen och släpper restriktionerna den 21 juni och fallen sedan ökar dramatiskt kommer det att ses som ännu en blunder från en inkompetent premiärminister. Försenar han däremot öppnandet får han stora problem med sina parlamentsledamöter, som vill se ett snart slut på restriktionerna. I veckan ska Cummings vittna igen och det är ingen högoddsare att Boris Johnson sitter som på nålar.