Att Nicolas Maduro skulle segra i presidentvalet i Venezuela i söndags var givet, eftersom praktiskt taget hela oppositionen bojkottade valet.
Men det var en seger med bitter smak. Kanske till och med en Pyrrhusseger.
Strax efter att resultatet offentliggjorts talade Maduro visserligen om en ”historisk antiimperialistisk seger” och ”en folkets seger, en folkets permanenta seger”. Han sa också att de enda förlorarna i valet var oppositionen, de som förespråkat valbojkott.
Men i själva verket var valdeltagandet lägre än i något val de senaste 20 åren. Enligt valmyndigheten deltog 46 procent av de röstberättigade. Andra uppgifter talar om under 33 procents deltagande. Oavsett vilken siffra som gäller, så är den dramatiskt lägre än de 80 procent som deltog i det förra presidentvalet.
Den gången segrade Nicolas Maduro med drygt sju miljoner röster, en knapp procent mer än motkandidaten Henrique Capriles. Den här gången hade Maduro sagt att han siktade mot minst tio miljoner röster. Men han fick inte ens sex miljoner.
Hans tre motståndare, som gick emot oppositionens bojkottlinje, och som tillsammans fick strax under tre miljoner röster, har alla underkänt valresultatet på grund av det oblyga röstköp som regeringspartiet ägnade sig åt även på själva valdagen. De har istället krävt att valet ska göras om.
Erkänner inte resultatet
Redan före valet hade såväl EU, USA som den så kallade Limagruppen, som består av ett dussintals latinamerikanska länder, sagt att de inte tänkte erkänna valresultatet därför att det inte fanns garantier för fria och rättvisa val. Samma skäl som fick oppositionen att besluta om bojkott.
I sin aningen ansträngda segeryra suckade Nicolas Maduro: ”Oj, vad de har underskattat mig”. Och på sätt och vis har han rätt. Han stod emot oppositionens intensiva proteströrelse för ett år sedan och genom en rad politiska knep, bland annat valet till en konstituerande församling – som definieras som nationens högsta politiska organ, efter presidenten – har han lyckats demoralisera och splittra oppositionen. Och inte bara oppositionen. Atmosfären i Venezuela över huvud taget domineras av demoralisering, apati och brist på framtidshopp.
Internationellt isolerad
Den grupp som fäster förhoppningar på Maduro, har inte ökat, utan minskat. Segern i presidentvalet har inte förändrat situationen till det bättre.
Internationellt har Maduro blivit än mer isolerad och i Venezuela har stödet för honom minskat.
Före valet lovade Maduro att genomföra alla förändringar som är nödvändiga för att få igång ekonomin. Och i sitt segertal inbjöd han oppositionen till en ”stor dialog i syfte att försonas”. Men det är tveksamt om någon nappar på hans inbjudan. Alla samtal och förhandlingar hittills – inte minst de som fördes inför det här presidentvalet – har brutit samman. Och det finns ingenting som gör den här inbjudan mer trovärdig.
Både regeringen och oppositionen har dessutom låst in sig i sina egna respektive berättelser om verkligheten som inte klarar av något möte med andra versioner.
En slags militärregering
Men kanske bryr sig vare sig oppositionen eller Maduro, och hans närmaste, särskilt mycket om det. Oppositionen räknar med att Maduro förr eller senare kommer att falla av sin egen tyngd. Och Maduro räknar med att hans omval som president ska stärka hans position inom regeringspartiet, och inte minst hans allians med militären.
Redan nu är den venezolanska regeringen till stor del en slags militärregering. En tredjedel av alla ministrar och en tredjedel av alla guvernörer är militärer. Det sitter också militärer på de flesta viktiga poster inom statsförvaltningen och inom statliga företag.
Planerar gruvbrytning
Maduros stora projekt för att kompensera de minskade oljeinkomsterna, och uppfylla sina löften till väljarna, har att göra med militärens planer att få igång gruvbrytning i stor skala i det så kallade gruvbältet i Orinoco i södra delen av Venezuela. Här finns enorma och varierade mineralfyndigheter och militären har redan skapat en företagsstruktur i syfte att göra joint-ventures med utländska gruvbolag.
Bygget av ett sådant militärindustriellt komplex underställt Maduro skulle kompletteras med en ny grundlag, utarbetad av den konstituerande församlingen, som definierar Venezuela som en ”kommunal stat”.
Den kommunala staten var Hugo Chavez stora dröm och ingår i hans testamente, ”Plan de la patria” – en stat byggd på lokalsamhällen, ekonomiskt beroende av den centrala regeringen, och främst presidenten, vars ekonomiska resurser, när oljeinkomsterna sviktar, garanteras av ett militärindustriellt komplex.
En del menar att det vore att definitivt förvandla Venezuela till en socialistisk stat. Andra menar att det snarare vore att förvandla Venezuela till en slags fascistisk stat i Mussolinis anda.
Det enda som är riktigt säkert är att i Venezuela betyder orden sällan det de utger sig för att betyda.
